Av Gudhems kloster återstår bara ruiner. 

© Leojth

Att gå i kloster inget livslångt åtagande

När unga kvinnor sattes eller gick i kloster under medeltiden verkar det inte alltid ha varit för att bli nunnor, utan för att stanna i klostren en begränsad period. Varför gjorde man så?

10 mars 2018 av Catharina Andersson

När den blivande kungen Knut Eriksson under en period på 1160-talet tvingades i landsflykt, satte han sin trolovade i kloster för att hon skulle ha skydd under hans bortavaro. När Knut senare återvände till riket, och fienden var besegrad, tog han sin fästmö ur klostret och de ingick äktenskap.

Efter att hustrun – vars namn vi inte känner till – fött flera barn, blev hon emellertid allvarligt sjuk. Hon vistades då åter en period i kloster och gav ett löfte; att om hon blev frisk skulle hon leva sitt återstående jordeliv i evig avhållsamhet.

Vi känner till dessa händelser genom ett brev skrivet av påven Celestinus III år 1193. I brevet framgår att Knut bett påven låta hustrun, som återfick hälsan, bli befriad från sitt löfte och åter leva samman med honom – vilket påven också tillät.

Dyrt att gå i kloster

Brevet ger två exempel på situationer då en kvinna kunde vistas i kloster en begränsad period – dels för skydd i politiskt oroliga tider, dels vid sjukdom. Vi kan emellertid utgå från att dessa möjligheter främst gällde samhällets bättre bemedlade. 

Att inträda i ett kloster som nunna var nämligen främst en angelägenhet för samhällets översta skikt, då det krävde en omfattande inträdesdonation (oftast i form av jord) för att dottern, eller vem det nu gällde, skulle bli mottagen hos nunnorna.

Vi vet också från andra medeltida brev att unga pojkar kunde sättas i kloster under en begränsad period för att där få en del av sin fostran och utbildning. De avgav då inget livslångt klosterlöfte utan lämnade klostret som vuxna.

Ett brev som makarna Olof Lang och Gyrid Gjurdsdotter lät upprätta år 1407 låter berätta att makarna önskade sätta sin son Håkan i Nydala kloster i Småland. De önskade att munkarna skulle låta honom ”kenna [...] book ok hielpa hanom til skola alt til thes han vardhir moghande man”.

Uppfostrades i klostret

En annan världslig man, Johan Erlandsson, lät upprätta ett testamente år 1327. I detta var Alvastra kloster i Östergötland den största förmånstagaren och fick bland annat en stor gård. Johan skriver att han ger gåvan till ”de respekterade munkarna, som fött mig sedan barnsben, och ärligt och älskansvärt har bemött och fostrat mig med kärlek”.

Motsvarande bevarade brevexempel vad gäller flickor är svårare att finna, men det är inte orimligt att liknande arrangemang också kunde gälla flickebarn. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Att placera ett barn i kloster en begränsad period, kan också förstås som ett sätt för barnets familj att upprätta ett personligt – och prestigefyllt – band med ett särskilt kloster, på samma sätt som man redan under äldre tid lät barn uppfostras hos släktingar eller andra familjer. Syftet med ett sådant tillvägagångssätt var att knyta och stärka personliga band mellan olika familjer och släkter.

Många kvinnor som gick i kloster var änkor. De hade alltså levt ett liv som hustru tidigare, och i de flesta fall fött barn. Generellt tiger dock – tyvärr – våra svenska källor om huruvida dessa kvinnor tog med sig eventuellt omyndiga barn i kloster, men sannolikt var det inte särskilt vanligt.

Tog med tjänare in i klostret

Som breven ovan visar, vet vi däremot att barn kunde vistas i klostren. Det förekom också att kvinnor hade med sig tjänare dit, vilka sannolikt också i vissa fall kunde vara relativt unga. Detta gällde inte minst när det var änkor som gick i kloster, då de vanligen kom från välbeställda familjer. De hade med andra ord levt ett bekvämare liv än de flesta andra medeltida kvinnor, ett faktum som inte nödvändigtvis behövde ändras nämnvärt bara för att de tillbringade sina sista år bakom klostermurar.

Publicerad i Populär Historia 11/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också