Statsråden ville ha kommunistregister
För Sveriges del är det inte första gången som händelser i utlandet lett till att statsmakterna ökat övervakningsmöjligheterna för säkerhetstjänsterna. Under efterkrigstiden har det till exempel skett i samband med Pragkuppen år 1948 då registreringen av kommunister ökade, vid Koreakrigets utbrott år 1950 då den hemliga telefonavlyssningen trappades upp och vid det så kallade Bulltoftadramat år 1972, då ett svenskt passagerarplan kapades av tre jugoslaver och tvingades landa på Bulltofta flygplats. Det senare ledde till skärpta lagar mot terrorister.
I ett längre historiskt perspektiv är emellertid den ryska revolutionen i oktober 1917 den enskilt viktigaste händelse som banat väg för underrättelse- och säker-hetstjänsternas övervakningsverksamhet under 1900-talet. Efter Sovjetunionens bildande motiverades övervakningen med att det i västländerna fanns personer vars lojalitet med kommunismen och Sovjetunionen var större än lojaliteten med det egna landet. Revolutionen i Ryssland ledde dock inte omedelbart till genomgripande åtgärder. Istället handlade det om en stegvis utveckling över en längre tidsperiod. Den övervakning som pågick under revolutionsåret 1917, och som fortsatte under 1920-talet, riktades främst mot ledande personer i den kommunistiska rörelsen. Mindre intresse ägnades åt sådana som endast misstänktes vara medlemmar i, eller sympatisörer till, kommunistpartiet.
I min bok I försvarets intresse (2006) konstaterar jag att argument för registrering av sympatisörer till, och medlemmar i, kommunistpartiet formulerades först efter den Kommunistiska internationalens (Kominterns) sjätte kongress år 1928. Då fördömdes den försvarsfientliga propagandan, som genom uppmaningar till vapenvägran försvårade de militära myndigheternas rekrytering. Kommunisterna uppmuntrades istället att använda sig av värnplikten för att lära sig att bruka vapen i revolutionens tjänst. I Sverige och andra västdemokratier uppstod nu ett militärt behov av att registrera och systematiskt försöka utestänga kommunister från viktiga militära befattningar.
Samtidigt som diskussionen om kommunistregistreringen påbörjades under mellankrigstiden stod det klart att åtgärden var problematisk ur ett demokratiskt perspektiv. Tidigt uppstod därför en dragkamp i frågan. År 1929 gick militären emot regeringens förslag att generalstaben skulle ansvara för att det upprättades ett landsomfattande kommunistregister. Väl medveten om frågans sprängkraft konstaterades att militären inte skulle ägna sig åt verksamhet som i allmänhetens ögon skulle kunna uppfattas som ensidigt politisk.
En liknande diskussion uppstod vid slutet av 1930-talet. Då bildades en ny statlig säkerhetspolis, den allmänna säkerhetstjänsten. Chefen för denna konstaterade vid ett möte med regeringsföreträdare att övervakning av politiska partier var främmande för polisen i en demokratisk stat, att säkerhetstjänstens hemliga karaktär gjorde att den undandrog sig demokratisk och rättslig kontroll samt att det fanns risk för att säkerhetstjänsten skulle utvecklas till en hemlig politisk polis som annars bara fanns i diktaturländerna. Argumenten framfördes också av säkerhetspolisen efter andra världskriget, inför återupptagandet av kommunistövervakningen år 1948.
Säkerhetspolisens ovilja att ta ansvar för kommunistövervakningen ledde till att socialminister Gustav Möller och justitieminister K G Westman utövade starka påtryckningar. Statsråden ville att övervakningen skulle intensifieras efter andra världskrigets utbrott. Som ett resultat av statsrådens ansträngningar inledde säkerhetstjänsten ett intensivt registreringsarbete riktat mot svenska kommunister och nazister.
Med Gustav Möllers och statssekreteraren Tage Erlanders goda minne utsträcktes övervakningen även till att omfatta de så kallade Englandssympatisörerna, det vill säga personer som misstänktes kunna brista i lojalitet med Sverige vid ett eventuellt krig mot Storbritannien. När dessa snabbt beslutade övervakningsåtgärder avslöjades vid krigsslutet blev ämnets politiska känslighet uppenbar. Ställd inför en kritisk opinion i tidningarna och i riksdagen hävdade Möller och Erlander att de varit fullständigt ovetande om övervakningen av Englandssympatisörer och att denna verksamhet inte låg i linje med samlingsregeringens politik.
I den politiska diskussionen om övervakningsfrågorna går balansgången mellan statens intressen och individens rättigheter således som en röd tråd genom den svenska moderna historien sedan mellankrigstiden. En lika lång historia har frågan om hur enskilda statsråd och regeringen agerat för att få säkerhetstjänsten att vidta åtgärder mot misstänkta säkerhetsrisker.
Ulf Eliasson är fil dr i historia och har bland annat forskat om underrättelse- och säkerhetstjänsternas verksamhet under och efter det kalla kriget. Han utkom nyligen med boken I försvarets intresse – säkerhetspolisens övervakning och registrering av ytterlighetspartier 1917–1945 (Nordic Academic Press).
