Skolmuseum, skidmuseum, spritmuseum, säg vad som ännu inte har ett eget museum. Och säg det museum som i dag inte har problem med att det kommer alldeles för få besökare.

Tiderna förändras. I de flesta kulturbranscher oroar man sig över vad som händer med våra kulturvanor. Håller vi på att sluta läsa böcker, läsa tidningar, gå på bio, konserter eller museer? Eller är det så att utbudet numera är så ohyggligt stort att publikens krav har höjts?

Museerna frågar sig med all rätt vilken deras roll i framtiden är. Publiken kan knappast lockas att komma längre för att se halvhjärtade gestaltningsförsök med figurer i papier maché som med stela gester möblerar historiska scenarier. Ska museet erbjuda upplevelser istället, kliv-in-och-var-med-rum där man själv får mala mjöl med stenklot, men där varje pryl är en nytillverkad kopia, och där de verkliga historiska föremålen inte alls syns? Eller är det klassiska utställningar, som med teaterns bästa scenografiska finesser i ljus- och färgsättning lyfter fram några sällsynta dyrgripar ur det förflutna som om de vore bakelser i konditorns fönster? Vad är museet? Ett tempel för märkliga fornfynd?

En annan väg mot framtiden prövas av Länsmuseet i Örebro, en väg intressant nog att i år ha belönats med branschens stora utmärkelse Årets museum av Svenska Museiföreningen.

Idén är att vända ut och in eller kanske snarare bak och fram på museet. Att göra baksidan till framsida.

Den del av museet som brukar vara hermetiskt sluten och stängd för allmänheten öppnas här. Besökarna får komma rakt in i det allra heligaste, in i själva föremålssamlingarna. Vad som skulle ge varje traditionell museiman rysningar av förskräckelse – att ha allmänheten klivandes bland klenoderna – det försöker man här förverkliga.

Örebro Länsmuseums nyöppnade föremålssamling, kallad Länsarvet, ligger i infanteriregemente 13:s gamla kasern i Örebro. Där, i före detta logementskorridorer, med rader av rum i våning på våning, finns föremålen. Men de förvaras inte nedpackade i skåp och lådor utan har ställts upp på rymliga hyllor. Det är gott om plats att vandra mellan hyllorna och meningen är att besökarna själva ska kunna bestämma vad det är de vill se i museisamlingen med långt över 200 000 föremål.

Larmade gallergrindar och lås skyddar dem förstås, men de är gjorda för att öppnas. Grupper eller enskilda ringer och avtalar tid, talar om vad man vill se och personalen tar emot så många i taget som man hinner.

Den som vill se dyrbarheter som koptiska tyger från 400-talet e Kr eller guld och juveler får förstås räkna med att vara mer övervakad än den som vill se skördemaskiner som svårligen låter flytta sig. Mitt bland rummen med stenåldersyxor, tennsaker, bakformar och mandelkvarnar ligger också något som inte finns i andra museimagasin: studierum för släktforskare, hembygdsföreningar eller skolklasser.

Den öppna föremålssamlingen på Länsarvet invigdes förra hösten. Ordnandet av faktabasen hade då förberetts under flera år, men ännu är det inte färdigt. Eftersom verksamheten är ny i sitt slag och drivs med små resurser kommer man att behöva pröva sig fram även under kommande år.

Det är inte bara rum efter rum med samlingar av vapen, stenyxor, konditoristolar, finporslin, badbyxor, kyrkliga mässkåpor och gafflar från olika århundraden som ligger där prydligt putsade och försedda med nummerskyltar i långa rader. Här finns en miljon fotografier från 1840-talet och framåt, här finns donerade släktarkiv, personarkiv och samlingar av upptecknade folkminnen.

De som, låt oss säga, vill göra sig en bild av Stadshotellet på 1910-talet kan här söka efter brev, räkenskaper, fotografier, kartor och bevarade sockerskålar och örngott. Den som vill ha fram järnåldersfynd från den egna hembyn eller få veta vilka historier som berättats om gravarna på byns kyrkogård ska kunna få fram dem.

Tanken är att på längre sikt bygga upp ett nytt slags idé hos publiken om vad museet är. Inte bara ett mål för lata söndagspromenader, ett ställe att fika på och bilda sig lite förstrött, utan ett ställe att använda för den som vill veta mer om historia, sin egen, sin släkts, sin hemtrakts, eller för den delen världens.

**Publicerad i Populär Historia 5/1998