Förlorade för världen

Tusentals och åter tusentals svenskar har genom seklernas gång mött sina öden på Östersjön. Redan de härnadsbenägna vikingarna betraktade havet som ett

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Tusentals och åter tusentals svenskar har genom seklernas gång mött sina öden på Östersjön. Redan de härnadsbenägna vikingarna betraktade havet som ett farofyllt Ginungagap. Fruktan fanns kvar också efter landets kristnande. I djupet lurade Djävulen, trodde de medeltida svenska sjöfararna och det hemskaste som kunde hända var att möta döden i de ovigda vattenvirvlarna.

Inte heller i vår egen tid framstår Östersjön som det Fredens hav det ibland kallas för. Bara under andra världskriget förliste, trots att vårt land stod utanför kriget, ett 40-tal svenska fartyg med sammanlagt 155 svenskar ombord. Efter freden kom kalla kriget och under 1940- och 50-talet försvann ytterligare ett tiotal svenska fartyg.

Flora av rykten

Flera av dessa försvinnanden omgärdades av egendomligheter som gav grogrund till en mängd rykten om besättningarnas öden. De späddes ytterligare på genom regeringens iver att hemligstämpla alla handlingar om fartygen. I fiskesamhällena längs den svenska kusten var man säker på sin sak: ryssen hade ett finger med i spelet. Spekulationerna förstärktes av att det då och då framträdde personer – före detta lägerfångar, sjömän som gick på hamnarna i öst, resenärer och andra kategorier människor – som vittnade om att de träffat eller hört talas om fångna svenska sjömän i kommunistiska arbetsläger i Öst.

Det mest gåtfulla försvinnandet står Kinnekulle för. Kinnekulle hade lastat kolbriketter i den polska hamnstaden Utska och var på väg mot Helsingborg när fartyget försvann den 18 februari 1948.

Två dygn senare upptäckte några danska sjömän Kinnekulle, eldhärjad och herrelös drivande omkring i Östersjön. På matbordet i hytten stod middagen framdukad och klar, men aldrig rörd. Livbåten hängde kvar i sin lina. Men av de sju i besättningen syntes inga spår. De var spårlöst borta. Deras finkläder och värdesaker likaså.

Förbryllade bogserade de danska sjömännen den svårt nedisade Kinnekulle till svensk hamn. Där konstaterades det att en brand utbrutit ombord, men den hade inte varit av sådan omfattning att besättningen varit tvungen att överge fartyget, slog haveriutredningen fast. Brandsläckaren var heller inte använd. Det antogs att elden anlagts i syfte att få fartyget att gå till botten. Vad låg bakom det besynnerliga dramat?

Fråga i riksdagen

En som livligt engagerade sig för saken var folkpartiledaren Bertil Ohlin. I ett riksdagsanförande i april 1964 tog han upp de mest kända fartygsfallen: Bengt Sture, Kinnekulle, Dan och Iwan. Vad gällde Kinnekulle, ansåg Ohlin, talade åtskilligt för att ”besättningen blivit bortförd av ett annat fartyg”.

Den sovjetiska slutenheten och det lilla neutrala Sveriges geopolitiska läge, inklämt mellan supermaktsblocken, gav ärendena storpolitisk prägel. Därför avfördes de ganska snabbt från den omedelbara dagordningen. I och för sig gjordes stötvisa propåer då svenska statsråd besökte eller stod som värdar för sovjetpolitiker, men de var då av mer formell karaktär, för det folkliga galleriet.

Det är snart 30 år sedan Bertil Ohlin krävde full klarhet i vad som hänt besättningarna ombord på Kinnekulle och andra fartyg. Men det är först nu, efter de senaste årens dramatiska omvälvningar i Öst, kommunismens bortsopande och Sovjetimperiets sönderfall, som det yppat sig reella chanser till definitiva klargöranden.

Svenska myndigheter har redan erhållit konkret bekräftelse på Rysslands uppriktiga strävan att göra upp med sitt kommunistiska förflutna. Moskva agerar numera med en helt annan fermitet för att skingra dimmorna kring ouppklarade svensk-sovjetiska incidenter som Raoul Wallenberg, DC3-affären och de ännu inflammerade ubåtskränkningarna.

I november i fjol rätades en del frågetecken ut i affären med det över Östersjön i juni 1952 försvunna svenska DC3-flygplanet. Moskva medgav då efter 40 års lögner, att planet skjutits ned av sovjetiskt flyg.

I Wallenberg-affären har tidigare stängda arkiv öppnats och för närvarande arbetar en svensk-rysk arbetsgrupp för fullt med att i sovjetiska arkiv söka sanningen om vad som hände den svenske diplomaten. Också i ubåtsärendena har det etablerats svensk-ryska kontakter för att utröna fakta.

Regeringen på offensiven

Prioriteringen av massmedialt uppmärksammade affärer medförde till en början att mera okända svensk-sovjetiska incidenter, som de försvunna fartygen, hamnade i skymundan. Den sovjetryska samarbetsviljan i Wallenberg- och DC-3frågorna fick emellertid regeringen att gå på offensiven. I UD:s arkivskrymslen dammades ”glömda” fartygsdossierer av för nya förfrågningar i Moskva.

En lista upprättades, med uppgifter om ett tiotal svenska fartyg vars försvinnande i Östersjön inte kan uteslutas ha sovjetisk anknytning. Den överlämnades i oktober förra året till Kreml. De ryska signalerna var entydiga: arkiven skall finkammas och sanningen skall fram. (Enligt uppgifter från ryska UD sysselsätter sökandet för närvarande en rysk arkivarie på heltid.)

Fallet Bengt Sture

I den svenska fartygsframställan prioriteras fallet Bengt Sture, eftersom man här har ett konkret spår att utgå från: besättningens tillfångatagande.

Bengt Sture var med 15 mans besättning på resa från Gdansk i Polen till Oxelösund via Trelleborg då fartyget försvann i oktober 1942. Trots att det omedelbart stod klart att Sovjetunionen låg bakom försvinnandet besvärade svenska myndigheter inte Moskva med en förfrågan. Man utgick från att samtliga i besättningen omkommit.

Först sedan anhöriga gjort ideliga påstötningar och tidningarna börjat skriva om saken, förmåddes tjänstemän och politiker att gå vidare i ärendet. Det hade då gått 13 år sedan Bengt Sture försvann. Föga överraskande sade sig Moskva inte veta någonting. På UD bedömde man det som ”orealistiskt” att ryssar skulle ta ”svenska sjömän som fångar”.

Det kom att dröja mer än 20 år innan sanningen uppdagades. Och det var inte tack vare UD eller någon annan svensk myndighet.

En tysk krigshistoriker, dr Jurgen Rohwer, publicerade våren 1963 en artikel i den ansedda tyska tidskriften Marine Rundschaus som innehöll märkliga uppgifter om vilket öde som drabbat Bengt Sture och dess besättning. Som källor använde Rohwer dels ett sovjetryskt krigshistoriskt verk, dels en artikel i den sovjetiska tidskriften Sovietskij Flot från den 2 juni 1962.

De ryska källorna beskrev i detalj hur den sovjetiska ubåten SC 406 med fyra torpeder angripit Bengt Sture så att ”lastfartyget sprängdes mitt itu och sjönk” och hur ”överlevande sprattlade i vattnet”. Ubåtskaptenen Jevgenij Osipov beslöt att ”plocka upp dem och föra dem i land”. Den ryska originaltexten lyder sedan ordagrant:

”Ur vattnet drog man upp fartygets kapten, förste styrman, en maskinist, en eldare, kocken och städerskan.”

Således omhändertog ryssarna minst sex överlevande svenskar (ubåtskaptenen rapporterade dock till sitt militärkommando att ”sju fångar” befann sig ombord). Det sovjetryska materialet refererade också en dialog mellan Bengt Stures kapten Sture Hedberg och den ryske ubåtskaptenen. Misstroget skulle den svenske kaptenen ha vänt sig mot Osipov och frågat varför de räddats ur vattnet:

”Är det för att skjuta oss?”

”Sovjetiska soldater skjuter inte fångar”, svarade Osipov.

Noterat finns även att ”fångarna” fördes till ubåtens hemmahamn i Kronstadt utanför Leningrad, dit SC 406 anlände den 8 november.

Moskva erkänner

Under sitt sverigebesök i juni 1964 medgav sovjetledaren Nikita Chrustjov att den sovjetiska ubåten tagit upp de svenska sjömännen och satt dem i land. Dock, tillade han, förfogade sovjetiska myndigheter inte över några dokument eller uppgifter om vilket öde de svenska sjömännen mött. Tage Erlander förklarade sig nöjd med sovjetledarens svar och meddelade att den svenska regeringen därmed avskrev fallet Bengt Sture.

Tre månader efter Chrustjovs besök dök nya uppgifter upp som skapade förvirring. Återigen var det Jurgen Rohwer som nu avslöjande att skildringen av det ryska ubåtskriget medvetet förvanskats i det ryska historiebandet ”Sovjetunionen under Det stora fosterlandskriget 1941–1945”.

Rohwer kunde bevisa att flera sidor skurits bort och ersatts med blad av annat innehåll eftersom det var känt att de aktuella sidorna i bandens ursprungliga version behandlade ubåt SC 406:s operationer i Östersjön just vid tidpunkten för Bengt Stures torpedering.

Faktaförvanskningarna fick de anhöriga att på nytt vädja till UD, men de fick svaret att händelsen ”icke föranleder någon åtgärd från UD och regeringens sida”. Döljer den ryska sax-och-lim-operationen sanningen om vart svenskarna fördes? Det är en av de frågor som man från svensk sida vill ha svar på.

Hemliga fångar?

Kan svenska sjömän med sovjetmyndigheternas goda minne ha gömts undan i något av stalintidens tusentals arbetsläger? Att man i Sovjet kunde dölja utländska individers existens, om behov förelåg, visar den uppmärksammade franska Catrain-affären.

Som soldat i franska armén hade Paul Catrain fallit i tysk fångenskap. Under andra världskrigets slutskede, då ryssarna ryckte in i Tyskland, ”övertog” Röda armén Tredje rikets fångar och förde dem österut för att nyttja dem som gratis arbetskraft i Sibiriens kolgruvor. Officiellt förnekade emellertid Moskva att så skett. Därför rapporterades Catrain och tusentals andra fransmän som saknade av franska myndigheter. Catrain dödförklarades 1953.

Fyrtio år efter Catrains försvinnande mottog franska ambassaden i Moskva ett brev i vilket Catrain gav sig till känna och vädjade om att få återvända till sitt fosterland. Kreml sade nej.

Först sedan Francois Mitterand själv tagit upp frågan på högsta nivå under sitt moskvabesök 1984 mjuknade ryssarna och Catrain kunde så småningom återvända till sitt hemland. Kommer motsvarande lyckliga upplösning att ske i något av fallen med de försvunna svenska sjömännen?

Misstänkta spioner?

Varför skulle då ryssarna kidnappa svenska fartyg? Det har laborerats med flera teorier. Den första teorin inbegriper svenskt spionage. Sverige bedrev efter andra världskriget omfattande underrättelseoperationer i de baltiska staterna. Det var superhemliga aktioner, iscensatta av den år 1973 avslöjade hemliga svenska spionorganisationen IB och synkroniserade med andra västmakters spionage.

KGB och den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU var genom infiltratörer väl medvetna om det svenska engagemanget i sovjetiska Baltikum och det är inte osannolikt att man misstänkte svenska fiskefartyg för att landsätta spioner. Ett faktum är också att flera av de försvunna båtarna hade rysktalande besättningsmedlemmar (Dan, Iwan, Kinnekulle) eller var extraordinärt tekniskt utrustade (Silwana).

Teori nummer två utgår från att fartygen helt enkelt var på fel plats vid fel tidpunkt. Uppgifter finns om att några av dem av misstag (maskinhaveri, felnavigering etc) drivit in på sovjetiskt vatten och uppbringats. Eller att de ofrivilligt råkat bevittna sovjetiska militärprov. UD fick 1946 in rapporter om att Svan fanns i hamnstaden Stralsund i Östtyskland (vid denna tid under sovjetisk ockupationsmakt). Enligt rykten skulle fartyget på grund av maskinfel ha drivit in i en avlyst militärzon och besättningen blivit vittnen till hemliga sovjetiska robotprov.

En tredje teori bygger på uppgifter om att svenska fartyg som gick på östhamnarna smugglade flyktingar. Kinnekulle hade sju besättningsmedlemmar, men haverikommissionen fann spår efter en åttonde person. Rykten sade att Kinnekulle ”var prickad” av ryssarna för tidigare flyktingtransporter.

Ombordvarande på Iwan hade för anhöriga berättat hur de brukade hitta flyktingar som gömt sig i lastrummet. Flera sjömän på de försvunna båtarna hade sin ursprungliga hemvist i Öst. På Kinnekulle fanns en polskfödd jungman, på Dan två politiska flyktingar från Östtyskland, ombord på Iwan två av estnisk börd och en besättningsman som var gift med en polska, bosatt i Polen. Hade dessa besättningsmedlemmar anhöriga bakom järnridån som de ville smuggla ut till friheten i Väst?

Att ryssarna ytterst sällan återsände omhändertagna är väl omvittnat. För att Moskva skulle få de på papperen storstilade femårsplanerna att ens komma i närheten av ett förverkligande, behövdes mängder av billig arbetskraft. Tvångsarbetssystemet spelade därför en viktig samhällsekonomisk roll och betraktades i det närmaste som en normal komponent i det sovjetiska näringslivet.

130 huvudläger

Vid 1950-talets början fanns det cirka 130 huvudläger i Sovjet. Ett huvudläger omfattade i allmänhet 200 separata arbetsläger. Totalt fanns vid denna tidpunkt uppskattningsvis mellan sju och nio miljoner fångar. Om de svenska fartygen uppbringats av ryssarna, råder inget tvivel om att besättningarna hamnade i arbetsläger och likt Paul Catrain ”försvann” bland miljontals andra slavarbetare.

Vittnesutsagor om försvunna svenskar synliga i sovjetiska fångläger har under efterkrigstiden lämnats med jämna mellanrum. Merparten har gällt Raoul Wallenberg, en mindre del besättningen på den försvunna DC3:an, medan andra gällt svenska sjömän.

Generellt kan sägas att graden av tillförlitlighet i vittnesmålen varit mycket svårbedömd eftersom det fram till i dag varit närmast omöjligt att få dem verifierade. Sovjet har med undantag av fallet Bengt Sture konsekvent förnekat förekomsten av fångna svenska fartygsbesättningar.

SS-svenskar i läger

Med säkerhet vet man att det i sovjetiska arbetsläger decenniet efter kriget fanns ett femtiotal fångna svenska medborgare. Den största gruppen utgjorde de så kallade SS-svenskarna; en brokig samling på omkring 200 svenskar som frivilligt anslutit sig till Hitlers elittrupper i Waffen-SS.

De flesta förlades till östfronten, ingående i divisionerna Wiking och Nordland (i den senare fanns ett helsvenskt kompani, kallat ”Svenska Kompaniet”). Det exakta antalet SS-svenskar som ryssarna tillfångatog är okänt, men understeg inte 30. Dokumenterat är att det ännu tio år efter krigsslutet fanns SS-svenskar kvar i Sibirien.

Bevisligen har vid minst ett tillfälle också identitetsförväxling skett mellan fångna svenskar ur Waffen-SS och försvunna sjömän (SS-svensken Holger Bergström från Kiruna antogs vara Bengt Sture-maskinisten Helge Bergström).

Men det finns vittnesmål om svenska sjömän i Sovjet som inte kan förklaras med sådana förväxlingar. Flertalet vittnen har i olika läger – vid skilda tidpunkter och oberoende av varandra, och utan någon vinning av att fara med osanning – sagt sig ha träffat, talat med eller hört talas om svenska sjömän i Sibirien. Det är sjömän som kunnat härledas till besättningarna på bland andra Bengt Sture, Svan, Kinnekulle, Iwan och Dan. Ryska arkivarier letar nu i fängelserullor och arkiv efter uppgifter bland annat på grundval av dessa redogörelser.

Departementssekreterare Dag Herthelius, som handlägger fartygsärendena på UD, anser att ”det i dag finns goda möjligheter att finna nya spår” och att man inom UD hyser ”viss optimism” om att ryssarna skall komma sanningen på spåret i fartygsmysterierna.

Kenth Olsson är doktorand i historia och verksam vid Lunds universitet.

Många försvunna fartyg

I september 1991 besökte dåvarande sovjetiske utrikesministern Boris Pankin, tidigare ambassadör i Sverige, Stockholm som regeringens gäst. Han försäkrade då att de nya ledarna i Kreml var fast beslutna att få fram ett klarläggande av de dunkla episoder som i årtionden ansträngt förbindelserna mellan Stockholm och Moskva.

På svensk sida tog man fasta på Pankins utfästelser. En dryg månad efter besöket överlämnade Sveriges ambassadör i Moskva, Örjan Berner, en hemligstämplad lista till dåvarande sovjetiska, numera ryska, UD innehållande upplysningar om svenska fartyg med besättningar som under 1940- och 50-talet försvann under gåtfulla omständigheter i Östersjön. Sammanlagt rör det sig om ett tiotal fartyg och femtiotalet försvunna sjömän. Frågan regeringen vill ha svar på är: har svenska sjömän mött sina öden i Gulagarkipelagens fruktade läger? Och kan i så fall någon av dem fortfarande finnas i livet?

Den till Moskva överlämnade listan upptar bland andra följande fartyg:

Bengt Sture

Ångfartyget Bengt Sture var på resa från Gdansk i Polen till Oxelösund via Trelleborg då det försvann natten mellan den 28 och 29 oktober 1942. Ombord fanns 15 man. Sovjetledaren Nikita Chrustjov medgav under sitt besök i Sverige 1964 att det var en sovjetisk ubåt som torpederade Bengt Sture, dessutom hade minst sex svenskar i besättningen tillfångatagits och förts till sovjetisk hamn.

Svan

Motorseglaren Svan med fyra mans besättning försvann spårlöst utanför den baltiska kusten den 9 september 1946. På förfrågan från svensk sida förklarade Sovjets marinledning att de saknade all kännedom om fartyget.

Envisa rykten talade emellertid om att sovjetiska bevakningsfartyg tvingat in Svan till hamn i östtyska Stralsund, och därifrån vidare till Stettin där det beslagtagits av sovjetiska myndigheter och besättningen fängslats.

Ett vittne uppgav att fartygets skeppare Valfrid Olsson skickats till det fruktade Ljublankafängelset i Moskva. År 1952 fick UD rapporter om att det i arbetslägret i Vorkuta fanns en svensk sjöman vid namn Olsson ”uppbringad till sjöss på ryskt område”.

Kinnekulle

Den 18 februari 1948 stävade motorskonaren Kinnekulle ut från den polska hamnstaden Utska. Två dagar senare hittades fartyget drivande herrelöst i Östersjön. Livbåten fanns kvar och ombord stod ärtsoppan serverad, men var aldrig rörd. Av de sju besättningsmedlemmarna fanns emellertid inte ett spår. Flera vittnesmål har gjort gällande att fartyget bordats och besättningen förts bort i fångenskap.

Iwan

En och en halv timme efter det att Kinnekulle lämnat Utska, avgick ångfartyget Iwan med 11 mans besättning från samma plats med kurs på Oskarshamn. Inte heller detta fartyg nådde svensk hamn. Några spår efter de ombordvarande har man inte funnit, dock enstaka vrakrester. Också vad gäller Iwan florerade rykten om att svenskarna tagits till fånga. Den brittiska spionorganisationen MI 6 tipsade svenska försvarsstaben om att de erhållit information om att Iwans besättning internerats i Gdansk, men efter förhör förts till fängelse i Warszawa. Så sent som 1980 försökte ambassaden i Warszawa spåra Iwans besättning, men förgäves.

Dan

Den 14 januari 1953 försvann handelsfartyget Dan spårlöst utanför Lettlands kust. Med sina 42,6 meter var hon Sveriges längsta motorseglare, hade en besättning om sju man och avgick nämnda datum från Gdansk för färd till Degerhamn med kollast.

Inga vrakdelar eller andra spår har hittas efter fartyget. Ett vittne, en avhoppad lettisk fiskeskeppare, sade sig en månad efter försvinnandet ha iakttagit Dan i den dåvarande sovjetiska örlogsbasen i Libau.

Vale

Motorseglaren Vale försvann efter att ha lämnat den för svenska sjömän så ödesdigra hamnen i Utska med last av kol den 15 februari 1955. Fartygets vrak återfanns efter några dagar utanför den danska kusten, men utan några spår efter den sju man starka besättningen. Det finns indikationer som antyder att besättningen kan ha omhändertagits och förts till någon öststatshamn.

Vågen

KA 400 Vågen, en fiskebåt från Karlskrona, försvann någonstans i Danzigbukten den 18 april 1955 med tre man ombord. Såväl fartyg som besättning försvann spårlöst, vilket gav upphov till olika spekulationer. Några vittnesmål som styrker misstankarna om att fartyget kapats eller om fångna Vågen﷓sjömän har UD, i motsats till många av de andra fallen, dock inte fått in.

Emanuel

Fiskefartyget KA 201 Emanuel försvann liksom Vågen i Danzigbukten i april 1955 med fyra mans besättning. Försvinnandena, som skedde nära inpå varandra och i samma område, fick svenska UD att förhöra sig i Moskva som dock uppgav att de inte hade några som helst uppgifter om fartygen och att inga vrakrester eller överlevande påträffats, vare sig från Emanuel eller Vågen.

Höken

Enligt den mycket knapphändiga akten på UD försvann fartyget M/F Höken spårlöst mellan den 16–18 december 1955 i Östersjön, efter att ha avgått från den ryska hamnen Klaipeda. Besättningen uppgick till 15 man. Också i fallet Höken agerade UD med en förfrågan om huruvida ryssarna visste något. Svarets innebörd var att man endast visste att fartyget avgått från Klaipeda med samma besättning som det anlänt.

Silwana

Fiskefartyget Silwana med tre besättningsmedlemmar försvann den 7 december 1960 väster om Dagö. Inga nödsignaler sändes trots att radiotelefon fanns ombord, inte heller återfanns några av de 25 lysbojar som fartyget var utrustat med.

Misstankar finns att Silwana, som var utrustat med toppmodern teknisk utrustning, med dess uppseendeväckande antenner och master väckt sovjetiska militärens nyfikenhet, betraktats som ett spionfartyg och tagits i beslag.

Kenth Olsson

Kanske är du intresserad av...

Läs också