Världen blev fullständigt betagen när den blygt leende 20-åringen Diana Spencer den 29 juli 1981 skred uppför altargången i sin pösiga marängklänning. När ärkebiskopen i sitt tal till brudparet kallade deras förening för ”det stoft som sagor vävs av” rördes till och med en och annan förhärdad republikan till tårar. Bröllopet mellan prins Charles och Diana följdes av 750 miljoner TV-tittare och i all sin kungliga prakt var det verkligen sagolikt.

Men i sagorna brukar bröllopet utgöra finalen där flickan får sin prins för att sedan leva lycklig i alla sina dagar. Dianas bröllop blev i stället inledningen till en skandalkantad tragedi och en mediecirkus av sällan skådat slag. Den skoningslösa brittiska sensationspressen skildrade dramats turer in i minsta detalj och drevet följde bokstavligen varje meter av hennes färd mot katastrofen.

Övergav ålderdomlig tradition

Om Diana hade fått leva hade bilden av henne varit en annan. Men istället lever för alltid bilden kvar av den vackra och olyckliga 36-åring hon var vid sin död den 31 augusti 1997. Enligt många var hon en varm och engagerad medmänniska som föll offer för hovets dubbelmoral och för den spektakulära skvallerpressen. And­ra har beskrivit henne som manipulativ, egocentrisk och med ett omättligt bekräftelsebehov. Förmodligen har båda bilderna fog för sig.

En god sak har i alla fall Dianas sorgliga saga lett till. Efter det katastrofala äktenskapet mellan henne och Charles har Europas kungahus tvingats överge traditionen att gifta bort sina söner och döttrar enligt ålderdomliga ideal. När prins William trädde inför altaret den 29 april 2011 sände han kanske en tacksamhetens tanke till sin mamma för att han, som den förste arvprinsen i brittisk historia, själv fick välja vem han skulle gifta sig med.

Föräldrarna olyckligt gifta

Diana Frances Spencer föddes den 1 juli 1961 i Norfolk som tredje dotter till Edward John Spencer och hans hustru Frances. Så småningom, när hennes farfar dog, skulle pappan bli den åttonde earlen Spencer och installera sig på släktgodset Althorp i centrala England. I väntan på denna upphöjelse bodde familjen i Park House, en viktoriansk herrgård som låg på det kungliga slottet Sandringhams ägor.

Året innan Diana kom till världen födde Frances en pojke som var svårt missbildad och som dog strax efter förlossningen. Föräldrarnas äktenskap hade varit på fallrepet i flera år och stämningen mellan dem blev inte bättre när hustrun nedkom med ännu en dotter. För en blivande earl var det av största vikt att få en manlig arvinge och Johnnie Spencer visade öppet sitt missnöje.

Han lär till och med släpat runt sin hustru till olika fertilitetskliniker för att undersöka varför hon bara födde flickor. Spencer kände uppenbarligen inte till att det är mannens sädesceller och inte kvinnans ägg som i befruktningsögonblicket avgör vilket kön barnet ska få. Och inte klinikerna heller.

Fattade beslut att skiljas

Först 1965 lättade trycket på hustrun när Frances äntligen födde sonen Charles. Medan den nyfödda Dianas dop hade varit en anspråkslös tillställning i Sandringhams kyrka döptes hennes lillebror i den storslagna Westminster Abbey med själva drottningen som gudmor.

Även om Diana måste ha påverkats både av att vara ett oönskat barn och av föräldrarnas ständiga gräl drabbade den verkliga katastrofen henne först när hon var sju. Mamma Frances, som vantrivdes i sitt äktenskap, hade skaffat sig en älskare. Johnnie Spencer förstod vad som pågick men låtsades till en början som ingenting.

I efterhand har Frances kommenterat makens brist på reaktion: ”Han var fullständigt ointresserad av avelskon, för nu hade hon ju äntligen kalvat som hon skulle.” När paret väl började diskutera saken fattade Frances ett beslut som ansågs alldeles oerhört. Hon ville skiljas.

Diana utanför hemmet i Sandringham, östra England, 1964.

© Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

Såg barnflickorna som ett hot

Eftersom Frances ansågs ha skulden till separationen fick pappan vårdnaden om barnen. Hennes egen mamma, lady Fermoy, fördömde sin dotters handlande och vittnade inför domstolen om att Frances var en olämplig mor. Lady Fermoy var bästa väninna med drottningmodern och det var de två gamla damerna som en gång arrangerat det nu havererade äktenskapet. Samma ränksmidande par drog ett tiotal år senare i trådarna för att para ihop Diana med den brittiske kronprinsen.

De äldre systrarna Spencer levde redan sina egna liv på en internatskola. Diana och lillebror Charles blev lämnade med sin övergivna och deprimerade pappa på Park House, där en lång rad av nannies avlöste varandra för att ta hand om deras uppfostran. ”Vi upplevde barnflickorna som ett hot eftersom vi trodde att de försökte ta mammas plats”, har Diana berättat. ”Om det var någon som min bror och jag inte tyckte om brukade vi sticka knappnålar i stolen där de tänkte sätta sig eller kasta ut deras kläder genom fönstret.”

Tog hand om sin pappa och bror

Diana tog på sig rollen som pappas flicka och utvecklade redan nu den omhändertagande sida som skulle gör henne så älskad. Hon kokade te åt pappan, bakade kakor och pysslade om sin lillebror. Hon avgudade sin far som även om han var stel och inbunden gjorde sitt bästa för att axla rollen som ensamstående pappa.

Han brukade till exempel själv skjutsa sina yngsta barn till och från skolan – något som var högst ovanligt inom den brittiska aristokratin. Middagarna fick de dock enligt gammal överklasstradition äta med personalen i barnkammaren.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

När Diana var nio år skickades hon iväg till internatskolan Riddleswort Hall. Hon var inte särskilt studiebegåvad och har själv ofta beskrivit sig som ett ”dumhuvud”. Däremot var hon duktig på dans och simning. Hon utnämndes­ till skolans ”snällaste och hjälpsammaste flicka” och tilldelades­ också en ganska udda utmärkelse: pris för bäst skötta marsvin.

Under uppväxten bodde Diana på släktgodset Althorp i engelska Northamptonshire. Herrgården med 121 rum bebos idag av Dianas bror Charles.

© Andrew Walker

1975 dog Dianas farfar och pappan ärvde släktgodset Althorp samt titeln earl Spencer. Den 14-åriga Diana började därmed tituleras lady. Året därpå gifte earlen om sig med Raine, som var dotter till Barbara Cartland, författare till en mängd överromantiska kioskromaner av den typ som Diana slukat under sin uppväxt. Alla syskonen tyckte genuint illa om sin styvmor vilket även gick ut över Dianas relation till pappan.

Utbildning ansågs oviktigt

Medan lillebror Charles skickades till de mest ansedda utbildningsanstalterna i Eton och Oxford fick systrarna Spencer hålla till godo med flickinternatet West Heath i Kent, en skola som inte hycklade med sina ambitioner. ”En trygg hamn för döttrar till traditionsbundna och välbeställda föräldrar som är mer måna om det sociala än om kunskapsmässiga resultat”, stod det i prospektet.

Boklig utbildning ansågs uppenbarligen vara bortslösad – eller till och med olämplig – för flickor som förväntades förmånligt bortgifta och därefter inta en stöttande roll för sina makar. Trots de lågt ställda studiekraven blev Diana nätt och jämt godkänd och efter att som 16-åring tillbringat en termin på en schweizisk flickpension ansågs hon färdigutbildad.

Vad hade hon för framtidsdrömmar? Enligt hennes egna och vänners vittnesmål var hon helt inriktad på att hitta en drömprins och fantiserade om att kärleken skulle rädda henne och ge henne det lyckliga och trygga familjeliv hon saknat under uppväxten.

Jobbade som barnsköterska

”Jag ska inte gifta mig förrän jag är säker på att jag är så kär att jag aldrig kommer att vilja skilja mig”, ska hon som liten ha sagt till en av sina nannies. När hon avslutade skolgången 1978 flyttade hon till London där hon jobbade som barnsköterska. Det var där hennes prins dök upp 1980.

Kronprins Charles skulle snart fylla 32 och efter att ha levt ett obekymrat ungkarlsliv och avverkat en rad flickvänner ansåg hovet att det var hög tid för honom att gifta sig och producera en arvinge. Prinsen själv deltog inte aktivt i sökandet efter en lämplig brud. Det sköttes av föräldrarna, drottningmodern och hennes bästa väninna, Dianas mormor, lady Fermoy.

Diana (längst till höger) tillsammans med sina syskon (från vänster) Sarah, Charles och Jane samt pappa John (mitten). Fotot av familjen Spencer är taget i hemmet, cirka 1970.

© Keystone/Getty Images/ALL OVER PRESS

Valet föll slutligen på den 19­­-­åriga­ Lady Diana som hade en förnämlig stamtavla. Earlarna Spencers anor sträcker sig tillbaka till 1500-talet och familjen har, i en traditionsrik miljö där gammalt är bäst, ännu finare påbrå än huset Windsor. De anses vara ättlingar till kungar av Stuartätten som regerade England och Skottland långt innan den nuvarande tyskättade kungafamiljen besteg tronen.

Ett annat plus på Dianas konto var att hon av allt att döma var oskuld. Trots de minutiösa granskningar som pressen har gjort för att hitta något komprometterande i hennes förflutna har man bara lyckats gräva fram några oskyldiga uppvaktningar från tiden före förlovningen.

Plikten framför allt

Prinsen är uppfostrad till att sätta plikten framför allt och tyckte förmodligen att Diana kunde duga lika bra som någon annan. Den enda av hans gamla flickvänner som han var riktigt fäst vid, Camilla Parker-Bowles, hade ändå redan gift sig på annat håll. Att denna officersdotter skulle bli prinsgemål var inte tänkbart.

Diana bjöds in till några fester där prinsen var närvarande och efter en vistelse på den kungliga familjens skots­ka slott Balmoral, där den unga ladyn föreföll att trivas bra med friluftslivet, fick hon godkänt. Det tycks inte ha förekommit några intimiteter och det förekom definitivt aldrig något ”klick” som när kung Carl Gustaf träffade Silvia.

Efter en tids övervägande friade Charles i barnkammarvåningen på slottet Windsor. Enligt vad Diana själv har berättat kunde hon inte riktigt ta situationen på allvar, hon drabbades av en fnissattack och svaret på den livsavgörande frågan blev ett nervöst ”yeah, okey”.

Förlovning eklaterades den 24 februari 1981 och den 29 juli hölls det storslagna bröllopet i den väldiga St Paulskatedralen. Westminster Abbey, där de flesta kungliga bröllop ägt rum, var nämligen för liten för att rymma de 2 650 gästerna.

Pressen häckade konstant utanför Dianas lägenhet i London sedan det blivit känt att hon var prins Charles tilltänkta hustru. Foto från november 1980, några månader innan förlovningen offentliggjordes.

© Jacob Sutton/Getty Images

Led av ätstörningar

Ska man tro på Dianas senare redogörelser började hon må dåligt redan under förlovningstiden. Hon hade svårt att värja sig mot de påträngande fotografer som natt och dag belägrade Londonvåningen som hon delade med tre väninnor.

Charles hörde aldrig av sig utöver vad plikten krävde och det värsta var att hon hade förstått att han fortfarande hade en oroväckande nära relation till Camilla Parker-Bowles. Utåt höll Diana masken men skräcken över vad hon egentligen hade gett sig in i tog sig uttryck i ätstörningar. Hon kräktes upp det mesta som hon åt och rasade i vikt. Från att de första måtten togs till brudklänningen och fram till bröllopet ska hennes midjemått ha minskat från 73,5 till 59,5 centimeter.

Hon kände knappt mannen hon gifte sig med. Från förlovningen och fram till bröllopet träffades paret bara en handfull gånger och nästan aldrig på tu man hand. Under bröllopsresan, en kryssning med den kungliga lustjakten Britannia, blev det uppenbart hur lite de hade gemensamt.

Hade inte mycket gemensamt

I ett brev till en vän beskriver Charles deras tillvaro ombord och låter mer som en far som är på resa med sin tonårsdotter­ än som en nybliven äkta man på smekmånad. ”Diana flänger omkring och skojar med matroserna och kockarna i kabyssen medan jag stänger in mig på verandadäck och njutningsfullt försjunker i en bok av Laurens van der Post.”

Åldersskillnaden mellan dem var bara tolv år, men i många avseenden framstod Charles som dubbelt så gammal. Med sin strama kungliga uppfostran hade han tvingats leva som en vuxen redan som barn. Den manliga förebild som stått honom närmast under uppväxten var hans farbror, Earl Mountbatten, kallad ”Uncle Dickie” i familjen.

Bland de goda råd han förmedlat till prinsen ingick att en ung man skulle passa på att ”så sin vildhavre” före äktenskapet och att han därefter absolut borde gifta sig med en oskuld. Men så var Mountbatten också en kvarleva från kolonialtiden. Han var född 1901 och hade varit Indiens siste vicekung.

Saknade familjegemenskap

Smekmånaden avslutades med en vistelse på slottet Balmoral i Skottland där hela den kungliga familjen alltid tillbringade sensommaren. Det hade man gjort sedan drottning Victorias dagar och den stela hovetikett som styrde den dagliga tillvaron där hade inte förändrats mycket sedan dess.

Äktenskapet mellan Charles och Diana var arrangerat, det hade inte sin grund i förälskelse. Bilden är tagen vid det skotska slottet Balmoral i maj 1981, en kort tid före bröllopet.

© Bryn Colton/Shutterstock/Ritzau Scanpix

Även om Diana kom från en överklassmiljö var hon helt oförberedd på den isolerade och stela tillvaro som var familjen Windsors vardag. I prinsparets Londonbostad Kensington Palace bodde de under samma tak som flera andra kungligheter.

Men om Diana hade hoppats att hon skulle välkomnas in i en varm familjegemenskap misstog hon sig rejält. Varje hushåll levde sitt eget liv, hade en egen stab av tjänstefolk och inget spontant umgänge förekom. Ville prinsessan av Wales träffa sin svärmor drottningen fick hon begära audiens, precis som alla andra. Parets andra bostad var lantslottet Highgrove House, som Charles hade köpt inför äktenskapet.

Kände sig utanför

För Diana rådde det ingen tvekan om att prinsen valt egendomen i Gloucestershire för att ha sin älskarinna nära till hands. Camilla Parker-Bowles bodde alldeles i närheten och hon och hennes man tillhörde den krets av nära vänner som Charles ofta bjöd in till jaktpartier och fester. På dessa tillställningar, där man diskuterade ”vuxna” ämnen som konst, litteratur och antikviteter, kände sig den obildade unga slottsfrun hopplöst utanför.

I den rojalistiska tradition, som i alla tider upprätthållits genom resonemangsäktenskap och politiska allianser, var Charles otrohet något fullständigt normalt. Han hade förmodligen förväntat sig att han – i likhet med sina förfäder, sin far och ”Uncle Dickie” – skulle kunna sköta sitt kärleksliv vid sidan om så länge han bara gjorde sin plikt och avlade tronarvingar i den äktenskapliga sängen.

Hoppades finna kärlek i äktenskapet

Men även om Diana hade fått en konservativ uppfostran ställde hon inte upp på samma villkor som tidigare generationers kvinnor gjort. Kanske hade hon varit naiv, men det verkar som om hon hade gift sig i förhoppningen om att hon faktiskt skulle få uppleva kärlek i sitt äktenskap.

Hennes viktigaste uppgift som kronprinsessa, ur dynastisk synvinkel, var att föda barn. I det avseendet levde Diana upp till förväntningarna. Prinsarna William och Harry föddes 1982 och 1984 och enligt den allmänna meningen var hon en hängiven mamma.

Diana blev snabbt populär och älskad av allmänheten. Här välkomnas hon under sitt första officiella besök i Wales, i oktober 1981.

© Tim Graham/Getty Images

Även om hon hade svårt att hävda sig gentemot familjen Windsor i andra frågor drev hon igenom sin egen linje när det gällde pojkarnas uppfostran. Hon ersatte den nanny som drottningen valt ut åt pojkarna med en som hon själv tyckte bättre om. I möjligaste mån anpassade hon sina representationsuppdrag efter barnens tider och när prinsarna blev större försökte hon så ofta som möjligt att själv skjutsa dem till och från skolan.

Uppslitande gräl

Under hela 80-talet lyckades paret någorlunda upprätthålla bilden utåt av ett lyckligt familjeliv. Men bakom slottsmurarna präglades samlivet av Dianas depressioner, ätstörningar och uppslitande gräl. Samtidigt som hon kände sig försummad av sin man och hela hans familj fanns det ett område där hon överglänste dem alla: världspressen kunde inte få nog av den vackra sagoprinsessan.

Sedan hon blivit varm i kläderna förde hon sig som en verklig celebritet. Hon visade ett varmhjärtat engagemang för samhällets svaga grupper, besökte skolor och sjukhus och blev enormt uppskattad för sin naturliga förmåga att lyssna, trösta och skapa kontakt.

Vid prinsparets offentliga framträdanden var Diana den lysande stjärnan medan Charles inte ägn­ades någon större uppmärksamhet – varken av allmänhet eller av pressfotograferna. Diana utvecklade­ under åren ett öppenhjärtigt och förtroligt förhållande till pressen som gick stick i stäv mot kungahusets tradition att hålla det privata strikt inom familjen.

Bok avslöjade allt

I maj 1992 rämnade bilden av familjelyckan när journalisten Andrew Mortons bok Diana – hennes egen historia slog ner som en bomb i Storbritannien och hela världen. Författaren uppgav att hans källor var goda vänner till prinsessan, men det skulle visa sig att Diana själv hade tagit initiativ till biografin.

Kanske inbillade hon sig att alla som behandlat henne illa skulle ångra sig och ställa allt till rätta om de bara fick veta hur sårad hon var. Kanske ville hon bara släppa ut sin vrede över att vara ratad och bedragen och utkräva en offentlig hämnd på Charles.

I bandade intervjuer, utförda av en god vän till Diana och utsmugglade till Morton, hade hon berättat ingående om sitt olyckliga äktenskap. Hon redogjorde för sina ätstörningar, sina depressioner och uppgav att hon i förtvivlan över sin makes otrohet hade gjort flera självmordsförsök. Boken blev startskottet till en hel serie av avslöjanden där prinsparets smutsiga byk vändes in och ut i massmedia inför en chockad allmänhet.

Diana med sönerna Harry och William på nöjesfältet Thorpe Park i Surrey, 1993.

© Julian Parker/Getty Images

En våg av sympati vällde över Diana. Sagoprinsessan hade klivit ner från sin piedestal och blottat en kränkt, olycklig och ytterst mänsklig kvinna som många kunde identifiera sig med. Men om Diana trott att hon hade massmedia i sin hand misstog hon sig. Efter henens bekännelser i Mortons bok släppte pressen alla hämningar när det gällde att gräva fram komprometterande hemligheter i kungligheternas privatliv, vilket drabbade även henne själv.

Kort därpå publicerades hemligt avlyssnade telefonsamtal mellan Diana och en manlig vän vid namn James Gilbey som avslöjade att de två haft ett sexuellt förhållande. Diana var alltså inte alls ett så oskyldigt offer som Mortons bok hade velat påskina.

Nästa steg i raden av avslöjanden var de bandinspelningar som gjorts av telefonsamtal mellan Charles och Camilla. Deras skämtsamma kärlekskutter spreds över hela världen. Det som väckte mest sensation var Charles fantasi om att han ville återfödas som Camillas tampong.

Hovet dementerade anklagelserna

Den 9 december kungjordes prinsparets separation, Diana behöll bostaden i Kensington Palace medan Charles bodde kvar på Highgrove House. Sönerna, som nu gick på internatskola, tillbringade helger och lov växelvis hos sina båda föräldrar.

Från hovets sida hade man hela tiden dementerat Dianas anklagelser som grundlösa, och källor som stod på Charles sida beskrev prinsessan som en svartsjuk hysterika som fabricerat en rad lögner för att smutskasta den kungliga familjen.

Allmänhetens sympatier låg dock hos Diana och i ett försök att vända bilden till sin fördel ställde Charles 1994 upp i en lång personlig TV-intervju. På den direkta frågan om han varit trogen mot sin hustru svarade prinsen ”visst har jag det”, men fortsatte efter en stunds tvekan ”i alla fall fram till dess att äktenskapet bröt samman, trots att vi båda hade försökt allt vad vi kunde”. Dagen därpå skrev Daily Mail: ”Prins Charles är inte den första kunglighet som bedragit sin fru, men han är den första som framträder inför 25 miljoner undersåtar och berättar det.”

Även Diana gjorde ett TV-framträdande där hon anklagade den kungliga familjen för hjärtlöshet och påstod att de i själva verket var avundsjuka på henne för att hon var så populär hos folket. Det var också här hon kom med det ofta citerade uttalandet om Camilla Parker-Bowles roll: ”det fanns tre personer i vårt äktenskap”.

Andrew Mortons bok Diana – hennes egen historia från 1992.

© Shutterstock

Efter denna rad av avslöjanden och bekännelser ansåg hovet att man nått en gräns där det var omöjligt att reparera prinsparets äktenskap och drottningen uppmanade paret att begära skilsmässa. Diana fick en engångssumma på 17 miljoner pund, mot att hon lovade att aldrig diskutera detaljerna i överenskommelsen med pressen.

Inte bara kändispartyn

Diana drog efter skilsmässan ner på sina välgörenhetsuppdrag men engagerade sig desto mer i frågor som verkligen intresserade henne, till exempel stödet för aids-patienter och kampen mot landminor. Som singel var hon ett hetare byte än någonsin för skvallerpressen.

Samtidigt som tidningarna betalade hur mycket som helst för en bild på Diana i bikini, eller minglande på ett kändisparty, spreds också bilder av en seriös ung kvinna i jeans och t-shirt som besökte stympade offer för landminor i Afrika och Bosnien. Även om de som stod kungahuset nära betraktade henne som en förrädare var hon mer älskad än någonsin bland den breda allmänheten.

I början av sommaren 1997 var Diana ensam igen efter att ett förhållande med den pakistanske kirurgen Hasnat Khan tagit slut. Vänner har efter Dianas död berättat att hon verkligen älskade Khan men att han inte var beredd att leva som en offentlig person.

Diana var visserligen en förmögen kvinna och hade kvar titeln prinsessa, men betraktades samtidigt som paria i ”finare kretsar”. Vem skulle hon, som hade utvecklat ett beroende av ständig uppmärksamhet, nu vända sig till? De som återstod var kändisar och jetsetare ur penningaristokratin – sådana som ville sola sig i den kungliga glans som hon erbjöd och som hade råd att finansiera den lyx och påkostade bevakning som krävdes i umgänget med en celebritet av hennes dignitet.

Bjöds att semestra på lyxjakt

En sådan person var Mohamed Al Fayed. Den egyptiskfödde affärsmannen hade länge längtat efter att uppnå en position i den brittiska överklassen. Ett uttryck för detta var att han köpt och rustat upp hertigparet av Windsors gamla villa utanför Paris. Al Fayed var också ägare till det anrika brittiska varuhuset Harrods och till hotell Ritz i Paris, där Diana kom att tillbringa de sista timmarna av sitt liv.

Drottning Elizabeth II fick hård kritik för att hon inte öppet visade sorg över Dianas död. Efter påtryckningar från allmänheten tvingades hon ge vika. Här syns hon med maken prins Philip under ett besök i Berlin 2015.

© PolizeiBerlin

Al Fayed såg Diana som ett lämpligt parti för sin playboyson Dodi och i början av sommaren 1997 bjöd han in prinsessan att semestra tillsammans med sonen på en för ändamålet inköpt lyxjakt i Medelhavet.

Kryssningen följdes av ett stim av fotografer med teleobjektiv. Bilderna som spreds över världen visade ett förälskat par som solbadade och avnjöt romantiska middagar på däck, till tonerna av en inhyrd orkester. För Diana måste skillnaden mot den misslyckade bröllopsresan med Charles ha varit uppenbar och förmodligen njöt hon av att den här gången känna sig uppvaktad. ”Dodi tar hand om mig så rart”, ska hon ha sagt till en vän.

Bilen förföljdes av paparazzi

I augusti träffades paret i Paris där de tillbringade några hektiska nöjesdygn med nattklubbsbesök och dyra middagar, ständigt med ett uppbåd fotografer i hälarna. Den 30 augusti åt de en sen supé i en svit på hotell Ritz. Efter midnatt lämnade de hotellet genom en bakdörr för att åka vidare till Dodis Parisvåning.

Ett femtontal paparazzifotografer i bil och på motorcyklar förföljde den svarta mercedesen som höll hög fart när den kraschade in i en betongpelare i tunneln vid Place de l’Alma. Dodi Al Fayed och chauffören Henri Paul dog omedelbart medan Diana avled ett par timmar senare på sjukhus.

Engelsmännen sörjde djupt och köpte blommor för 340 miljoner kronor som lades vid de kungliga slotten. Dagarna efter Dianas död sägs sextusen personer i timmen ha strömmat till Kensington Palace för att fylla på blomsterbergen utanför hennes bostad.

Missnöje mot kungafamiljen

Syndabockar söktes och den allmänna uppfattningen var att det var den sensationslystna skvallerpressen och dess fotografer som hade drivit den dyrkade prinsessan i döden. Missnöjet växte också med kungafamiljens sätt att hantera tragedin. Medan britterna vallfärdade till London för att hedra minnet av prinsessan visade drottningen inga tecken på att vilja avbryta sin traditionsenliga Balmoralvistelse.

Prinsessan Margaret, drottningens syster, som iakttog lämmeltåget av sörjande utanför sin lägenhet i Kensington Palace visade heller ingen förståelse för den känslosamhet som folket gav uttryck för. Enligt en av sina hovdamer ska hon ha sagt att ”den där hysterin påminde om Diana. Det var som om hon fick andra att bli lika hysteriska som hon själv när hon dog”.

Dianas begravning hölls den 6 september 1997 och bevakades flitigt av media. På bilden från Sunday Mirror dagen därpå ses Dianas bror earl Spencer, prins William, prins Harry och prins Charles vid begravningen.

© Shutterstock

Den nytillträdde premiärministern Tony Blair förstod däremot vikten av att hantera Dianas död på ett taktfullt sätt och försökte övertyga drottningen om att ifall hovet inte agerade annorlunda riskerade man en kris för hela monarkin. Hans eget minnestal över Diana rörde britterna till tårar: ”Med bara en blick eller en gest som sa mer än ord visade hon oss alla djupet i sin medkänsla och sin mänsklighet… Hon var folkets prinsessa och det kommer hon att förbli för alltid i våra hjärtan och i vårt minne.”

Drottningen gav slutligen vika för trycket från löpsedlar med rubriker som riktade sig direkt till henne: ”Visa att du bryr dig!” och ”Ditt folk sörjer – tala till oss, ma’am!” Hon reste till London där hon vandrade runt bland de sörjande utanför Kensington Palace och gjorde sitt livs första live-framträdande i TV där hon tvingades ge uttryck för hovets sorg och medkännande. Medan drottningen ville ordna en privat begravning ansåg både Charles och regeringen att Diana som mor till landets tronarvinge borde hedras med en offentlig ceremoni.

Begravningen sågs av miljarder TV-tittare

Dianas begravning hölls 6 september 1997 i Westminster Abbey. Sönerna William och Harry, som var 15 och 12 år gamla, gick i processionen bakom kistan tillsammans med prins Charles, drottningens make prins Philip och Dianas lillebror, den nionde earlen Spencer. Medan bröllopet 16 år tidigare hade följts av 750 miljoner TV-tittare var det osannolika 2,5 miljarder människor världen över som följde begravningen. Efter den stämningsfulla ceremonin fördes kistan till ett gravkapell på en liten ö i en sjö på familjen Spencers släktgods Althorp.

En tid efter Dianas död flyttade Charles ihop med Camilla, som 1995 skilt sig från sin man Andrew Parker Bowles. Den 9 april 2005 gifte sig paret under en enkel ceremoni i Windsor. Camilla är sedan dess formellt sett prinsessa av Wales, men undviker att använda titeln som så många förknippar med Diana och kallar sig i stället hertiginnan av Cornwall.