Kvinnorna tog till orda

Med unionskrisen 1905 förändrades förutsättningarna för svensk opinionsbildning. När Ellen Key, Emilia Broomé, Ann-Margret Holmgren och andra kvinnor tog till orda i pressen var det första gången representanter för den kvinnliga halvan av befolkningen hördes i den offentliga debatten.

25 januari 2006 av Anna Larsdotter

Hur det gick till och vad det fick för resultat har inte varit känt förrän historikern Inger Hammar i höstas utkom med en bok om unionskrisen: För freden och rösträtten – kvinnorna och den svensk-norska unionens sista dagar (Nordic Academic Press). Där studerar hon dels hur det förändrade debattklimatet påverkade utgången av unionskrisen, dels hur rösträttsfrågan och kvinno-rörelsen berördes av debatten.

Att kvinnor uttalade sig i politiska frågor var kontroversiellt. Eftersom de ansågs fredligare till sin natur än männen var det

i sin ordning att de talade om fred och försoning – vilket var vad de flesta pläderade för i unionsfrågan – så länge inte diskussionen fördes på en politisk nivå. Att de dessutom hade olika lösningar på hur freden skulle uppnås gjorde inte saken mindre omstridd.

I pressen skapades nidbilder av de aktiva kvinnorna som kalla-des »kanonkvinnor» eller »fredsutopister» beroende på politisk hemvist och inställning i den norska frågan. Inger Hammars forskning visar dock att kvinnornas olika ståndpunkter aldrig ställde sig i vägen för en grundläggande önskan om fred vilken faktiskt påverkade utgången av konflikten.

– Trots att försvarskvinnorna ville rusta upp så har jag inte hittat ett enda belägg för att de manade till anfallskrig, säger Inger Hammar. Det fanns en oerhört stor rädsla för krig under 1905, vilket kan vara svårt att föreställa sig för oss som har facit i hand.

Att den begynnande kvinnorörelsen var splittrad rådde det dock inget tvivel om. Ett av argumenten för kvinnlig rösträtt var att världen skulle bli både fredligare och sedligare om kvinnor fick vara med och bestämma. Nu bråkade man internt och Inger Hammar håller inte för otroligt att det faktum att svenska kvinnor inte fick rösträtt förrän 1921 kan ha påverkats av unionsdebatten.

Insikten om hur svårt det var att låta kön gå före politik var smärt-sam för svenskorna, smärtsammare än för norskorna, som i kampen för norsk självständighet svetsades samman. För Norge var unions-upplösningen framgångshistoria, för Sverige det sista kapitlet i en bleknande stormaktsberättelse.

Publicerad i Populär Historia 2/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också