Anfallet var bara början – Norge 9 april 1940

Klockan 04.21 den 9 april 1940 avfyrades kanonerna på Oscarsborg, en av det neutrala Norges fästningsanläggningar som skulle försvara inloppet till Oslo. El

17 mars 2010 av Jakob Sørensen

Klockan 04.21 den 9 april 1940 avfyrades kanonerna på Oscarsborg, en av det neutrala Norges fästningsanläggningar som skulle försvara inloppet till Oslo. Eldens mål var fem tyska fartyg som i skydd av mörkret var på väg mot den norska huvudstaden. Strax före midnatt hade mannarna på fästningen förvarnats om att något var på gång och sedan dess hade det fortlöpande kommit underrättelser om tyska fartyg i Oslofjorden.

Norrmännen på fästningen Oscarsborg var oerfarna – nya rekryter hade anlänt den 2 april – och hann bara avfyra kanonerna en gång. Trots det lyckades man träffa den tyska kryssaren Blücher, som började brinna och även skadades av fästningens torpedbatteri. Fartyget tog in vatten och två timmar senare gick det till botten med en stor del av den administrativa personal som skulle säkra ett smidigt tyskt maktövertagande i Norge. Tyskarnas överraskningsanfall hade fått en dålig start.

Operation Weserübungs huvudsakliga mål var erövringen av det neutrala Norge. Denna del fick namnet Weserübung Nord och ägde rum samtidigt som invasionen av Danmark. Här slutar dock likheterna, för medan angreppet på Danmark var över efter bara några timmars sporadisk eldgivning och utan inblandning av andra länder utkämpades i Norge strider ända fram till den 8 juni. Men trots en heroisk kamp i två månader kommer norrmännen för alltid att förknippa datumet 9 april med att deras land drogs in i andra världskriget. Därmed tog den tyska ockupationen, som kom att vara till den 8 maj 1945, sin början.

Hur kom det sig att tyskarna angrep Norge? Finska vinterkriget, som pågick från november 1939 till mars 1940, hade gjort att stormakternas uppmärksamhet riktats mot Skandinavien, inte minst då det visat sig att finländarna klarat att hålla Stalins Röda armé stången på ett betydligt mer framgångsrikt vis än någon hade trott (möjligtvis med undantag för finländarna själva). Från brittiskt och i synnerhet franskt håll luftades idéer om en gemensam expeditionskår som skulle sättas i land i Nordnorge och passera genom det neutrala Sverige för att bistå Finland militärt. Aktionen, som emellertid aldrig förverkligades, skulle dessutom innebära att de allierade befann sig nära den för kriget så viktiga malmen i Nordnorge och Norrland. Man var nämligen fast övertygad om att den svenska malmen närmast var en förutsättning för tyskarnas krigföring. Det fanns mycket att vinna på att skära av malmförsörjningen till Tyskland, menade såväl britter som fransmän.

Faktum var dock att den svenska malmen inte tillnärmelsevis var så viktig för tyskarna som motståndarsidan trodde. Två tredjedelar av malmen som Tyskland importerade var visserligen svensk, men den överlägset största andelen malm som användes var av inhemskt ursprung.

Tyskarnas syften med erövringen av Norge var, som så ofta i Tredje riket, vitt skilda och präglades av maktkamper. Den tyske marinchefen, storamiral Erich Raeder, såg gärna en utvidgning av Tysklands flotta. För honom fyllde angreppet ett strategiskt syfte. Men eftersom det fanns planer på ett angrepp mot Frankrike borde snarare armén och flygvapnet prioriteras. En erövring av Norge skulle emellertid göra det möjligt att upprätta ubåtsbaser i de djupa norska fjordarna, från vilka man kunde attackera mäktiga Royal Navy. Det skulle också ge flottan möjlighet att begära ytterligare resurser, vilket passade storamiral Raeder utmärkt.

Politiskt innebar en ockupation av Norge att tyskarna föregrep britterna, eftersom man räknade med att London förr eller senare skulle kräva tillgång till norskt territorium.

Slutligen fanns det ett rustningsekonomiskt syfte i malmen, som det trots allt var viktigt att ta kontroll över. Dessutom hade man från den norske nazisten och stortingsmedlemmen Vidkun Quisling fått ett erbjudande om en nazistisk statskupp. Kanske skulle ett angrepp mot Norge rentav bli en propagandaseger om det visade sig att man som genom ett trollslag kunde göra landet nazistiskt?

Den tyske führern Adolf Hitlers nycker och infall är inte alltid lätta för eftervärlden att förstå. När det gäller planeringen av angreppet mot Danmark och Norge råder en viss osäkerhet kring exakt när Hitler slutgiltigt bestämde sig för att genomföra operationen. Mycket tyder dock på att den så kallade Altmarkaffären spelade en avgörande roll. Liksom Danmark var Norge ett neutralt land, men händelsen hade fått Hitler att ifrågasätta landets intentioner.

En snabb sammanfattning: natten till den 17 februari 1940 bordades det tyska förrådsfartyget Altmark av brittiska marinsoldater. Vid aktionen befriades 300 brittiska krigsfångar som befann sig ombord. Altmark hade bordats på norskt territorial­vatten, där den brittiska flottan inte hade rätt att befinna sig. Hitler blev rasande och menade att norrmännen hade gett britterna en fördel gentemot Tyskland genom att, som han såg det, ge dem tillstånd att operera på norskt farvatten. Det faktum att Altmark inte heller borde ha befunnit sig på norskt farvatten var inget Führern fäste sig vid – det gick inte att lita på Norges neutralitet och en operation norrut fick klartecken.

Genom landsättningar skulle de strategiskt viktiga städerna Oslo, Bergen, Trondheim, Kristiansand, Egersund och Narvik intas. Denna uppgift låg på den tyska flottan, som dels skulle beskjuta norska ställningar, dels landsätta soldater. Andra viktiga platser, till exempel centrala flygplatser, skulle tyska fallskärmssoldater ta kontroll över.

Överraskningsmomentet (och en rejäl dos djärvhet) var centralt i den tyska planeringen.

Man räknade med att det militära motståndet snabbt skulle upphöra – om det nu över huvud taget skulle bli någon kamp. Så snart man tagit kontroll över de strategiskt viktiga punkterna skulle ett organiserat norskt motstånd enligt planerna inte längre existera, och om man bara lyckades med detta snabbt nog behövde tyskarna inte heller riskera att allierad hjälptrupp hann fram till landet.

Därför organiserade man sex flottgrupper med totalt 25 större och en lång rad mindre fartyg som fick var sitt mål. Tyskarna fruktade naturligtvis mäktiga Royal Navy, vilket gjorde att de kommenderade ut slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau som stöd åt flottgrupperna. Det var med andra ord en ansenlig del av den tyska flottan som utnyttjades under Weserübung – Tyskland satsade på att ge britterna en rejäl fight.

Planen var att ockupera Norge med fem infanteridivisioner och en bergsjägardivision. 196:e infanteridivisionen, som tillsammans med 163:e infanteridivisionen skulle sättas i land utanför Oslo, genomförde sina första operationer i Østlandet under ledning av general Richard Pellengahrs. Övriga divisioner skulle landsättas utanför Trondheim, medan general Eduard Dietls mål var Narvik. Till sitt förfogande hade Dietl en välutbildad bergsjägardivision.

Dagen för angreppet fick kodnamnet Wesertag. In i Danmark kunde trupper ta sig landvägen via Jylland, men till Norge måste alla tyska styrkor transporteras; det stora flertalet havsvägen. De första långsamma förrådsfartygen avseglade en vecka före Wesertag. Framför sig hade de en farofylld resa, för Royal Navy spejade efter tyska fartyg i området. Under dagarna före den 9 april kunde britterna konstatera en markant ökning av tysk flottaktivitet i Nordsjön, men exakt vad detta innebar var man osäker på. Rapporter om en ökad aktivitet nådde det norska stortinget den 8 april och ledde till en viss mobilisering.

Den norska armén var i likhet med den danska ringrostig efter att inte ha varit i aktion på flera årtionden. Utbildningsnivån var dessutom mycket låg: en norsk värnpliktig var bara inkallad i två och en halv månad.

Armén utgjordes av sex divisioner om sammanlagt cirka 80 000 man fördelade över större delen av landet, dock med tyngdpunkt i Sydnorge och naturligtvis området kring Oslo. Flygvapnet befann sig i en omställningsprocess och hade i april 1940 färre än tjugo plan som över huvud taget kunde kallas moderna. Flottan var av äldre datum med bara några enstaka nyare jagare. De norska styrkorna präglades också av det faktum att de tillhörde ett neutralt land som inte prioriterade militär slagkraft så högt. I likhet med de danska styrkorna måste de norska närmast betecknas som en sorts neutralitetsvakt mer än en egentlig armé med kapacitet för strid.

Genom sitt angrepp på Wesertag den 9 april tvingade emellertid tyskarna de norska styrkorna till strid, en kamp som kom att vara längre än tyskarna hade kunnat föreställa sig ens i sina mest pessimistiska stunder.

Den norska Arbeiderpartiregeringen kallades samman hos utrikesminister Halvdan Koht strax efter klockan tolv natten till den 9 april. Vad skulle man göra? Det stod klart att tyskarna var på väg, men än så länge var det ingen som kände till deras närmare avsikter. Man beslöt att mobilisera i Sydnorge. Statsminister Johan Nygaardsvold ringde till den norske kungen, Håkon VII, och berättade att hans land låg i krig. ”Mot vem?” var regentens första reaktion på informationen.

Mobiliseringen visade sig bli oväntat problematisk. Mobiliseringsorder som inte gällde hela landet gick ut brevledes. En fullständig mobilisering hade resulterat i en något snabbare beordring via radio. Den administrativa förvirringen försenade den norska reaktionen på det tyska anfallet.

Samtidigt som den danske utrikesministern kontaktades i Köpenhamn ringde den tyske envoyén Curt Bräuer till den norske utrikesministern Halvdan Koht i Oslo och bad om ett möte – omgående. De båda herrarna möttes på utrikesministeriet mot en dramatisk fond av strömavbrott och flyglarm. Tyskarnas krav var tydliga: allt motstånd skulle upphöra.

Nazisterna skulle ta kontroll över militära anläggningar, press, radio och inte minst den norska flottan.

Lika lite som sin danske kollega Peter Rochegune Munch kunde utrikesminister Koht svara å regeringens vägnar, men eftersom den befann sig i samma byggnad var det snabbt gjort att överlägga med övriga medlemmar. Till skillnad från danskarna, som valde att samarbeta med tyskarna, beslöt norr­männen att försvara sig. Regeringen och kungahuset skulle evakueras. Svaret till Bräuer var att Tyskland inte hade rätt att agera som man gjort och att ”Norge kommer att försvara sin självständighet”. Kriget hade börjat.

Hårdast motstånd mötte de tyska styrkor som skulle inta Oslo, vilket framgick i artikelns inledning med sänkningen av Blücher. Totalt tusen tyskar miste livet bara i striderna om Oscarsborg. Faktum är att norrmännen försvarade sig framgångsrikt. De sänkte ytterligare en kryssare och tvingade därigenom tyskarna att landsätta sin huvudstyrka cirka två mil från Oslo, vilket försenade dessa soldaters ankomst till huvudstaden med ett dygn. Oslo intogs istället av andra tyska styrkor, som anlänt via flygplatsen Fornebu utanför staden.

Norrmännen förlorade snabbt sina flygplatser. Många av de norska planen tvingades söka sig norrut för att landa eftersom deras ursprungliga start- och landningsbanor ofta var i tyska händer när de återvände från ett uppdrag.

Överallt där norska och tyska styrkor drabbade samman var bilden likartad: förvirringen var stor på norsk sida och miss­förstånden många. När chefen för Oslos sjöförsvar, amiral Smith-Johansen, ringde för att be om förhållningsorder gav exempelvis amiralsstaben i Oslo besked om att han skulle kapitulera. Det var i alla fall så Smith-Johansen uppfattade det, men amiralsstaben menade bara att styrkan i marinbasen vid Horten skulle kapitulera.

Att samtliga ställningar längs fjordarna och alla fartyg som skulle försvara Oslo därmed slutade strida kom som en glad överraskning för tyskarna.

Längst i norr erövrade tyskarna Narvik, centrum för skeppningen av den dyrbara järnmalmen och den plats om vilken hårdast strider stod under veckorna som följde. De tyska fartygen lade helt enkelt till vid kaj och satte i land soldater medan man fortsatte strida mot de norska fartygen i fjorden. På norsk sida rådde stor förvirring och misstro; vad skulle man göra? I stället för att reagera snabbt drog man sig tillbaka och därmed kunde de endast 400 tyska soldaterna i 139:e bergsjägarregementets andra bataljon befästa sina ställningar i Narvik och till och med lägga beslag på norsk utrustning.

Från norsk sida hade man förlitat sig på att den brittiska flottan skulle garantera landets neutralitet. Visserligen tillfogade norrmännen den tyska flottan en rad nederlag, men man förlorade också själva fartyg i striderna. De brittiska ubåtarna klarade sig dock bra, inte minst efter att man upphört med sin tidigare praxis att varna fartyg innan man torpederade dem. Denna internationella regel var ju inte speciellt ändamålsenlig i strid. När man i stället sköt först och frågade sedan gick det bättre, och man lyckades sänka den tyska kryssaren Karlsruhe utanför Kristiansand.

Redan den 9 april hade Royal Navy tvingats inse att dess förhållningsorder att inte låta tyskarna stiga i land i Norge hade misslyckats. Nu fick man ändra taktik. Först och främst gav man sig på de många tyska fartygen som transporterade soldater och proviant till Norge. Från havet kunde man hämma, om än inte förhindra, de tyska aktionerna på land.

I motsats till hur det var i Danmark, där motståndet slogs ner på bara några timmar och där tyskarna redan samma dag upprättade ett samarbete med regering och myndigheter, var 9 april ingen slutpunkt i uppgörelsen mellan Tyskland och Norge. Istället fortsatte striderna, dock med ständiga norska reträtter. Tyskarna hade uppnått mycket av det som de kommit för. Man hade tagit de norska styrkorna på sängen, men inte lyckats knäcka norrmännens motstånd.

Tvärtom hade landets regering och kungahus undsluppit. Situationen blev inte mindre invecklad av att Vidkun Quisling utropade sig till statsminister och försökte återkalla den norska mobiliseringsordern. Trots en närvaro av huvudsakligen brittiska hjälpstyrkor (men även franska) lyckades dock inte Norge i längden hålla tyskarna stången. Den tyska offensiven under ledning av general Falkenhorst vann långsamt mark och den 8 juni hade de sista allierade trupperna evakuerats från Norge, som nu var helt under tyskt herravälde med Quisling vid makten.

Med sin operation ville Hitler inta Danmark och Norge, vilket också lyckades. Förlusterna var relativt små: färre än 5 000 tyska soldater dog och 1 600 sårades. Störst förluster led man naturligtvis i Norge. På motståndarsidan dog 1  300 norrmän, 4 400 britter och 530 fransmän. Tyskarna lyckades även uppnå den önskade överraskningseffekten och använde de moderna fallskärmstrupperna på ett effektivt och överrumplande vis. På marken var angreppet en framgång, i luften likaså, men till sjöss innebar Weserübung ett bakslag för den tyska flottan, Kriegsmarine, som förlorade tre kryssare, tio jagare och hela sex ubåtar. Det var en betydande förlust för den i förhållande till Royal Navy relativt lilla flottan som dessutom redan var pressad och resurssvag. Man hade visserligen intagit Norge och åsamkat britterna förlus­ten av till exempel ett hangarfartyg, men en stor del av den norska flottan, både den militära och den civila, seglade till Storbritannien. Under hela kriget utgjorde de norska fartygen ett viktigt logistiskt bidrag till den allierade kampen.

Likadant var det med en stor del av den norska armén och det norska flygvapnet, som också tjänstgjorde under brittiskt kommando kriget ut.

Den oländiga norska terrängen och de många fjordarna innebar att tyskarna hade fullt upp med att bevaka territoriet. År 1944 hade man närmare 400 000 man stationerade i Norge, soldater som man definitivt hade haft användning för på västfronten efter den 6 juni och på östfronten under hela kriget. Därtill kom att fördelen med att upprätta ubåtsbaser i Norge i viss mån överskuggades av möjligheten att upprätta baser i Frankrike, som ju erövrades strax efteråt.

Bland de allierade fanns en acceptans för att Danmark inte kunde försvara sig och därmed en förståelse för den danska samarbetspolitiken. Den norska kampen uppfattades däremot som heroisk – den brittiske premiärministern Winston Churchill själv kände starkt för norrmännen och återkom under hela kriget till frågan om huruvida britterna kunde befria Norge.

Varje gång argumenterade emellertid Churchills rådgivare för att det var bättre att britterna fokuserade sina krafter i Nordafrika, Italien eller Frankrike. I sitt hjärta glömde dock Churchill aldrig Norges kamp. De två månadernas strider gav landet betydande goodwill, och efter kriget blev Norge snart medlem i Nato.

I motsats till Danmark hade Norge en ockupationstid som kan jämföras med andra västeuropeiska länder som Holland, Belgien och Frankrike. Till skillnad från Danmark, som fram till augusti 1943 samarbetade med tyskarna, var det i Norge en tydlig skillnad mellan den demokratiskt valda regeringen som gick i exil och Quislings marionettregering. I gengäld fick norrmännen finna sig i att nazismen tog sig in i den centrala administrationen, in i samhällssystemet.

Paradoxalt nog innebar det danska samarbetet att nazismen aldrig nådde den danska förvaltningen. Under i stort sett hela ockupationen upprätthölls en barriär mellan nazismen och de danska institutionerna. Under ockupationen fruktade danskarna ”de norska förhållandena”, som uppfattades som betydligt hårdare än dem som rådde i Danmark. Så snart man diskuterade argumenten bakom samarbetet med tyskarna drogs Norge fram som exempel. Samarbetet med tyskarna ledde emellertid till en moralisk baksmälla i Danmark som sitter i än i dag; samarbetspolitiken framstår ju som allt annat än ärofull. Då hade Norge en betydligt mer hedersam insats att bygga vidare på. ph

Publicerad i Populär Historia 3/2010

Kanske är du intresserad av...

Läs också