"Fattiga flickor valde ofta bort sitt dotternamn"

Mannens efternamn tycks i alla tider ha smällt högre än kvinnans, menar språkforskaren Sonja Entzenberg som snart disputerar på en avhandling om namnhistoria.

Kring sekelskiftet försvann bruket av dotter-namn, medan son-namnen förvandlades till släktnamn, vilka ärvdes mellan generationerna. Här två familjer Johansson som dricker söndagskaffe i trädgården 1915.

© Karl Sikén/ Hallands kulturhistoriska museum

Att män har efternamn som slutar på -dotter är sällsynt. Desto vanligare är det att kvinnor heter något som slutar på -son. Självklart kanske. Eller inte? Börjar man att fundera på saken, så förstår man hur namnskick speglar ett samhälles normer, värderingar och historia.

Sonja Entzenberg, doktorand vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, är intresserad av de här frågorna. Hon håller just på att slutföra sin avhandling om kvinnors släktnamn under perioden 1860–1920.

– Jag har kartlagt 600 kvinnor från två församlingar på Öland – Böda och Borgholm – för att se hur deras tillnamn förändras under deras livstid, säger hon.

sonnamnen blev släktnamn

Decennierna kring sekelskiftet 1900 var en dynamisk period med urbanisering och modernisering, vilket tydligt avspeglades i namnskicket. Det gamla, individualiserade bruket med primär-patronymikon – alltså att en person lägger till ett -dotter eller -son till faderns namn – försvann. Eller snarare var det så att -dotter försvann, medan -son-namnen förvandlades till släktnamn som ärvdes mellan generationerna.

Språkforskaren Sonja Entzenberg hette tidigare Groth, men tog sin makes efternamn när hon gifte sig. Entzenberg är ett namn som har sitt ursprung i Frankrike.

Fortfarande idag hör namn som -Johansson och Karlsson till våra tio vanligaste efternamn. Varför det blev så har flera förklaringar, enligt Sonja Entzenberg. Dels blev släktnamn i sig vanligare – om en familj ville visa att den var en enhet så kunde inte medlemmarna ha olika tillnamn. Men sonnamnens segertåg visar också på deras högre status.

Sonnamn värderades högre än dotternamn

– I ett patriarkaliskt samhälle värderades sonnamn lite högre än dotter-namn. Att ett namn som slutade på -dotter skulle kunna bli ett släktnamn var helt enkelt otänkbart. Efterhand kom ändelsen -son att neutraliseras, vilket gjorde att dessa namn inte längre betraktades som specifika mansnamn, säger Sonja Entzenberg och fortsätter:

– I mitt material från Öland kan jag se hur en och samma kvinna under sin livstid först kan heta Nilsdotter och därefter Nilsson, för att sedan byta till Johansson när hon gifter sig.

Metronymikon, alltså att man lägger ett -son eller -dotter till moderns namn (till exempel Karinsson eller Karinsdotter), har historiskt sett varit ovanliga, säger Sonja Entzenberg.

Namnlagen 1982

– De förekom under medeltiden, men mycket sparsamt. I Sverige var det egentligen först med namnlagen 1982 som de började anammas i vissa grupper, framförallt bland kvinnor. De är mer ovanliga hos män, i sådana fall handlar det ofta om söner till kvinnor som har överfört sitt metronymikon som ett gemensamt släktnamn.

En bit in på 1900-talet hade dotter- namnen nästan helt försvunnit. De ansågs gammalmodiga och lantliga.

När pojkarna blir äldre ändras dock ofta ändelsen från -dotter till -son: Per Karinsdotter byter namn till Per -Karinsson, för att ta ett exempel.

– Ändelsen -son betraktas som neutral medan -dotter är könsmärkt, säger Sonja Entzenberg.

I det gamla bondesamhället räckte förnamn långt, men preciserades ofta genom en plats eller tidigare släktled på manssidan. Ett exempel från Sonja Entzenbergs forskning är Sven-Ant-Peter-Bejata.

Många fick samma namn

Till förnamnet Bejata lades farfars, morfars och sist makens namn – Sven och Anders och Peter – när kvinnan omtalades i vardagslag. I kyrkböckerna skrevs hon däremot in som först Bejata Pettersdotter och senare Bejata Pettersson. Hon – eller prästen – tyckte uppenbarligen att det senare lät bättre än det förra.

Med tiden blev det svårt för prästerna och staten att hålla ordning på alla Pettersson och Pettersdotter i Sverige. Väldigt många hade samma namn, speciellt i städerna.

– År 1901 fick vi en namnförordning där svenskarna uppmuntrades att anta släktnamn istället för primärpatronymikon, säger Sonja Entzenberg. Gärna sådana som inte slutade på -son, så att det skulle bli lättare att skilja folk åt. Det var nu som sammansatta namn som Bergström och Lundkvist blev vanliga.

Dotternamnen är tillbaka

En bit in på 1900-talet hade dotternamnen nästan helt försvunnit. De ansågs gammalmodiga och lantliga. När unga kvinnor flyttade till stan, speciellt om de var fattiga och ogifta, valde de ofta att byta bort sitt dotternamn. Det var en lätt sak att förändra, samtidigt som det betydde mycket för identiteten.

Idag är dotternamnen tillbaka på bred front, även som metronymikon. Men än så länge bara för kvinnor.

Publicerad i Populär Historia 1/2022

    Läs också:
    Fotografi

    Ända sedan det berömda ”klicket” under München-OS 1972, då kronprins Carl Gustaf och den olympiska chefs­värdinnan Silvia Sommerlath träffades, har det fortsatt att klicka en hel del kring ”kungen och Silvia”. Inte minst från kameror...

    Arkeologi

    Man tror sig vandra runt i en by som övergivits i nyare tid. Här finns husgrunder och gärdsgårdar i sten som på sina håll når en meters höjd. Men det

    Film teater

    När Gustav III kom på tanken att utveckla teatern och operan i Sverige var avsikten att visa landets eminenta möjligheter och bygga upp dess status som kulturell stormakt. Till en fullödig stat hörde nationella akademier, konstinstitutioner och skapande av fosterländsk konst. Det svenska språket skulle vara en grundpelare i sammanhanget.