Egendomlig dans var kunglig allians

På 1700-talsslottet Charlottenburg i Berlin arbetar Föreningen för preussiska slott med att spåra upp och restaurera gamla försvunna konstverk som en gång

25 maj 2001 av Fredrik Barkenhammar

På 1700-talsslottet Charlottenburg i Berlin arbetar Föreningen för preussiska slott med att spåra upp och restaurera gamla försvunna konstverk som en gång hört hemma där. Det är ett arbete vars vändningar ibland kan lägga de märkligaste historier i dagen.

I ett av rummen på Charlottenburg hänger en underlig målning. Den visar tre kungar med kronor och slängkappor som håller varandra i händerna. Tavlan, målad i juni 1709, har under årens lopp gett upphov till en del missuppfattningar kring vad de tre egentligen håller på med. ”En besynnerlig tavla som föreställer tre dansande personer med kronor på huvudena”, skrev en engelsk reseskildrare i början av 1800-talet.

Men de tre kungarna dansar inte; de sluter en militär försvarsallians – mot Sverige.

Tavlan föreställer Fredrik I av Preussen, August II av Polen och Fredrik IV av Danmark och Norge. De träffades på Charlottenburg under en vecka i början av juni 1709 för att skapa en försvarsallians mot Karl XII.

Att den svenske kungen bara en månad senare, i juli 1709, skulle besegras i Poltava kunde man ju inte gärna veta. Försvarsalliansen mot Sverige togs på största allvar.

Tavlan målades av den preussiske hovmålaren Friedrich Wilhelm Weidemann. Såvitt man vet målade han två versioner av tavlan: ett detaljrikt och omsorgsfullt original som hängdes upp på slottet och en enklare kopia som gavs till den brittiske lorden och diplomaten Thomas Wentworth. Denne var Storbritanniens sändebud i Preussen och närvarade under mötet på Charlottenburg.

Originaltavlan hängde kvar på slottet ända till andra världskriget, då den flyttades och sedan försvann spårlöst. Kopian, alltså den enklare version som gavs till det engelska sändebudet, stannade kvar i dennes familj i England ända till 1948. Efter några ägarbyten köptes den av den amerikanske popkonstnären Andy Warhol.

Denne lär inte ha brytt sig speciellt mycket om den preussiska historien utan snarare gillat det komiska motivet. Warhol var mycket fascinerad av dans och hade en icke oansenlig samling tavlor med just dansmotiv. Troligen antog han att de kronprydda männen dansade en sorts ringdans. Det var därför han köpte tavlan.

Slottet Charlottenburg stod under efterkrigstiden således utan någon version av allianstavlan. Originalet var försvunnet och kopian hängde i Andy Warhols fabrik bland Campbell-burkar och Marilyn Monroe-porträtt.

När Warhol dog 1987 fick Charlottenburg en chans att få tillbaka sin målning. Warhol testamenterade tavlan till en vän, Frederick Hughes, och denne sålde den 1994 tillbaka till Föreningen för preussiska slott. Föreningen hade länge försökt få tag på tavlan och nu fick de äntligen köpa den, för hemligt pris.

Charlottenburg fick tillbaka sin tavla och förvärvet hängdes upp på väggen. Visserligen var det inte det original som en gång hängt där, men ändå.

Under 1990-talet, efter den tyska återföreningen, har mycket konst börjat dyka upp i gamla östtyska lager. Och mycket riktigt – när Nationalgalleriet i den östberlinska stadsdelen Mitte skulle restaureras, hittade man Weidemanns originalmålning i ett hörn. Där hade den stått i femtio år och samlat damm.

Just nu håller detta original på att restaureras för att kunna ta plats på väggen i Charlottenburg igen. Den för dyra pengar inköpta Andy Warhol-kopian ska skickas till slottet Kaput strax utanför Berlin.

Historien om alliansporträttet på Charlottenburg har en kort epilog. Föreningen för preussiska slott gissar nämligen att det målades ytterligare två versioner av de tre kungarna. En för varje kung, samt en till den engelske diplomaten. Någonstans i Danmark bör det alltså finnas en version som tillhört Fredrik IV. Likaså torde det i Polen eller Sachsen stå att finna en fjärde version.

Men dessa har ännu inte synts till, och de preussiska slottsvännerna fortsätter att leta.

Fredrik Barkenhammar är frilansjournalist.

Publicerad i Populär Historia 6/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också