Sten, brons och järn – Sorterande dansk ”amatör” skapade arkeologins tidsåldrar
Köpenhamn år 1788. I ett borgar- och köpmanshem på Amaliegade 7 föds Christian Jürgensen Thomsen. Hans far räknas till stadens mera framgångsrika köpmän, därtill redare och direktör för den danska riksbanken. Som äldste son är Christians bana till synes klart utstakad och han börjar också tidigt sin praktik i köpmannens värv.
Under ett sommaruppehåll på landet blir han genom en av sina kamrater bekant med den tidigare danske generalkonsuln i Paris, E R Grove. Denne hade lyckats att från det av revolution sönderslitna Frankrike införskaffa en ansenlig tavelsamling. Denna sommar får Thomsen hjälpa till med upphängningen av konstverken och som tack för sin insats får han av generalkonsuln några gamla mynt med uppmaningen att börja intressera sig för numismatik.
Thomsen lyder rådet och inom några år är hans myntsamling omfattande. Det idoga samlandet leder honom till studier av olika privata samlingar och han bygger på detta sätt upp ett nät av vänner med samma intresse som han själv.
I dessa ungdomsår var det endast mynt som gällde. Men snart skulle helt andra samlarobjekt trollbinda den unge mannen.
Britterna belägrade Köpenhamn
I början av 1800-talet stod Europa i brand. 1801 seglade en stor engelsk flotta in i Öresund och ett stort sjöslag utkämpades utanför Köpenhamn. Danskarna tvingades till eftergifter. Sex år senare kom engelsmännen tillbaka, belägrade Köpenhamn och började ett intensivt bombardemang av staden. Engelsmännen använde sig också av så kallade Congrevska brandpilar, raketer som vållade brand långt från avskjutningsplatsen. Den 2 september påbörjades terrorn mot danskarna. 14 000 projektiler slungades under tre dagar in över staden.
Situationen var minst sagt kaotisk. Några spränggranater föll genom taket på huset där en av Thomsens myntvänner, hovklensmeden Timm, bodde. Vännen Thomsen ryckte ut och det ödelagda hemmets lösöre, med bl a Timms stora myntsamling, fördes i tillfälligt förvar hos konstsamlaren J C Spengler.
Snart inledde Thomsen en framgångsrik insamling av kopparstick. Endast några få år senare ansågs hans samling vara en av Köpenhamns sevärdheter. Spengler var emellertid också föreståndare för Kungliga antikvitetskabinettet i staden. När därför Thomsen, mitt i det sönderbombade Köpenhamn, 1807 för första gången trädde in hos Spengler, öppnades bokstavligt talat dörren till en helt ny värld för den då 18-årige ynglingen. Dörren skulle leda honom till den nordiska forntiden.
Förfasades över förstörelse
År 1792 hade den danske biskopen Münter framkastat tanken att samla ”nordiska monument och förhistoriska saker” till ett arkeologiskt museum. Münter förfasades nämligen över hur bönderna hänsynslöst förstörde de gamla minnesmärkena och hur man vid nya vägdragningar offrade de gamla monumenten. Museitankarna skulle dock få mogna några år. En grupp intellektuella slöt sig samman i Köpenhamn och 1806 presenterade professor Rasmus Nyerup i bokform hur det tilltänkta museet skulle kunna se ut. Tiden var väl vald. Danmark-Norges förödmjukelse vid den engelska flottans uppvisning i Öresund var inte glömd och ett år senare skulle ju engelsmännen komma tillbaka. En patriotisk glöd fanns i landet, och bränslet hämtades ur landets ärorika förflutna. De forntida monumenten var beviset på detta heroiska förflutna.
Med stöd av kronprinsen kunde Münter få till stånd en kommission vars uppgift var att planera det nya arkeologiska museets uppbyggande. Samtidigt arbetade Rasmus Nyerup, som också var kunglig bibliotekarie i Köpenhamn, på att bygga upp en samling av fornsaker. En vädjan gick ut till samlare i hela Norden och snart började föremålen strömma in. Rummet bakom biblioteket fylldes snabbt. Detta var nu inget vanligt rum utan ett stort vindsutrymme ovanför koret till Trinitatis 1600-talskyrka, mera känd som kyrkan med Rundetårn. Kristian IV:s märkliga skapelse var nämligen både kyrka, universitetsbibliotek och observatorium. Nu skulle det dessutom bli platsen för Nordens första riktiga arkeologiska museum. Det var nämligen här, på kyrkvinden, som Thomsen kom att lägga grunden för sitt livsverk.
Den hopbragta samlingen låg 1816 fortfarande i nästan ouppackat tillstånd. De lärde i den kungliga kommissionen insåg därför att en ny kraft behövdes som helhjärtat kunde engagera sig i samlingarna. Münter framkastade då tanken att man borde tillsätta en ung man som visat ett intresse för bland annat mynthistoria. Denne var visserligen ”amatör” och hade ingen universitetsbakgrund men, som Münter fastslog, ”det spelar ingen roll var man fått sin kunskap ifrån, det viktiga är att man har den”. Thomsen, för mannen ifråga var givetvis han, fick platsen som sekreterare och ansvarig för skötseln av den arkeologiska samlingen. Nyerup lär ha yttrat att ”maken till honom för en sådan post finns inte i sju kungariken”. Det var således ingen tvekan om att Thomsen hade ett gott rykte i samlarkretsar. Eftersom han inte var boklärd utgick ingen lön och givetvis fick ”amatören” inte rösträtt i kommis-sionen. Detta betydde nu intet. Det var ju inte någon fattig man som valts till sekreterare. Med en insats av en arbetsdag per vecka kastade sig den 28-årige dansken ivrigt över sitt nya arbete.
Ordnade efter eget huvud
Vad mötte honom då när han första gången steg in på kyrkloftet? I en egenhändigt avfattad berättelse framgår röran. De arkeologiska föremålen låg ”i damm, planlös oordning, gömda i lådor”. Thomsens bristande kunskaper i vetenskaplig litteratur, i samverkan med hans ordningssinne, gjorde att han organiserade uppordnandet av samlingen helt efter eget huvud. Det system som praktiserades i familjeföretagets varulager omsattes nu också på de arkeologiska föremålen. Alla fynden packades upp, undersöktes omsorgsfullt och klassificerades, dvs sorterades, i olika grupper. I dag är detta systematiserande av ett forskningsmaterial en självklarhet men i början av 1800-talet var arbetet revolutionerande.
Thomsens stora problem var i vilka grupper han skulle indela sitt material. I ett brev till historieprofessorn J H Schröder 1818 redovisade han vilken väg som valts. Samlingen hade delats upp i tre historiska faser med hednatiden som den äldsta. Denna fas var i sin tur uppdelad i en mängd underavdelningar, som 1: verktyg och vapen i sten, 2: metall- och kopparvapen och krigsutrustning som t ex bronslurar(!), 3: järnföremål, 4: hushållsföremål, 5: prydnadsföremål, 6: kultföremål, 7: gravurnor och 8: övriga föremål.
Thomsen hade således som sina tre första grupper valt föremål av sten, brons och järn. Han var dock ännu inte på det klara med att dessa grupper också representerade en tidslinje, från äldre till nyare tid. Grupperingarna var från början endast ett led i ett praktiskt sorteringssätt!
När väl föremålen hamnat i rätt högar kunde de ställas ut. 1819 kunde köpenhamnsborna för första gången vandra uppför spiralgången i Rundetårn för att besöka det nya museet på kyrkvinden. I tre rum hade den unge museiföreståndaren placerat sten-, brons- respektive järnföremål – det var världens första museum med dessa senare så klassiska tidsåldrar redovisade.
Museet blev en stor succé redan från starten. Dess föreståndare blev av kungen utnämnd till kansliråd.
Tanken att de olika materialgrupperna sten, brons och järn faktiskt också representerade olika tidsepoker hade framförts redan 1813 av dansken Vedel-Simonsen. Han hade i en skrift i förbigående noterat att ”oldskandinavernas vapen och husgeråd var således först av sten och trä, senare lärde de sig bearbeta kopparn och som det verkar sist järnet”. Genom sitt museum blev dock Thomsen den som först marknadsförde forntid och tredelningen av forntiden till en
bredare publik.
Lund följde efter
Museets uppställningar blev vägledande för andra institutioner. När till exempel Lunds historiska museum i början av 1830-talet fick nya lokaler, hette det om samlingarna att dessa ställts upp ”efter samma plan som blivit följd i den stora antikvitetssamlingen i Köpenhamn”.
Även om Thomsen vid öppnandet av sitt arkeologiska museum inte var medveten om det hade han genom sitt sätt att studera, beskriva och inordna de förhistoriska föremålen lagt grunden till den moderna arkeologin. Borta var nu den tidigare historieuppfattning som genom fantasifulla rekonstruktioner försökt binda samman legenderna i bevarade historiska källskrifter med existerande fornlämningar och fornfynd. Thomsen skriver själv till en svensk kollega: ”För dem som har fått sin kunskap och sin hela lärdom enbart från böcker har jag ingen sympati. ... Låt oss därför, min vän, fortsätta köpa böcker och läsa dem noga men aldrig underlåta oss att se med våra egna ögon.” 1836 kom den lilla skriften Ledetraad til Nordisk Oldkyndighed. Boken blev Thomsens definitiva fastställande av de tre förhistoriska perioderna sten-, brons- och järnålder.
Den danske museiföreståndaren fick givetvis många vänner runt om i Skandinavien. I Lund fanns till exempel studenten Hylander, en bekantskap som gjorts 1817 under en skånsk resa. I den skånska lärdomsstaden inskrevs senare Bror Emil Hildebrand. Hylander hade då avlidit och Hildebrand fick i uppdrag att fortsätta det numismatiska arbete som denne påbörjat. Kontakter togs med Köpenhamn och den 22 juni 1830 stod den blivande svenske riksantikvarien, studenten Hildebrand, framför Thomsen.
Nu följde en hektisk sommar. Varje morgon klockan sex skulle Hildebrand inställa sig hemma hos Thomsen för studier av hans myntsamling, lärda samtal och flitigt användande av det stora biblioteket. Åtskillig tid gick också åt för att studera samlingarna på kyrkloftet. En sann vänskap inleddes som kom att vara livet ut.
Byggde upp svenskt museum
Thomsens förhoppning att den unge svenske studenten skulle bege sig till Stockholm för att där bygga upp ett liknande museum som det i Köpenhamn blev så småningom verklighet. År 1833 fick Hildebrand anställning på Vitterhetsakademien. Thomsen hade själv rekommenderat honom till tjänsten. Fyra år senare blev Hildebrand svensk riksantikvarie.
Med en högt uppdriven arbetstakt började han bygga upp ett svenskt fornsaksmuseum. 1844 kunde grundstommen till Statens historiska museum öppnas, inrett vid Skeppsbron i Ridderstolpska huset. Givetvis var samlingarna arrangerade enligt Thomsens treperiodssystem.
Strax före invigningen skrev riksantikvarien till vännen i Köpenhamn och uttryckte oro inför publikens reaktion vid öppningsdagen den 22 oktober. Oron var obefogad. Det nya museet möttes med entusiasm och lokalerna blev med tiden alltför trånga. En överflyttning 1864–65 till Nationalmuseum kom tillfälligt att lösa trångboddheten.
Thomsen blev en förgrundsgestalt för samtidens arkeologer, men även för stora namn i den kommande generationen.
Montelius fick introduktion
På sommaren 1857 anlände en fjorton- årig stockholmsyngling till Köpenhamn tillsammans med sin far. Fadern, som var hovrättsråd, hade av sin vän Bror Emil Hildebrand fått ett rekommendationsbrev till Thomsen. Ynglingen, den unge Oscar Montelius, fick nu för första gången en säkert grundlig introduktion till den nordiska forntiden. Montelius skulle komma att bli banbrytande i vidareutvecklingen av den arkeologiska forskningen. Han lyckades bland annat indela de tre tidsåldrarna i olika delperioder och så småningom ställa upp en fast kronologi. Kanske var det sommarmötet med den gamle vänlige dansken som öppnade hans ögon för forntidens mysterier.
Den danske museiföreståndaren var dock i vissa lägen inte helt lätt att tas med. Detta framgår tydligt av relationen till den danske kollegan Jens Jacob Worsaae.
Denne hade redan som 12-åring gripits av ett brinnande intresse för arkeologi. På sina lediga söndagar roade han sig med att gräva ut gravhögar nära sin hemstad Vejle på Jylland. 1836 kom Worsaae till Köpenhamn och presenterades snart för Thomsen. Han blev anställd som oavlönad museiassistent.
Två helt olika människotyper skulle nu jämka samman sina insatser under samma tak. Den lugne, försiktige, lite gammalmodige och inte speciellt utåtriktade chefen stod mot den unge, ivrige och äregirige ynglingen som med briljant forskarläggning inte drog sig för att i skrift komma med både ris och ros över andras forskarresultat. När Worsaae efter ett antal år krävde att få uppbära lön blev Thomsens svar dräpande avvisande. Worsaae lämnade genast museet och sökte sig andra kontakter.
Grävde tillsammans med kungen
Ödet ville nu att Worsaae kom i gunst hos den blivande Fredrik VII. Som Nordens förste heltidsanställde yrkesarkeolog fick han anställning som inspektör över Danmarks antikvariska minnesmärken. Fredrik VII var själv en hängiven arkeolog. Med alla de resurser från bland annat militären som kungen hade till sitt förfogande, företogs en mängd utgrävningar. Föremålen insändes till museet i Köpenhamn. Worsaae fick också tillfälle till omfattande utlandsresor och blev faktiskt härigenom en dansk ambassadör för Thomsens treperiodssystem. Thomsen å sin sida underlät inte att ge den kunglige arkeologen sitt stöd.
Sådant stöd fick Worsaae bland annat efter upptäckten av tjocka avlagringar med ostronskal i nordöstra Jylland. Föremål inne i skalhögarna gjorde att han tolkade dessa som rester efter forntida stenåldersmåltider. De funna flintföremålen var emellertid inte slipade. Worsaae vågade då påstå att både flintföremålen och ostronskalen tillhörde en äldre period av stenåldern, en ståndpunkt som från många håll genast möttes av vetenskaplig skepsis. Thomsen var däremot en av de få som genast anammade kollegans nya forskningsresultat.
Den danska riksdagen insamlade 1860 medel till en byst av Thomsen. Vid överlämnandet av gåvan vägrade dock den store museimannen att sätta upp skulpturen i samlingarna. Enligt honom var det eftervärlden som fick bedöma om och var den hedrande gåvan skulle uppsättas.
När Thomsen avled 1865 dröjde det inte länge förrän bysten placerades på central plats i det museum han så troget tjänat under sin livstid.
Sven Rosborn är arkeolog med smak för det danska. Han tillhör Populär Historias redaktion.
