Den berömde svenske forskningsresanden Sven Hedin skötte sina papper med omsorg och ansvar. När han var ute på uppdrag i världen, satt syskonkretsen hemma i Stockholm som renskrivare av hans svårlästa handstil och kansli åt den berömde brodern. När hans arkiv 1972 överfördes från universalarvingen Etnografiska museet, kunde man konstatera att det nog rörde sig om det svenska nationalarkivets största privata samling efter en enskild person, cirka 750 volymer med alla sorters dokument och till exempel 75 000–80 000 brev från när och fjärran.

Där fanns mycket från hans långa liv, inte bara som något av ett konservativt svenskt nationalmonument utan även en viktig internationell personlighet – ett av de första TV-bolagen som infann sig för ett längre program var från Japan.

Vän med Albert Engström

Sven Hedin hade också sinne och plats för livets mera tillfälliga kuriositeter. Bland det festligare är några lösa lappar i olika storlekar från hans vänskap med ett annat stort svenskt namn i samtiden, författaren och tecknaren Albert Engström. De hade mer gemensamt än man kunde tro även ideologiskt, djupt förankrade som de båda var som konservativa nationalister i vårt 1890-tal. Hedin hade 1912 blivit en av de aderton i Svenska Akademien och Engström hedrades tio år senare. Det både gladde och smickrade Albert Engström, och liksom Hedin deltog han flitigt i sammanträdena.

Ja, det vill säga han var väl inte den mest drivande och intresserade i de långa mötenas mera formella och sega nödvändigheter. Det hände då och då att hans penna började löpa över närmaste kladdpapper, först i mera förströdda streck som senare antog konkreta konturer. De närvarande kunde sitta modeller åt honom i överdådiga porträtt av hans blyerts. Någon gång kunde en samtidshistorisk aktualitet inspirera honom att i några streck fånga världshistoria.

Kanske sköt han ibland sina teckningar över bordet till Sven Hedin under sammanträdets gång. Eller kanske var det Hedin som snabbt passade på att bärga dessa spontana konstverk efter mötet innan det var för sent.

Så kunde stundens ingivelse under trälaktiga förhandlingar inte bara lätta upp, roa och förströ för stunden. Tack vare Hedins noggrannhet och vaksamhet kan de glädja oss än i dag.

**Publicerad i Populär Historia 3/1996