Machu Picchu, 1911

Alla upptäcktsresandes önskedröm nummer ett slog in för den amerikanske arkeologen Hiram Bingham den 24 juli 1911. Just denna dag fick han, på en bergs­rygg mellan två toppar i Anderna, se en syn som ingen västerlänning tidigare hade sett: den glömda inkastaden Machu Picchu. Platsen var, och är, såoländigt belägen, cirka 2 400 meter över havet och 500 tvärbranta meter ovanför den vilt strömmande Urubambaflodens dalgång, att de spanska conquistadorerna missade den under sina härjningar i Syd­amerika på 1500-talet.

18 mars 2008 av Jacob Wiberg

Texten publicerades tillsammans med ett foto i Populär Historia nr 6/07.

Yale-professorn Hiram Bingham (1875–1956) befann sig i Peru i spetsen för en expedition som försökte finna en annan inkastad, Vilcabamba, när han hörde rykten om ruiner omkring sju mil nordväst om inkahuvudstaden Cuzco. I sällskap av en inhemsk tolk och en liten indianpojke med lokalkännedom började han klättra uppför en tätbevuxen och svårforcerad brant...

”Utan minsta förväntan om att finna någonting intressantare än ruinerna av två, tre stenhus av det slag som vi hade mött på olika platser på vägen mellan Ollantaytambo och Torontoy, lämnade jag till sist den trevliga hyddans svala skugga och klättrade längre upp på åsen...”

Machu Picchu har fått sitt namn efter den större av de bägge bergstoppar som vaktar staden. Från denna utsiktspunkt fotograferade Hiram Bingham – och oräkneliga efterföljare – de spektakulära ruinerna. På bilden syns ungefär halva staden och i bakgrunden tornar den lägre Huayna Picchu (”Lilla toppen”) upp sig ur molnslöjorna. När Bingham anlände till platsen 1911 var den faktiskt bebodd av några få familjer som ordnat enkla boplatser åt sig i gamla husrester och försörjde sig på småskalig odling. Men stadens förfall och det faktum att den till stora delar var övervuxen visade att den övergivits av inkaindianerna för hundratals år sedan.

Senare års forskning antyder att Machu Picchu var ett slags sommarresidens för inkahärskaren och dennes hov – invånar­antalet var som mest omkring 750 personer. Staden hade stor betydelse för observation och dyrkan av solen, vilket flera tempel, altare och andra fynd vittnar om. Det finns teorier om att ”solens jungfrur”, kvinnor som hade särskilda uppgifter i samband med solkulten, levde här.

När Bingham första gången fick se Machu Picchu tog platsen, med dess sällsynt fina stenkonstruktioner och dramatiska terrasseringar, fullkomligt andan ur honom: ”Jag kunde knappt tro mina ögon. Skulle någon tro på vad jag funnit? Lyckligtvis hade jag, i detta land där noggrannhet när det gäller att rapportera vad man sett inte är allmänt kännetecknande för resenärer, med mig en bra kamera och solen sken.”

Jacob Wiberg

Publicerad i Populär Historia 6/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också