Norrmalmstorg 1973
Gisslandramat vid Norrmalmstorg har pågått i nästan fem dygn när fotot här intill tas. Klockan är fyra på morgonen tisdagen den 28 augusti 1973. Tre kvinnor och en man, alla mellan 21 och 32 år gamla och anställda på Kreditbanken, är instängda i bankvalvet tillsammans med två förbrytare. Strypsnaror har knutits fast vid bankfackens handtag. Fångarna vet inte om de ska leva eller dö.
Klockan 10.o3 torsdagen den 23 började det. En man stegar in i banken. Han är maskerad med solglasögon, peruk och brun hudkräm i ansiktet. Han har en kulsprutepistol. Efter att ha avlossat en skottsalva i taket beordrar han ner alla anställda på golvet.
– Det här partyt har bara börjat! skriker rånaren och ställer en transistorradio på kassadisken och låter rockmusik fylla banklokalen.
Den 32-årige Jan Erik Olsson väljer ut och låter binda sin gisslan, tre kvinnor (en man som gömmer sig i en skrubb tas tillfånga senare). Någon lyckas larma polisen varpå alla tillgängliga radiobilar skickas till platsen och hela Norrmalmstorg spärras av.
Två poliser som tar sig in i banken blir beskjutna, en träffas i handen. Rånaren framför sina krav. Han vill ha tre miljoner kronor i svensk och utländsk valuta, två pistoler, skottsäkra västar och hjälmar, samt en fulltankad, snabb bil. Dessutom begär han att Clark Olofsson ska släppas från Norrköpingsfängelset där denne avtjänar straff för grovt rån. Efter regeringsbeslut uppfylls kraven och vid 16-tiden förs Clark Olofsson till banken. På gatan utanför parkeras en Ford Mustang. Polisen försöker utan framgång förhandla med rånaren som uppträder hotfullt. Olofsson tillåts ansluta sig till Olsson och gisslan.
Senare ringer Janne Olsson till statsministern, Olof Palme, och hotar att döda en kvinna ur gisslan om han och Clark Olofsson inte ges fri lejd ur banken omgående. Kravet tillmötesgås inte, men hotet sätts inte i verket.
Torsdag blir fredag. Ännu vet inte polisen vem rånaren är, man tror att han är den efterlyste Kaj Hansson, vars bror flygs till Stockholm för att bistå medlarna. Rånarens rätta identitet blir känd på fredagskvällen.
Pressen har nu lagt in högsta växeln. Radio och TV kör extra nyhetssändningar medan tidningarnas reportrar och fotografer trängs med polisens krypskyttar på närliggande tak.
I valvet kan man följa rapporteringen i radio, Clark Olofsson (som syns på bilden till vänster) låter sig emellanåt intervjuas via telefon.
Polisens taktik är nu att få ett stopp på det hela genom att släppa in gas. Man borrar sig igenom valvtaket från våningen ovanför.
Under måndagen sänker man ner mat och öl – som preparerats med sömnmedel – i valvet. Dock upptäcker Olsson och Olofsson att det mixtrats med kapsylerna. Nu sker det märkliga att offren, som lever under dödshot och tidvis har snaror om sina halsar, börjar utveckla sympatier för gärningsmännen. Hotet utifrån upplevs som större än själva gisslansituationen. Detta psykologiska fenomen ska bli allmänt känt som The Stockholm Syndrome.
Den dramatiska bilden är ett av flera spaningsfoton som polisen lyckas ta. En kamera med specialkonstruerad utlösningsanordning sänks ned genom ett borrhål utan att fotografen exponeras. En motiverad försiktighetsåtgärd visar det sig, senare träffas en polisman i handen och kinden av en k-pistkula som avlossas genom ett borrhål. Han överlever mirakulöst.
Polisen gör sig klar för fritagningen. Pressen känner till planerna, vilket medför ett delikat publicistiskt dilemma – det finns som bekant en radio i valvet. På Sveriges Radio fattas beslut om att hålla inne med nyheten – gisslans säkerhet bedöms som viktigare än allmänintresset. Prick 21.05 på tisdagskvällen inleds aktionen. Tårgas sprutas in och skyddsmaskförsedd polis hämtar ut såväl förövare som gisslan, alla utan fysiska skador. Det är över.
Olsson döms till tio års fängelse, Olofsson får sex och ett halvt men frikänns senare.
