När funkis blev "swedish modern"

Utsikterna såg goda ut redan från början. När Firma Svenskt Tenn öppnade sin verkstad och butik i Stockholm 1924 hörde kronprins Gustaf Adolf till de första kunderna. På världsutställningen i Paris året därpå belönades de utsökta tennföremålen med guldmedalj, medan pressen tävlade om att ösa lovord över den unga kvinnan bakom den stilsäkra formgivningen. Ändå kunde knappast teckningslärarinnan Estrid Ericson ha anat vilken succé hennes konstnärliga affärsidé skulle bli.

27 augusti 2004 av Carolina Söderholm

Åttio år efter verksamhetens grundande drivs den fortfarande framgångsrikt i enlighet med hennes intentioner och namnet Svenskt Tenn tillhör sedan 1930-talet de mest välrenommerade inom svensk inredningskonst.

Få som har spatserat längs Strandvägen i Stockholm kan ha undgått att fängslas av den fantasirika elegans som strålar ut från butikens skyltfönster där wienerarkitekten Josef Franks originella blommönster och graciösa möbeldesign samsas med exotiskt sköna ting och svenskt konsthantverk.

Svenskt Tenns lyckosamma utveckling skedde dock inte helt utan komplikationer. Kritiska röster hördes både från de mest radikala och konservativa lägren, och inte minst hade den inflytelserika Svenska slöjdföreningen inledningsvis en skeptisk hållning.

År 1930 var betydelsefullt för svensk design. Med Stockholmsutställningen på Djurgården slog funktionalismen igenom. Expon väckte både förundran och förfäran hos allmänheten med sin enkla, funktionella formgivning av hus, möbler och nyttoting. Samma år flyttade Estrid Ericson in i en lägenhet på Strandvägen 5A, några våningsplan över sin butik.

Inspirerad av besöken på utställningen ägnade hon sig åt inredningen av den nya bostaden med full kraft och Uno Åhrén, som tidigare ritat hennes butiksinteriör, gavs huvudansvaret för dess utformning.

Resultatet blev en sober funktionalism – den unge arkitekten tillhörde den nya riktningens främsta förespråkare – som uppenbarligen föll Estrid Ericson i smaken. Åhrén, liksom arkitekten Björn Trägårdh, anställdes som formgivare i firman som därmed lämnade det renodlade tennhantverket bakom sig. Metallarbetarna i verkstaden ersattes med finsnickare och tapetserare, och redan året därpå presenterade Svenskt Tenn sin första möbelutställning, vilken mottogs med översvallande reaktioner. Mest träffande är kanske en kritikers beskrivning av den nya stilen, där Estrid Ericson ansågs foga ”ett plus av kvinnligt raffinemang till den funktionalistiska sakligheten” vilket visar att hennes egen roll – inte som formgivare, utan som regissör av inredningens helhet – tidigt uppmärksammades. Det var också denna sida av sin skapande personlighet som hon kom att utveckla till fulländning under sitt långa arbetsliv, med de legendariska, säsongsbetonade bordsdukningarna i butiksmiljön som återkommande höjdpunkter.

Hennes målgrupp skilde sig emellertid kraftigt från den som Svenska slöjdföreningen tidigare vänt sig till med sina tankar om ”vackrare vardagsvara för alla”, och den hade lite gemensamt med funktionalisternas demokratiska ambitioner. Till Svenskt Tenn drogs en formmedveten elitpublik med förankring främst i samhällets övre skikt, och det förvånar knappast att Sigvard Bernadotte, själv framgångrik formgivare, anlitade firman när han skulle låta inreda sitt sovrum på Stockholms slott 1932.

Den exklusiva framtoningen höll i sig genom årtiondena, opåverkad av ett i övrigt förändrat samhällsklimat och de röda 1960- och 1970-talens progressiva vindar. 1976 skrev en journalist att butiken var en ”oas i vår schablonmässigt uppbyggda folkhemsöken med folkhemsmöbler till folkhemspriser”, medan en annan påpekade att den var ett av de få ställen dit man fortfarande kunde gå klädd i leopardpäls.

Allt i butikens sortiment var nu inte lyxvaror. På textilavdelningen såldes bland annat specialimporterade tyger av utmärkt kvalitet från hela världen till mycket konkurrenskraftiga priser. Till Estrid Ericsons talanger hörde också förmågan att komponera det äkta och antika med vackert och billigt krimskrams till en förföriskt lockande helhet, i vilken varje kund kunde botanisera med känslan av att göra unika fynd. Hennes drivkraft var inte främst att tjäna pengar, utan passionen för sköna och udda ting som sedan kunde arrangeras i överraskande, smakfulla kombinationer. Det var förmodligen detta anlag som fick konstkritikern Nils Palmgren att på 1930-talet utnämna henne till ”mästarinna i bric-à-brac”.

Även Svenska slöjdföreningens representanter förhöll sig kritisk till de många exotiska, utländska inslagen i sortimentet, vilka Estrid Ericson köpte in under sina flitiga resor runt om i världen – för deras del gällde enbart det svenska. De såg också till en början med oblida ögon på hennes samröre med den österrikiske och judiske arkitekten Josef Frank.

För Svenskt Tenns del, och för Estrid Ericson personligen, blev kontakten med Josef Frank avgörande. Det för båda parter så fruktbara samarbetet inleddes 1932 och kom att vara livet ut. Snart blev butikens namn närmast synonymt med hans nätta och behagfulla möbler samt egensinniga textilier, vilka väckte uppmärksamhet både nationellt och internationellt, där de, framför allt i USA, sågs som det främsta exemplet på Swedish Modern. Från den stund han engagerades i firman behövdes inga andra formgivare, och dess korta funkisperiod var definitivt slut.

Josef Frank, som var gift med en svenska, insåg redan i början av 1930-talet allvaret i hemlandets antisemitiska stämningar. Inför nyåret 1934 lämnade han sin arkitektverksamhet i Wien för att med sin familj slå sig ner i Stockholm, där han anställdes hos Svenskt Tenn. Liksom Estrid Ericson hade han 1925 deltagit i världsutställningen i Paris, där han visat möbler formgivna för företaget Haus und Garten, som han samma år startat tillsammans med kollegan Oskar Wlach. Under de följande åren presenterades firmans inredningar i flera internationella tidskrifter, och 1932 tog Estrid Ericson kontakt med Frank för att be honom skicka några möbelritningar. Det blev, med vännen och journalisten Eva von Zweigbergks ord, upptakten till ”ett symbiotiskt förhållande”, där Estrid Ericson godtog allt Frank gjorde, medan han gjorde allt hon bad honom om.

Ändå stod de ursprungligen stilmässigt långt ifrån varandra. Så sent som 1932 sade Estrid Ericson i en intervju: ”Allt i rummet skall vara sobert och elegant. Jag håller styvt på de neutrala färgerna när det gäller heminredningen. Rummet skall verka lugnt och sansat, inget överdåd i färgerna bör förekomma.” Josef Frank menade å andra sidan att man kan ”undvika varje smaklöshet, om man inskränker sig till blodlös askes och undertrycker varje yttring av temperament. Det smakfulla blir tröstlöst tråkigt.”

Istället förespråkade han ”accidentismen”, som innebar att omgivningen skulle gestaltas som om den uppstått av en tillfällighet. Rummet skulle i första hand utgöra en trivsam och levande miljö, anpassad efter människan och inte formad som ett färdigt konstverk i sig. I själva verket var de kritikerrosade inredningar som presenterades på Svenskt Tenn omsorgsfullt arrangerade av Estrid Ericson in i minsta detalj. Mot vita väggar hängde Josef Franks färgsprakande tyger, vars mönsterprakt också återkom i möbelklädslar och lampskärmar, vilka tillsammans med de världskartor, florateckningar och djurskinn som Estrid Ericson med förkärlek använde, fungerade som lysande accenter i rummet.

Den första gemensamma utställningen gjorde paret redan i september 1934 på Liljevalchs konsthall, en inredning vars exklusiva och djärva framtoning var en tydlig markering mot ”slöjdföreningstråkigheten” som Frank själv uttryckte det.

Utställningen blev en succé som kom att hålla i sig under de följande decennierna. Vid två tillfällen, 1952 och 1968, visades parets inredningskonst på Nationalmuseum, båda gångerna med överväldigande positiv respons. Även under andra världskrigets år av åtstramning och nationell isolering höll Svenskt Tenn fanan högt. Inhemska hantverkare och fabriker anlitades för att tillverka möbler, glas och textilier och svenskt konsthantverk ersatte den mångfald av orientaliska, sydamerikanska och sydeuropeiska föremål som vanligen fyllde hyllorna.

Josef Frank och hans hustru vistades under dessa år i New York. Till Estrid Ericsons femtioårsdag 1944 sände han hem femtio nya förlagor till tygmönster, vilka oskadda färdats över Atlanten mitt under brinnande världskrig. Flertalet av dessa är fortfarande i produktion.

När Josef Frank avled 1967 hade han ritat över tvåtusen möbelpjäser, runt tvåhundra textilmönster och därtill en mängd lampor, glas och andra inredningsdetaljer, varav merparten för Svenskt Tenn. Estrid Ericson, vars liv i hög grad var hennes arbete, behöll sitt dagliga och intensiva engagemang i firman långt fram i åttioårsåldern. 1975 sålde hon samtliga aktier i bolaget till en stiftelse som åtog sig ansvaret att driva företaget vidare i enlighet med dess tradition.

När firman i år firar 80-årsjubileum är det som något av en svensk kulturinstitution, där god formgivning fortfarande presenteras i Estrid Ericsons och Josef Franks anda.

Att läsa. Estrid Ericson – orkidé i vinterlandet (1989) av Monica Boman (red). Josef Frank – livsträd i krigens skugga (1994) av Kristina Wängberg-Eriksson.

Stilfull och flitig

»Frikostig som en fé med ymnighetshorn öser Estrid Ericson, en lilja i direktörsgestalt, idéer över svensk – och internationell – publik». Så lät det när Estrid Ericson 1964 fyllde sjuttio och kunde se tillbaka på ett långt och framgångsrikt yrkesliv. Men vem var hon, denna ambitiösa kvinna som aldrig skämtade och som ställde oerhörda krav på sig själv och sin omgivning?

Estrid Ericson (född Erikson) växte upp i Hjo i Västergötland, där fadern Adolf Erikson ägde stads- och badhotellet. Under slutet av 1910-talet utbildade hon sig vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) i Stockholm och tog 1919 examen som teckningslärarinna. Efter att ha arbetat en termin i Hjo, anställdes hon på Svensk Hemslöjd i Stockholm, för att sedan fortsätta som konsulent hos heminredningsfirman Wikman & Wiklund. Där mötte hon tennkonstnären Nils Foug-stedt, vars arbete fick henne att bli intresserad av detta metallhantverk.

1924 ärvde hon en blygsam summa pengar efter sin far, vilket gav henne möjlighet att tillsammans med Fougstedt hyra en verkstad. Den 24 oktober samma år flyttade de in i en större lokal med plats för butik på Smålandsgatan, och Firma Svenskt Tenn slog upp sina portar (verksamheten flyttade 1927 till sina nuvarande lokaler på Strandvägen 5A).

Estrid Ericson var en utpräglad arbetsmänniska som fann den största glädjen i sitt dagliga värv. Även om hon var en omvittnat skicklig affärskvinna, var det arbetets konstnärliga aspekter hon satte högst. Själv lär hon ha varit stoltast över att ha gett Josef Frank möjlighet att verka i Sverige, samt att hon genom åren kunnat ge arbete åt så många .

Hon hade inga barn och gifte sig först femtio år gammal, 1944, med sjökaptenen Sigfrid Ericson som hon mött under en av sina många inspirations- och inköpsresor över Atlanten. Sin lediga tid tillbringade hon helst på lantstället »Tolvekarna», vackert beläget på Tyresö. Huset, införskaffat 1931, byggdes om efter Josef Franks direktiv och blev ett av de bästa exemplen på hans inredningskonst.

Efter att maken gått bort 1973 förlorade Estrid Ericson reslusten, men arbetade med outtröttlig energi vidare på sitt livsverk Svenskt Tenn. Vid sin död 1981, åttiosju år gammal, testamenterade hon större delen av sina tillgångar till en stiftelse, uppkallad efter henne, vars uppgift är att gynna forskning och utbildning inom inredning och formgivning.

Flydde undan antisemitismen

Josef Franks kreativitet var enorm. Under sina yrkesverksamma år ritade han i genomsnitt en ny möbel i veckan. När han under andra världskriget vistades en tid i New York skrev han två romaner och två dramatiska verk, samt föreläste i konsthistoria och arkitekturteori vid New School of Social Research – allt detta vid sidan av sitt formgivningsarbete. Ändå var han i slutet av sitt liv inte nöjd – han hade velat åstadkomma något större och socialt mer revolutionerande inom den moderna arkitekturen.

Efter att ha lämnat födelselandet Österrike för Sverige på 1930-talet upphörde i praktiken hans verksamhet inom detta fält; bara ett par funkisvillor i Falsterbo i Skåne vittnar om hans byggnadskonst i Sverige. Franks stora betydelse inom den svenska inredningskonsten uppmärksammades dock tidigt.

År 1885 föddes Josef Frank i Wien. Hans familj hade ungersk-slovakisk bakgrund och tillhörde det välbeställda judiska borgerskap som spelade en så viktig roll för stadens ekonomiska och kulturella uppsving under 1800-talets slut. Den unge Josef visade tidigt konstnärlig begåvning. Inspirerad av bland annat Otto Wagners arkitektur, radikalt befriad från ornament och utsmyckningar, utbildade han sig till arkitekt vid stadens tekniska högskola, där han också presenterade sin doktorsavhandling 1910.

Två år senare gifte han sig med svenskan Anna Sebenius som han mött i Wien. Efter ett par års arbete med egen arkitektverksamhet bröt första världskriget ut, under vilket Frank till största delen tjänstgjorde på Balkan som övervakare av järnvägsunderhållet.

Tillbaka i bostadsbristens Wien efter krigsslutet fick han i uppdrag att rita flera stora hyreshus, vilka han utformade i en tidig funktionalistisk stil, mån om de boendes behov av ljus och rymd. Endast 34 år gammal utnämndes han 1919 till professor vid Wiener Kunstgewerbeschule, där han under-visade fram till mitten av 1920-talet då han tillsammans med arkitektkollegan Oskar Wlach öppnade inredningsfirman Haus und Garten.

Frank, som stod för merparten av designarbetet, väckte snart internationell uppmärksamhet med sina lätta och eleganta möbler, tveklöst moderna men med rötter i både den antika och japanska kulturen. Inspirerad av orientaliska mönstertraditioner men också franska och framförallt engelska kretonger i William Morris anda, skapade han djärvt färgstarka textilier, vilka blivit hans främsta kännetecken.

Genom en politisk schism i det österrikiska Werkbund, en organisation för landets formgivare, arkitekter och konstnärer, blev han i ett tidigt skede varse 1930-talets antisemitiska strömningar. Hustruns svenska bakgrund, liksom den goda kontakten med Svenskt Tenn, blev avgörande för flytten till Stockholm vid årsskiftet 1933–34. Där stannade han sedan kvar, med undantag för krigsåren i New York, till sin död 1967 – hela tiden intensivt verksam som formgivare för Svenskt Tenn.

Publicerad i Populär Historia 9/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också