Sverige – en del av Europa.

Perspektiv: Kunskap behövs om relationerna i österled

Svenska historiker ägnar sig för lite åt övergripande skildringar av landets förflutna – sådana skrivs istället av journalister och amatörer. Relationerna österut är ett exempel på vad som borde belysas. Det menar historikern och publicisten Anders Björnsson.

1 september 2006 av Anders Björnsson

Under tjugofem år, från 1570 till 1595, låg Sverige i krig med Ryssland. Tiden omfattar ungefär Johan III:s långa regeringsperiod. Svenskarna, inte ryssarna, var den bråkiga parten. 

Av Danmark hade Sverige tagit Reval, en omlastningshamn, och man ville nu säkra Kexholms län, upp till ishavet. Kriget gällde handels-, inte säkerhetsintressen. Gränsen var oreglerad men rätt oproblematisk. 

Gustav Vasa, en fredssinnad monark, bekämpade hellre egna undersåtar än främmande herrar. Med sönerna var det annorlunda: Erik, renässansfursten, hade inlett Sveriges långa 1600-tal. Karl XII skulle avsluta epoken. Med honom blev Ryssland arvfienden; tidigare hade Danmark varit det.

Johans krig är ett okänt krig; man kan undra varför. Det slöts under hans son Sigismund. Det fullföljdes av hans bror, hertig Karl, egentlig grundare av den svenska nationalstaten. Sverige tog Livland, kapade de dynastiska banden med Polen. När Karl IX avled 1609, var Sverige utmattat, med fiender nästan överallt. Imperiets – också ett litet Östersjöimperiums – lott.

Klubbekriget

Sveriges östgräns gick under 650 år i Finland. Den vakta­des av finnar, savolaxare, karelare, tid till annan också ingermanländare. När kriget mot Ryssland var över, utbröt ett blodigt inbördeskrig, klubbekriget. Bönder med påkar mot ryttararméer med rustningar. Hertigen satsade på bönderna, för att kväsa Sigismundtrogna adelsmän. Bönderna krossades. Karls män intog borgarna. Riket höll stånd.

Om detta kan man läsa i Hannu Kujanens och Lars-Folke Landgrens På vakt i öster (Schildts, 2005), del två av ett verk om fyra, utgivet i Finland, på svenska.

Klubbekriget (1596–97) har länge varit en stridsfråga i finsk historieskrivning: var generalguvernören Klas Fleming och hans förbundna tidiga finska självständighetsmän eller rätt och slätt bondeplågare? Hos oss är frågan aldrig ställd. Sveriges historia börjar 1809, när Finland förloras, och dras sedan bakåt, inom givna gränser.

Smalspåriga historiker

Dumheten har inte med språket att göra. Före 1809 är källmaterialet på svenska, eller på latin. Det rör sig möjligen om en nationell blockering, men jag tror också att vi måste räkna med räddhåga. Svenska historiker tar inga stora grepp. De är smalspåriga. Det är de rätt ensamma om.

När Sverige blev medlem av EU, sades allmänt att landet anslöt sig till Europa. En periferi i tundraområdet fick möjlighet att ta del av den europeiska högkulturen. Etnologer och idéhistoriker beskrev en självvald svensk isolering. Ledarskribenter hojtade om den självgoda svenska neutraliteten. Svenskar hade i århundraden vänt ryggen åt Europa. Det var inte sant.

Man behöver inte gå tillbaka till stormaktstiden när Sverige var en central aktör i den europeiska storpolitiken, eller till 1700-talet när svenska aristokrater vistades åratal i Paris och tog värvning i franska rangregementen, en historia som Charlotta Wolff berättar om i Vänskap och makt – den svenska politiska eliten och upplysningstidens Frankrike (SLS/Atlantis, 2005). 

Tyska, ryska och franska kontakter

Svenska hantverkare gesällvandrade till Tyskland, men kontinentala mästare kom också till Östersjöområdet och präglade byggnadsskick och konsthantverk i våra länder.

På 1800-talet användes tyskt och franskt kapital för att finansiera det svenska järnvägsnätet. Svenska företag och industrialister – L M Ericsson, familjen Nobel! – slog sig ned i Petersburg och andra ryska städer. Vid sekelskiftet 1900 ansågs Sverige kulturellt vara en tysk provins; svensk arbetarrörelse tog starka intryck av den tyska. 

Efter andra världskriget kom finnar, italienare, jugoslaver och fyllde luckorna i svensk industri. Polska lantarbetare var stående inslag i storjordbruket i början av seklet. Under andra världskriget kom folk från de baltiska länderna, forna svenska provinser, hit. Efter 1956 bosatte sig ungrare här. Efter första världskriget mottog svenska familjer krigsbarn från Berlin, Budapest, Wien.

Ett av de stora europeiska helgonen är förstås Birgitta. Ruserna for till Miklagård och anlade ryska furstendömen på vägen dit. Arkeologer har grävt ut centralplatser, ett slags stadsembryon, i Uppåkra, Fornsigtuna och Helgö i Mälaren, med tydliga sydeuropeiska förebilder.

Ingen samlad bild

Allt detta vet vi, på ett ungefär. Men vi har ingen samlad bild. Svenska historiker är duktiga på mikroanalyser, men de har inte presterat någon enhetlig framställning av svensk historia. De har överlåtit detta till journalister och amatörer. De har accepterat frihandsteckningar. 

De ojar sig över att deras forskningsresultat inte används. Men är det inte deras uppgift – skyldighet – att se till att de blir använda?

I övriga nordiska länder produceras fortlöpande nationalhistorier, minst en per generation. I Finland utkom för några år sedan ett fyrbandsverk om finsk historia, på svenska. 

Nu är det så dags för ett verk till, om den svenska östgränsen. Parallellt utges ett finskt biografiskt lexikon, på bägge nationalspråken; den svenska motsvarigheten, påbörjad på tidigt 1900-tal, beräknas vara klar om 15 år.

Kanske handlar det om prioriteringar. Sveriges regering har inrättat ett ämbetsverk för forskning och upplysning om Förintelsen. Man kan diskutera om vetenskap bedrivs bäst i myndighetsform; just detta är också ett område där det knappast råder brist på god – även mindre god – litteratur. Men vem tar ansvar för en kritisk genomlysning av svensk samhällsutveckling under tvåtusen år?

Historikena har kompetensen!

Det tillkommer historikerna själva! De besitter kompetensen. De borde besitta modet. Ofta sägs att humaniora och en stor del av samhällsvetenskapen är marginaliserade. Det är ju inte för att de inte behövs. Men man kan inte vänta på beställningar. Då blir det politik och statliga utredningar av alltsammans.

Med de östeuropeiska revolutionerna togs parentestecknen bort runt 1900-talet. Det blev möjligt att göra jämförelser mellan kulturer när systemkonflikten bilagts. Också den svenska historien påverkas av detta. 

Hur har Sveriges relationer i österled sett ut under seklerna? Hur har riket förhållit sig till den ryska makten som under 500 år varit en viktig spelare i europeisk politik? Och hur var vårt förhållande till det osmanska riket, vars efterföljare åter gör anspråk på att vara en del av Europa?

Politiska ställningstaganden räcker inte. Nutidsmännisk­an som med oro blickar in i framtiden behöver en fond av för­flutna framtider.

Publicerad i Populär Historia 10/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också