Amerikanska marinkårssoldater i Korea 1950.

© David Douglas Duncan/Harry Ransom Humanities Research Center/University of Texas

Miljoner döda i Koreakriget

Striderna på Koreahalvön kostade fyra miljoner människor livet. Under de tre år det pågick stod öst mot väst och USA:s befälhavare Douglas MacArthur hotade att använda kärnvapen.

27 september 2017 av Lars Ericson Wolke

Fortfarande är andra världskriget levande i de flesta människor sinne, inte minst på grund av den till synes outsinliga floden av böcker, filmer och spel i ämnet. Även Vietnamkriget, som slutade trettio år senare, finns kvar i medvetandet hos många, inte minst i USA, där kriget skördade drygt 50 000 amerikanska soldaters liv. Men Koreakriget, vem minns det i dag?

Sannolikt kommer många att tänka på filmen och TV-serien ”MASH”. Men Koreakriget var självfallet så mycket mera än ett antal absurda episoder knutna till ett amerikanskt fältsjukhus (MASH – Mobile Army Surgical Hospital). 

Konflikten krävde faktiskt fler amerikanska liv än Vietnamkriget – och dessutom miljoner koreaners. Även kineser, britter, australier, turkar med flera nationaliteter slogs och dog på den koreanska halvön åren 1950–53. Totalt räknar man med fem miljoner dödsoffer.

I Korea blev det kalla kriget som hetast och här möttes trupper från stormakterna i öppen strid mot varandra. 

Annekterades av Japan 1910

Korea var länge en ömmande punkt i det storpolitiska spelet mellan Tsarryssland, Kina och Japan, men år 1910 annekterades landet av Japan. Den japanska ockupationen var mycket hård. 

Under andra världskriget sändes över fyra miljoner koreaner som tvångsarbetare till Japan eller till de japansk­ockuperade delarna av Kina, samtidigt som hundratusentals koreanska kvinnor tvingades arbeta i den japanska krigsmaktens fältbordeller.

Redan före krigsutbrottet 1941 hade ett koreanskt gerillakrig inletts mot japanerna. Gerillan organiserades av det underjordiska koreanska kommunistpartiet, vilket gav kommunisterna en viktig organisatorisk bas för den fortsatta verksamheten efter krigsslutet.

Vid en konferens i Kairo i december 1943 beslöt de allierade, inklusive det ännu nationaliststyrda Kina, att ett självständigt Korea skulle skapas efter krigsslutet. 

Sovjetiska soldater marscherar genom Pyongyang 24 juli 1947. Sovjet gick in i Korea den 8 augusti 1945, två dagar efter att atombomben över Hiroshima fälldes. 

© Bettmann/Corbis/Scanpix

Sovjetiska soldater i Korea

Vid Jaltakonferensen i början av 1945 diskuterades Koreafrågan, men inget avgörande beslut fattades. Istället gick Sovjetunionens diktator Josef Stalin med på att Sovjet skulle gå med i kriget mot Japan när väl Tyskland hade besegrats.

Den 8 augusti 1945, två dagar efter det att atombomben hade fällts över Hiroshima, förklarade Sovjetunionen Japan krig. Redan samma dag landsteg sovjetiskt marininfanteri på den koreanska halvön. De amerikanska trupperna gick i land i söder precis en månad senare.

Detta tidsglapp blev helt avgörande för den fortsatta utvecklingen. De sovjetiska förbanden hade gjort halt vid den 38:e bredd­graden, den överenskomna demarkationslinjen mellan de blivande sovjetiska och amerikanska ockupationszonerna. Men i gengäld tog man full kontroll över den norra delen av Korea som avskars hermetiskt från omvärlden.

Kim Il Sung premiärminister

När amerikanerna började behärska södra Korea var ryssarna redan i full färd med att installera en kommunistregering i sin zon. Till premiärminister utsågs det koreanska arbetarpartiets ledare Kim Il Sung.

Kommunisterna gjorde också försök att vinna kontroll i söder, genom en kommunistledd frontorganisation, ”Kommittén för förberedelsen för Koreas självständighet” (CPKI) och genom bildandet av röda bondeförbund som arbetade för jordfördelning bland fattiga bönder.

Den amerikanske generalen George MacArthur hade vid krigsslutet blivit högste chef för de västallierade ockupationsstyrkorna i Japan och Korea. Han agerade snabbt för att hindra kommunisternas ökade inflytande.

Fackförbund förbjöds

CPKI och flera fackförbund förbjöds. Den USA-baserade koreanska exilregeringen från kriget, under president Syngman Rhee, installerades i söder. Rhees regim inledde omgående ett omfattande samarbete med Chiang Kai-Sheks nationalistregering i Kina. Resultatet blev att ett kommunistlett gerillakrig började sprida sig.

Under de fem åren mellan krigsslutet 1945 och Koreakrigets utbrott sommaren 1950 beräknas 100 000 människor ha dött under dessa strider.

Trots flera förhandlingsförsök under 1946 och 1947 kunde USA och Sovjetunionen inte komma överens om formerna för Koreas enighet och den 10 maj 1948 hölls därför val bara i den amerikanska zonen.

Valet kantades av hot och våld, men resulterade i att Syngman Rhees regim stabiliserades. Sovjetunionen svarade den 12 oktober 1948 med att erkänna Folkrepubliken Korea (Nordkorea) och Kim Il-Sungs styre.

Sovjetunionen erkände Folkrepubliken Korea i oktober 1948, och Kim Il Sung och hans kommunistiska regim. Här håller ledaren ett radiotal till sitt folk.  

© Richard Jones/Rex Features/IBL Bildbyrå

Sydkorea fick FN-stöd

Två månader senare förklarade FN:s generalförsamling att Republiken Korea (Sydkorea) var Koreas enda lagliga regering. Därmed var även den formella uppdelningen mellan Nord- och Sydkorea ett faktum.

Under 1948 och 1949 drogs de amerikanska och sovjetiska ockupationstrupperna bort från Korea. Kvar fanns två regimer som var varandras dödsfiender. Samtidigt var både Kim Il Sung och Syngman Ree övertygade nationalister som, var och en på sina villkor, arbetade för Koreas enande.

USA kände stor ambivalens mot Syngman Rhees regim. Den var auktoritär, men framstod samtidigt som den enda skölden mot ett kommunistiskt maktövertagande i söder.

Den sydkoreanska regeringens betydelse blev än viktigare när kommunisterna, under Mao Tse-tungs ledning, på hösten 1949 segrade i det kinesiska inbördeskriget och Chiang Kai-sheks nationalister flydde till Taiwan.

Just denna amerikanska tvekan att fullt ut stödja Rhees regim i Seoul bidrog säkert till Stalins beslut att godkänna ett nordkoreanskt anfall mot syd.

Fullskalig invasion

På morgonen den 25 juni 1950 genomförde den nordkoreanska armén en fullskalig invasion. Förevändningen var att hindra en sydkoreansk dito.

Men den internationella reaktionen blev en helt annan än vad man förväntat sig. Sovjetunionen bojkottade för tillfället arbetet i FN:s säkerhetsråd, i protest mot att Maos kommunistregering inte tilläts representera Kina i organisationen.

Det visade sig nu vara ett fatalt taktiskt misstag. Med nio röster mot noll röstade säkerhetsrådet igenom en resolution som krävde omedelbart eldupphör i Korea och tillbakadragande av de nordkoreanska förbanden. Detta skedde utan att Sovjet kunde stoppa resolutionen med sitt veto.

Den 28 juni rekommenderade FN sina medlemsstater att stödja Sydkorea så att landet kunde slå tillbaka attacken.

Detta blev avgörande: nu hade grunden lagts för ett militärt ingripande stött av FN. Även om det främst var USA som hade resurser för en större insats så var FN:s rekommendation på sikt en politisk katastrof för Sovjetunionen och Nordkorea.

Marinkårssoldater tar skydd mot fientlig eldgivning i närheten av Seoul hösten 1950. 

© Bettmann/Corbis/Scanpix

Nordkoreansk framryckning

Sovjetiska stridsvagnsbesättningar och stridspiloter bidrog aktivt till snabba nordkoreanska framgångar och redan den första veckan erövrade de Seoul. I slutet av juli kontrollerade nordkoreanerna hela Sydkorea, förutom ett område kring hamnstaden Pusan i sydväst.

Den 1 juli anlände de första amerikanska trupperna till Sydkorea och en vecka senare beslöt FN att skapa ett gemensamt FN-kommando för ledningen av kriget. Flera länder började sända trupper till Korea och innan kriget var över hade 42 stater bidragit till FN-koalitionen.

De största bidragen, förutom från USA, kom från Australien, Storbritannien, Turkiet och Kanada, men också länder som Etiopien, Colombia och Norge bidrog på olika sätt till insatsen.

Douglas MacArthur utnämndes till högste chef för FN-alliansen och hans första uppgift blev att hindra ett förödande nederlag för de sydkoreanska och allierade trupperna som stod sammanträngda kring Pusan.

MacArthur övervägde möjligheterna att sätta in kärnvapen om hans förband hotades av förintelse, men fann istället på en annan lösning. Den snabba nordkoreanska framryckningen hade skapat oerhört utdragna förbindelselinjer till baserna i norr.

Landstigning i Inchon

Den 15 september 1950 landsteg 40 000 amerikanska och sydkoreanska soldater i hamnstaden Inchon, endast sextio kilometer söder om den 38:e breddgraden. Det skedde helt överraskande för nordkoreanerna som nu hade stora fiendeförband i sin rygg.

Samtidigt inledde de allierade i Pusan en motoffensiv som pressade tillbaka nordkoreanerna. Hela den nordkoreanska armén höll på att bryta samman under det samlade trycket och den 26 september återtogs Seoul. Nordkoreanerna hade drivits tillbaka över den 38:e breddgraden.

Den 4 oktober 1950 antogs en resolution i FN:s generalförsamling vars innebörd var att alla nödvändiga steg skulle vidtas för att etablera en enad, självständig och demokratisk regering i Korea.

Det var precis vad MacArthur behövde. Den 7 oktober befallde generalen amerikanska, australiska och brittiska trupper att korsa den 38:e breddgraden. Kriget handlade inte längre om att slå tillbaka ett nordkoreanskt anfall mot Sydkorea, det gällde att störta kommunistregeringen i Pyongyang och med våld genomdriva Koreas återförening.

Seoul 1 oktober 1950. Amerikanska marinkårssoldater rensar den krigshärjade sydkoreanska huvudstaden från nordkoreanska styrkor.

© Bettmann/Corbis/Scanpix

FN-trupper till kinesiska gränsen

Redan den 19 oktober föll Pyongyang i FN-truppernas händer och den 26 oktober nådde de främsta sydkoreanska förbanden den kinesiska gränsen i norr. Nordkoreanska soldater flydde över Yalufloden in i Kina.

MacArthur önskade nu, med stöd av flera inflytelserika politiker i USA, att utnyttja tillfället att störta också den kinesiska kommunistregeringen. Men president Harry S Truman ville till varje pris begränsa striderna till Korea.

Den kinesiska utrikesministern Zhou Enlai hade, samma dag som FN-förbanden överskred den 38:e breddgraden, visserligen varnat den indiske ambassadören i Peking för att Kina skulle ingripa om Nordkorea invaderades. Men varningarna klingade ohörda i Washington.

Hotat Kina med i kriget

MacArthur trodde inte att kineserna skulle våga gå med i kriget eftersom de nästan helt saknade flygstridskrafter. Men Maos regering i Peking gjorde en annan bedömning; med viss rätt såg de hela sin existens hotad av FN-truppernas framryckning mot Yalufloden.

På andra sidan, i Manchuriet, låg Kinas viktigaste industriområde – nu inom bekvämt räckhåll för amerikanska flygplan. Peking bestämde sig för att ta strid.

Kinesiska förband – i propagandan kallade ”frivilliga” – började redan den 16 oktober strömma över Yalu­floden och snart stod 300 000 kinesiska soldater i Nordkorea.

MacArthur beordrade amerikanska B-29 bombplan att förstöra broarna över Yalufloden, men president Truman gav omedelbart kontraorder. På inga villkor fick USA och FN hamna i öppet krig med Maos Kina. Här hade Truman starkt stöd av Storbritannien, USA:s viktigaste allierade i Korea­kriget.

Den 24 november inledde MacArthur en stor motoffensiv mot de kinesiska förbanden, men hejdades snabbt. Nu började FN-trupperna fly söderut. Stora allie­­rade förband ringades in av kineserna och tusentals soldater blev krigsfångar. MacArthur hotade mer eller mindre öppet med att sätta in kärnvapen för att hejda den kinesiska offensiven, men för det saknade han helt stöd i Vita huset.

Nordkoreanska styrkor under förflyttning 1953.

© Richard Jones/Rex Features/IBL bildbyrå

Nådde Seoul

De lätt beväpnade kinesiska trupperna utnyttjade sin numerära överlägsenhet i stora massanfall, utan hänsyn till egna förluster. Taktiken var framgångsrik. Den 4 januari 1951 föll både Seoul och Inchon i kinesiska händer. Men mycket längre än så förmådde man inte avancera och i mitten av januari stannade kinesernas anfall av, några mil söder om Seoul.

Istället genomförde FN-alliansen en motoffensiv, som den 14 mars resulterade i att Seoul återtogs för andra gången. Då var den sydkoreanska huvudstaden bara en ruinhög.

Den 31 mars 1951 nådde FN-trupperna åter den 38:e breddgraden och där stannade man. Efter nio månader av kostsam krigföring var båda sidor tillbaka där man började. Ett våldsamt propagandakrig fortsatte, men i realiteten hade båda sidor insett att man inte kunde vinna en militär seger.

Fredstrevare

Vägen till seriösa förhandlingar var dock krokig och kantad av svårigheter, inte minst eftersom Koreafrågan ofta kopplades ihop med motsättningen mellan Maos kommunistiska Kina och Chiang Kai-sheks nationalistregim.

I början av juni erövrade FN-trupper den så kallade ”järntriangeln”, ett område strax norr om den 38:e breddgraden som nordsidan använt som uppmarschområde för sina offensiver. I det läget började Kina sända ut fredstrevare. Även Sovjetunionen uttalade sig öppet till förmån för en förhandlingslösning i Korea.

Stilleståndsförhandlingar inleddes i Kaesong den 10 juli 1951. De avbröts visserligen av flera våldsutbrott, men den 25 oktober återupptogs förhandlingarna i Panmunjom. En stötesten var frågan om krigsfångarna, i synnerhet de runt 70 000 kineser och nordkoreaner som inte ville återvända hem efter frigivningen.

I söder framhärdade Syngman Rhee att han endast accepterade ett enat Korea. Under de två sista krigsåren stelnade striderna i ett ställningskrig där ingendera sidan gjorde några mera omfattande försök att gå till offensiv.

Kriget krävde miljontals människoliv. Amerikanska soldater vid en sydkoreansk militärkyrkogård 1951.  

© CSU Archives/Everett/IBL Bildbyrå

Stilleståndsavtal

Trots uppenbara försök från sydkoreansk sida att sabotera förhandlingarna så slöts ett stilleståndsavtal i Panmunjom den 27 juli 1953. Uppdelningen i två Korea bestod och hade befästs av kriget.

Tre år av väpnad konflikt hade kostat minst en miljon sydkoreaner, två miljoner nordkoreaner och flera hundratusen kinesiska soldater livet. Ungefär 55 000 amerikanska soldater stupade tillsammans med nära 40 000 soldater från andra länder i FN-koalitionen.

Miljoner koreaner hade blivit flyktingar i sitt eget skövlade land och de båda huvudstäderna var bara grus och aska.

Kriget hänger än i dag som en mörk slagskugga över koreansk politik och alla försök att närma de två staterna till varandra. Koreakriget splittrade mängder av familjer och fortfarande, 55 år efter krigsslutet, har många människor inte kunnat förenas med sina närmaste på andra sidan.

Publicerad i Populär Historia 6/2008

General Douglas MacArthur nära fronten i Sydkorea 1950.

© Bettmann/Corbis/Scanpix

Fakta: Krigshjälten fick sparken

Efter andra världskriget var generalen Douglas MacArthur (1889–1964) en av USA:s mest hyllade krigshjältar, av många betraktad som själva symbolen för den okuvliga amerikanska motståndsviljan efter den japanska attacken mot Pearl Harbor i december 1941.

Det var han som ledde befrielsen av Filippinerna på hösten 1944 och efter Japans kapitulation var det MacArthur som med fast hand kom att styra den amerikanska ockupationsförvaltningen. Hans enorma folkliga stöd i USA blev än större när han 1950 lyckades vända en hotande militär katastrof i Korea till dess motsats.

När Kina ingrep i Koreakriget förespråkade MacArthur en alli­erad offensiv in i Kina och vid behov även kärnvapeninsatser. Men president Truman ville begränsa kriget och krävde en överbefälhavare som lydde sin politiska ledning. Truman var orolig för hur allmänheten skulle reagera om krigshjälten avskedades, men ansåg sig inte ha något alternativ.

I april 1951 fick en rasande MacArthur veta att han fråntagits befälet över de allierade trupperna i Korea. Han återvände till Washington och möttes överallt av hyllningar. Presidentens beslut var dock oåterkalleligt. MacArthur fick hålla ett avskedstal inför kongressens båda kamrar där han yttrade de sedermera klassiska orden ur en gammal ballad: »Old soldiers never die; they just fade away.» Så slutade en av de mest framgångsrika militära karriärerna i USA:s historia.

Publicerad i Populär Historia 6/2008

Militär personal från neutrala stater tjänstgör vid den koreanska inre gränsen. En schweizisk officer och överste Åke Persson från Sverige håller veckomöte i Panmunjom. 

© John Van Hasselt/Corbis/scanpix

Fakta: Svenskar övervakar freden

I anslutning till Koreakriget inrättades ett svensk-norskt fältsjukhus som efter ett drygt decennium övertogs av en sydkoreansk administration. Men den största svenska insatsen gjordes efter krigsslutet. 

Stilleståndsavtalet från juni 1953 föreskrev att en demilitariserad zon skulle skapas mellan de två Korea och att kontinuerliga överläggningar skulle hållas i gränsstaden Panmunjom. Det hela skulle övervakas av en övervakningskommission, NNSC, med representanter från neutrala länder: Sverige, Schweiz, Polen och Tjeckoslovakien.

Så kom svenska officerare att börja tjänstgöra längs den inre koreanska gränsen. Som mest fanns här 160 svenskar, fördelade på ett tiotal övervakningsteam. Efter hand har antalet minskat, men fortfarande är svenska officerare verksamma i Panmunjom.

Diplomaten Sven Grafström har beskrivit det första sammanträdet med NNSC, som hölls i Panmunjom den 30 juli 1953 under övervakning av ett enormt pressuppbåd. Efter en stund kördes journalisterna ut. »Medlemmarna i NNSC tog därefter plats runt ett mindre bord, som pryddes av de fyra nationernas flaggor. Spelet kunde börja.» 

Publicerad i Populär Historia 6/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också