Fredrik I.

© Georg Engelhardt Schröder/Livrustkammaren

Fredrik I, en avdankad militär på tronen

Fredrik I är en av Sveriges mest anonyma kungar. Karl XII:s svåger och krigarkompis lyckades erövra kronan, men sedan tog intresset för jakt och unga kvinnor över.

16 november 2006 av Ulf Sundberg

Få anade väl att Fredrik, tredje son till lantgreve Karl av Hessen-Kassel och hans hustru Maria Amalia av Kurland, en dag skulle bli Sveriges kung. Maria Amalia skulle föda sammanlagt 17 barn under sin livstid, men den rådande höga barnadödligheten medförde att Fredrik, som var född 1676, snart var arvtagare till det ganska betydande Hessen-Kassel. Det stod tidigt klart att han var lämpad för den militära banan. Han var stark och visade stort intresse för soldatlivet. Fredrik var också en uppenbar språkbegåvning och hade lätt för att skaffa sig vänner.

Efter en tid i fält mot fransmännen var det dags för honom att gifta sig. Ett mycket praktfullt bröllop firades i Berlin i maj 1700. Bruden, Louise Dorothea av Brandenburg, var känd för sin skönhet. Hon var också intresserad av konst och vetenskap samt en beryktat god konversatör.

Spanska tronföljdskriget

Livet verkade nu på ett behagligt sätt vara utstakat för den unge Fredrik. Han var gift med en förträfflig kvinna och behövde bara avvakta sin faders död för att ta över ett välskött Hessen-Kassel. Tillvaron skulle dock snart ta nya vändningar. Till att börja med bröt spanska tronföljdskriget ut år 1701. 

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Den spanske kungen Karl II av Habsburg hade dött och arvet efter honom orsakade en europeisk storkonflikt. Fredrik tjänstgjorde under två av tidens största fältherrar, Eugène av Savoyen och hertigen av Marlborough. Han utmärkte sig för en tapper men riskabel krigföring och ledde såväl djärva rytteri­anfall som stormningar. Inte minst det senare var synnerligen farligt. 

Fredrik skulle dock klara sig genom kriget med ett par sabel­hugg i huvudet och en kula i bröstet. Tre av hans bröder var inte lika lyckligt lottade utan stupade innan fred slöts år 1714. Dessutom hade Fredrik förlorat sin hustru under kriget. Louise Dorothea dukade under i kopporna år 1705.

Siktade in sig på Ulrika Eleonora

Conrad Ranck var en svensk som blivit generalmajor i hessisk tjänst och god vän med Fredrik. Under för oss dunkla omständigheter lade han år 1709 fram en plan för Fredrik. Karl XII:s äldre syster, Hedvig Sofia, hade just gått bort. Kvar fanns Karl XII själv och den ogifta Ulrika Eleonora d y.

Sannolikheten för att Karl XII skulle stupa i det stora nordis­ka kriget, innan han hade fått en tronarvinge, var stor och då hägrade Sveriges krona för Ulrika Eleonoras make. Under kriget hade Fredrik utvecklats till en man med stora ambitioner. Han såg framför sig hur han skulle bli en mäktig man om han regerade över både Hessen-Kassel och Sverige, och lyssnade intresserat på Ranck.

Gifte sig i Stockholm 1715

Ulrika Eleonora själv var inte svår att övertala. Hon var 22 år, ogift och hade tråkigt. Karl XII tog dock tid på sig för att besluta om systerns äktenskap. Till slut sade han dock ja och Fredrik reste till Stralsund där Karl XII för tillfället befann sig. Fredrik kom väl överens med Karl XII och i mars 1715 firades ett enkelt bröllop i Stockholm. Det pågående kriget tillät inga större utgifter för detta ändamål.

Fredrik hade knappt hunnit gifta sig innan han fick Karl XII:s uppdrag att leda försvaret av den svenska ostkusten. Under återstoden av stora nordiska kriget skötte han förtjänstfullt de uppgifter som ålades honom. En bekymmersam sida kom dock snart i dagen: Fredrik var lat. Han kunde arbeta hårt, men gillade det inte.

Tronföljden efter Karl XII

Trots denna karaktärsbrist blev Fredrik snart högste befälhavare över armén under Karl XII. Han sårades dock svårt under kampanjen mot Norge år 1716 och blev sängliggande i Åmål en längre tid, vårdad av sin nya hustru. Emellertid var han återställd till det nya fälttåget mot Norge år 1718.

Den stora prövningen kom efter skottet i Fredrikshald den 30 november samma år. Karl XII:s död ställde frågan om tronföljden på sin spets. Det fanns två alternativ, Ulrika Eleonora eller hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, son till Karl XII:s äldre syster Hedvig Sofia.

Fredrik visade nu prov på stor handlingskraft. Han lät arrestera Georg Heinrich von Görtz, Karl XII:s förtrogne och holsteinarnas starke man, som nu var ytterligt impopulär bland krigströtta svenskar. Den unge och oerfarne hertig Karl Fredrik fann sig snart isolerad och utmanövrerad.

Ulrika Eleonora abdikerade

Riksdagen, som skulle fälla avgörandet i tronföljdsfrågan, valde i januari 1719 Ulrika Eleonora till regerande drottning. Görtz avrättades några veckor senare. Fredrik var nu mycket nära sitt mål – Sveriges krona.

Ulrika Eleonora ville först göra honom till sin med­regent. Hon uttryckte en viss oro för att maken skulle skjuta henne åt sidan och ta älskarinnor om han blev kung och hon en maktlös drottning. Ulrika Eleonora fick dock inte igenom sitt önskemål och beslöt sig för att abdikera till förmån för Fredrik. I mars följande år var han äntligen kung av Sverige.

Priset hade dock varit högt. För att få kronan hade han varit tvungen att avsäga sig i princip all makt. Den låg nu hos rådet, närmast dagens regering, och riksdagen. Både i rådet och i riksdagen hade adeln det avgörande inflytandet.

Freden i Nystad

Fredrik hade ytterligare ett problem. Stora nordiska kriget pågick fortfarande, om än med minskad intensitet. Det stod snart klart att freden med Ryssland skulle stå Sverige dyrt. I augusti 1721 undertecknades fredsavtalet och Sverige fick göra stora landavträdelser i öster. Freden drabbade även Fredrik själv. Han hade tidigare varit populär i de bredare folklagren, men det katastrofala nederlaget lastades honom personligen av många. 

Fredriks tillvaro förenklades inte av ett envist rykte som utpekade honom, eller åtminstone hans handgångne man André Sicre, som Karl XII:s mördare. Vidare kvarstod det holsteinska problemet. Karl Fredrik hade lämnat landet, men det fanns många som i honom såg Sveriges rättmätige tronföljare.

Efter ett par misslyckade försök att med bondeståndets hjälp få riksdagen att öka sin makt resignerade Fredrik. Medan rådet skötte politiken ägnade sig kungen åt mer representativa uppgifter och jakt. Han gled samtidigt ifrån sin hustru. De var i grunden väldigt olika. Ulrika Eleonora kom från en ganska karg kultur som stod i bjärt kontrast till Fredriks mer livsbejakande syn på tillvaron.

Fredrik I övergav politiken

Efter det stora nordiska kriget inleddes en period av ekonomiska framsteg i Sverige. Samtliga historiker är dock noga med att påpeka att Fredrik inte hade med den saken att göra, lika lite som med det mesta i övrigt som skedde i landet. 

Under återstoden av sin livstid skulle han beskåda politiken från sidan. Under frihetstiden var det hattarna och mössorna som kämpade om makten på riksdagarna. Kungen hade vissa politiska åsikter, men fick aldrig något större gehör för dem. Ett av problemen var att Fredrik inte var intresserad av politik och hårt arbete.

Regeringstiden var dock inte utan sina kriser, främst utrikespolitiska, men också sådana han själv skapade genom sitt kärleksliv. Han hade två intressen som följde honom genom livet, jakt och unga kvinnor. 

Som jägare torde Fredrik ha gått till den svenska historien som den man som nedlagt flest björnar och annat storvilt. Även på det amorösa området var han ständigt verksam. Ulrika Eleonoras farhågor besannades. Walfrid Holst, den författare som skrivit mest om Fredrik I, låter mellan raderna förstå att det fanns många älskarinnor. En av dem kom att bli riksbekant.

Förälskad i Hedvig Taube

Fredrik I blev i början av 1730-talet djupt förälskad i den vackra Hedvig Taube och ett förhållande inleddes. Familjen, som fadern ruinerat genom spel, understödde livligt förbindelsen. Många svenskar, och framförallt prästerskapet, var dock upprörda. Fredriks förhållande kallades ”riksförargelsen”. Att gifta kungar hade en älskarinna var ett vid denna tid okänt fenomen i Sverige. Hade det inte varit för Oscar I och Emilie Högqvist hade Fredrik I också varit ensam i svensk historia om offentlig kunglig otrohet.

Hedvig Taube födde kungen fyra barn. Två dog tidigt och två växte upp som grevar av Hessenstein. Fram till sin tidiga död år 1744 (hon var då trettio år gammal) utgjorde Hedvig en svår belastning för kungen i andras ögon, men en stor tillgång i hans egna. Den undersysselsatte Fredrik hade tråkigt och Hedvig var en av de få som kunde roa honom.

Ulrika Eleonora var naturligtvis inte nöjd med makens uppenbara otrohet, men lär ändå ha ansett det vara bättre att vara gift än att vara helt ensam. I en gest som ingen i efterhand kunnat förstå utnämnde hon till och med Hedvig Taube till en av sina hovfröknar.

Hattarnas ryska krig

Före Hedvigs död levde Fredrik under en period också upp av ett annat skäl. Hattpartiet ansåg år 1741 att ett revanschkrig mot Ryssland skulle kunna ha utsikter att bli framgångsrikt och Sverige gick till anfall. 

Den då 65-årige kungen blev som ung på nytt. Han fick dock inte befälet över armén, som han intensivt önskade. Ulrika Eleonoras död i november samma år gjorde honom nedstämd en tid, men bidrog till att förhållandet till Hedvig Taube blev mer äktenskapslikt.

Kriget utvecklades till en katastrof för Sverige. Endast genom att acceptera ett ryskt krav på att utse Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till tronföljare efter det barnlösa kungaparet klarade sig landet från större landavträdelser i den fred som slöts år 1743.

Dalupproret

Under kriget drabbades Sverige också av det sista större folkliga upproret. Ett stort antal bönder marscherade från Dalarna till Stockholm ”för att utrensa ogräs”. Fredrik, i folkmun känd som ”den gamle tysken”, riskerade att befinna sig bland dem som dalkarlarna ville ha bort. Kungen red dalkarlarna till mötes och försökte tala dem tillrätta, men misslyckades. Handlingen tyder dock på personligt mod. Upproret slogs senare ned.

Innan han dog skulle Fredrik tvingas bevittna ytterligare en motgång för Sverige. Det militärt svaga landet tvingades acceptera en rysk hjälparmé inom sina gränser för att kunna möta det danska angrepp som hotade efter det att Sverige utsett en holstein-gottorpare till tronföljare. Konflikten med Danmark kunde dock biläggas med diplomati och ryssarna lämnade snart landet.

Fredrik skulle också hinna med nya romanser. Efter Hedvigs död började han leta efter nya unga damer. Han uppvaktade många, men fastnade till slut för den 25-åriga Catharina Ebba Horn. Denna romans blev dock inte lika glödande som den med Hedvig.

Fredrik I instiftade ordnar

Ett intressant faktum när det gäller Fredriks tid som kung var att han hade gott om pengar, vilket kungar som var beroende av en riksdag inte alltid hade. Efter faderns död blev han också lantgreve av Hessen-Kassel och kunde förse sig ur den hessiska kassakistan.

Märkligt var att den språkbegåvade Fredrik aldrig lärde sig att tala svenska. Han dog 1751, nära 75 år gammal. Hans minne är inte lysande; i den mån det överhuvudtaget finns. Han gör sig påmind genom de svenska riddarordnarna serafimer-, svärds- och nordstjärneordnarna. De instiftades under hans regeringstid, varför hans födelsedag blev ordnarnas högtidsdag. Fredrik I blev också den förste svenske kung att få en staty i Stockholm. En byst av honom restes på 1760-talet i Kungsträdgården.

I ett slutomdöme om Fredrik I bör man beakta alternativet, Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Han antas inte ha varit intresserad av något annat än militära frågor, saknade fullständigt känsla för ekonomi och dog i skymundan i sitt lilla hertigdöme. Karl Fredriks son, Karl Peter Ulrik, har beskrivits som ”en rå och våldsam person med synnerligen begränsade förståndsgåvor”.

Det holsteinska alternativet framstår alltså inte som självklart bättre och den politiskt ointresserade Fredrik var kanske på sätt och vis den kung som frihetstidens Sverige behövde – trots riksförargelsen.

Publicerad i Populär Historia 11/2006

Fakta: Fredrik I och stormaktstidens fall

Fredrik I:s liv spänner över en period av stora förändringar i svensk och europeisk historia. Han föddes samma år som slaget vid Lund, 1676, där Karl XI med knapp nöd lyckades hindra danskarna från att återta Skåne. Sverige var ännu en stormakt och militärstat, och i landet rådde envälde. Att regenten fått sin makt av Gud var ett synsätt som låg i tiden.

När Fredrik kom till Sverige från lantgrevskapet Hessen-Kassel 1715 var kungen – nu Karl XII – fortfarande enväldig, men stormaktspositionen var

i gungning. Fredrik blev omgående en av Karls viktigaste krigsbefäl och kämpade vid kungens sida under stormaktens yttersta dagar i Norge.

Karls död 1718 förändrade allt. Snart uppnådde Fredrik sitt mål – han blev Sveriges nya kung, men samma makt som sin svåger fick han aldrig. Tiderna var nya, folket var trött på krigskampanjer och envälde, och ständerna tvingade Fredrik till konstitutionella eftergifter. En ny epok tog sin början – frihetstiden. De politiska partierna såg dagens ljus, och regenten fick tid över till annat än att bestämma.

Publicerad i Populär Historia 11/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också