Svensken i Afghanistan

"Hade jag tagit mitt förnuft till fånga, skulle jag aldrig ha vågat mig till Afghanistan och därmed gått miste om mitt livs kanske största upplevelse.”

11 juli 2002 av Torgny Nordin

"Hade jag tagit mitt förnuft till fånga, skulle jag aldrig ha vågat mig till Afghanistan och därmed gått miste om mitt livs kanske största upplevelse.”

Som tur var tog inte Paul Mohn sitt förnuft till fånga – den gången. Han reste iväg och skrev senare den första svenska reseskildringen från Afghanistan, en bok som måste betraktas som en klassiker. Trots mångårig verksamhet inom utrikesförvaltningen runtom i världen och omfattande insatser för det internationella fredsarbetet, är Paul Mohn en i dag nästan helt okänd person, åtminstone i Sverige. I Nationalencyklopedin nämns han inte med så mycket som en rad.

Paul Mohn föddes i Stockholm 1898 av föräldrar som ursprungligen kom från Schweiz. Fadern, pastor i den franska reformerta kyrkan i Stockholm, var en välkänd person i huvudstaden. Hans predikningar uppskattades i vida kretsar. Till hans regelbundna åhörare hörde så olika personer som Sven Hedin, Carl Lindhagen och Carl Snoilsky.

Den kalvinska form av protestantism som fadern representerade hade en uttalat intellektualistisk inriktning. Den talade mer till förnuftet än till känslorna och intresserade sig i första rummet för personlig etik. För Paul Mohn skulle dessa tankar få stor betydelse även om hans engagemang i väsentlig grad skulle komma att handla om staters och till och med världssamfundets ansvar och förpliktelser för att bistå fattiga och värna freden.

Fadern var inte bara en lysande talare, han var också en skicklig språkhanterare. När familjen återkom till Stockholm 1914 efter åtta år i Holland och Schweiz fick han anställning på UD som språkgranskare och översättare. Familjen förde alltså ett ambulerande liv under Paul Mohns första år, något som bland annat fick till följd att han själv kom att behärska flera språk. Genom sin bakgrund, fallenhet för språk, och redan från tidiga år breda vyer, kom Paul Mohn att på sitt sätt personifiera europén som personlighetstyp.

Han skulle likväl alltid räkna sig som svensk. Under hela sitt liv var han övertygad om att Sverige verkligen kunde spela en avgörande roll för det internationella fredsarbetet.

Som artonåring fick han erbjudande om anställning som kanslist på den svenska beskickningen i Konstantinopel. Han tackade omgående ja, och snart hade UD utrustat honom med nödvändiga insignier: jaquette, smoking, frack och hög hatt. På Stockholms centralstation utökas utrustningen med en browningrevolver och förmaningen att ”det är bättre att förekomma än förekommas”.

”Jag föll genast offer för den orientaliska förtrollningen”, berättar Mohn. Men snart nog insåg han att det diplomatiska livet ingalunda var något glansfullt äventyr, i varje fall inte hela tiden. Att spela bridge hos societeten var till exempel en plikt han tyckte särskilt illa om.

År 1920 var Mohn åter i Sverige. Han hade en sparad slant i fickan och var redo för universitetsstudier och militärtjänst. Försynen hade emellertid något annat i beredskap åt honom.

Den lön han sparat under tiden i Konstantinopel hade han löst in i tyska mark som visade sig värdelösa. Och under första dagen som värnpliktig fick han tuberkulos. Nu följde många plågsamma behandlingar och sanatorievistelser. Fem år av hans liv gick till spillo på grund av sjukdomen.

Paul Mohn förlorade inte sitt utrikespolitiska intresse under sjuktiden, men tuberkulosen skulle för alltid sätta käppar i hjulet för möjligheterna till avancemang. Med åren skulle han utföra mängder med uppdrag åt svenska beskickningar och internationella organisationer, men någon karriärdiplomat skulle han aldrig bli.

Istället kom Mohn, som han själv menade, att utföra sina uppgifter ”i marginalen”. Och han kom, som det står i memoarerna, att se på livet ”som ett provisorium som när som helst kunde ta slut”.

Under sin tid på sanatorierna drömde Mohn om Asien: ”Tre länder i Asien hava sedan gammalt på grund av sin hemlighetsfullhet utövat en särskild dragningskraft på européer: Arabien, Tibet och Afghanistan. Av dessa har det sistnämnda ingalunda varit det lättast tillgängliga”.

I själva verket var Afghanistan det i särklass mest okända av Orientens länder. Svenska upptäcktsresenärer hade genomströvat stora områden, från bergen i Jemen till Centralasiens öde stäpper, men vid den afghanska gränsfloden Amu Darja hade till och med den envise upptäcktsresanden Sven Hedin tvingats vända. Den direkta orsaken till att Mohn, sedan han tillfrisknat och skaffat sig en filosofie kandidatexamen i Uppsala, började intressera UD för Afghanistan, var att den västvänlige monarken Amah just kommit till makten efter ett kortvarigt frihetskrig mot engelsmännen.

Afghanistan hade därmed blivit det första helt självständiga kungadömet i Asien. Detta inspirerade åtskilliga inom den muslimska världen samtidigt som det sände lockande signaler till väst. Mohn menade att Sverige borde söka kontakter med Afghanistan, och många svenska storföretag sände villigt priskuranter och varuprover till Mohn.

År 1928 reste Paul Mohn den nordliga vägen till Afghanistan. Resan skulle bli lång, längre än vad han föreställt sig, och av alla vägar följde Mohn den svåraste, den från norr över Hindukush. Visste man inte bättre, skulle man kunnat tro att det var en luttrad asienresenär som gav sig av, van att skumpa runt på häst- och kamelryggar längs dammiga bergsstigar. Men Mohn hade inte ens suttit på en häst tidigare.

Äventyret började med båt från Istanbul. Fortsättningen blev till en snabbkurs i centralasiatisk geografi. Färden gick genom Svarta havet längs Turkiets nordkust till Trabzon och sedan på ryskt tåg till Baku. Vidare med båt över Kaspiska havet och ytterligare inpyrda ryska järnvägar med destination Bokhara och Samarkand. I Bokhara tömde Mohn en iskall öl i den fyrtiofemgradiga värmen – och blev sängliggande i flera dagar.

I bakgrunden rådde avvaktande misstänksamhet från den nya regimens tjänstemän, en misstänksamhet som snart övergick i öppen misstro. Med den sovjetiska säkerhetstjänsten hack i häl tvingades Mohn lägga om planerna. Och så korsade han slutligen gränsfloden Amu Darja med sin diplomatutstyrsel – smoking och lackskor – nerpackade i en stor väska.

Mohns skildring av resan är inte tyngd av högdragen diplomatprosa, utan är skriven med en lätthet som avspeglar hur han förhöll sig till dem han mötte längs vägen. Vedermödorna till trots trivdes Mohn på de enkla karavanseraljerna och basarerna, han lärde sig stå ut med hästarna, och öppnade han väskan under färden till Kabul, så var det knappast för att han saknade lackskorna. Men han fann det enformigt att gång på gång förklara innebörden av det abstrakta ordet Swedén – de afghanska bönderna betonade alltid sista stavelsen – och övergick därför till att kalla Sverige Gogirdistan, ”tändstickslandet”. Ur väskan kunde han också plocka upp kilovis med broschyrer från bland annat tändsticksbolaget.

Ankomsten till Kabul ledde till uppståndelse, inte minst från de självgoda britternas sida. Svensken hade ju uppenbarligen inte kommit via Indien – det skulle de brittiska spionerna känt till. Ett intensivt telegraferande inom den brittiska underrättelsetjänsten sattes igång. Telegram sändes mellan Kabul och Dehli och London och brittiska underrättelseofficerare i Stockholm innan problemen kunde lösas.

Mohn blev till slut godkänd och fick snart nog anledning att plocka fram lackskorna efter att en inbjudan kommit från den brittiska beskickningen.

För att underlätta sitt arbete i Kabul inledde Mohn ett okonventionellt samarbete med de spioner från afghansk, brittisk och sovjetisk sida som hela tiden höll honom under uppsikt. Mohn delade helt enkelt ut beskrivningar på vart han ämnade gå, och eftersom dessa beskrivningar stämde blev han – enligt vad han trodde själv – lämnad ifred.

Som traditionell reseskildring bär Mohns berättelse långt. Läsaren kan för sitt inre öga frammana de svindlande bergspassen, höra kamelernas klockklang och se de frodiga dalarna och fälten med saffran, durra och dyvelsträck. Men det som ändå i första hand gör boken angelägen är beskrivningen av de politiska och kulturella strömningarna som rådde i Afghanistan under slutet av 1920-talet. Parallellerna med dagens spända läge är slående – och oroande.

Kriget om Afghanistan var en strid på många fronter och med olika medel – då som under senare år. Mellan England och Ryssland utspelades den dragkamp som Kipling i imperialistisk anda kallade för The Great Game. Ingenstans hade engelsmännen mött sådant hårdnackat motstånd som i Afghanistan.

Samtidigt pågick vid tiden för Paul Mohns vistelse en brutal moderniseringskampanj under ledning av kung Amah. Liksom senare talibanerna, utgick Amah från att en hel tradition kan omdefinieras och reformuleras under kort tid medels dekret uppifrån.

Amah ville framstå som en afghansk version av Turkiets Kemal Atatürk. Han påbjöd slätrakade ansikten och västerländska kläder och tycks på fullt allvar ha trott att moderniseringen kunde vinnas med kragknappar, slips och svarta slokhattar. Allmän villervalla uppstod när ett dekret meddelade att stora basaren i Kabul endast fick beträdas med europeiska kläder. Mohn noterar till exempel vid ett besök på basaren hur befolkningen tog på sig vad som helst som antydde västligt ursprung: ”Huvudbonaderna visade prov på oändliga variationer och jag minnes med särskild förtjusning den fete och skäggige afghan, som med världens allvarligaste min satte en tysk pickelhuva på huvudet.”

Särskilt hårt rasade Amah mot kvinnornas slöjor, och först ut att bli avtäckt var drottning Sureya: ”Stort uppseende väckte det, när drottningen på sin gemåls uppmaning avtog slöjan och för första gången prisgav sitt vackra ansikte åt sina häpna undersåtars blickar.”

Uppdraget i Afghanistan var i diplomatisk mening ett misslyckande. Amah störtades, den gamla ordningen återställdes och Paul Mohns uppdrag rann ut i sanden. För Mohn själv var det dock en framgång och hans fortsatta engagemang för i synnerhet den fattiga delen av världen blev starkt inspirerat av intrycken från resan i Afghanistan.

Som en utrikespolitikens flygande holländare for Mohn mellan världens konflikthärdar. 1942 fick han i uppdrag att leda den så kallade Greklandshjälpen. Grekland var ockuperat av Italien och Tyskland, och det var en synnerligen grannlaga uppgift att under pågående blockad och brinnande krig hålla sig väl både med Rom och Berlin, London och Washington. Projektet gick ut på att förmedla kanadensiskt vete till den hungrande befolkningen.

Efter andra världskriget finner vi Paul Mohn i Tyskland med uppdrag att reorganisera det tyska Röda korset. Som representant för ett neutralt land hade han relativt lätt att vinna gehör för sina idéer. Själv var han emellertid tveksam till att tvinga på en besegrad nation demokrati, i synnerhet när den demokrati som lyftes fram väsentligen var av den angloamerikanska modellen.

Mohn hade efter kriget tänkt återvända till Sverige, men regeringen utsåg honom istället till suppleant i den FN-kommission som skulle föreslå en lösning av palestinafrågan. Han arbetade hårt inom kommissionen, men var inte delaktig i Folke Bernadottes slutrapport som han fann alltför brittiskpåverkad.

I sina ofta träffande beskrivningar berättar han insiktsfullt om gränstvisterna i Palestina som ”ett av de otacksammaste politiska problem som stått på en internationell församlings dagordning i modern tid”. I dag, drygt femtio år senare, är de orden dessvärre lika träffande. Det stora problemet var den gången, enligt Mohn, att man under förhandlingarna aldrig lyckades komma till tals med palestinierna på officiell nivå. Många år och mycket lidande hade förmodligen sparats om förhandlingarna fått en annan start.

Sitt sista större utrikespolitiska uppdrag fick Paul Mohn, nu med generalmajors rang, i Korea, där FN återigen nominerat två neutrala stater – Sverige och Schweiz – att leda en övervakningskommission vid förhandlingarna i Panmunjom. Arbetet blev dessvärre desavouerat av att representanterna från östblocket förvandlade hela projektet till ett propagandanummer.

Om Paul Mohn möjligen inte är helt bortglömd i dag – han dog 1957 i Schweiz – beror det på att hans namn associeras med ett fantastiskt biståndsprojekt, ”Mohnplanen” eller ”Svensk aktion för underutvecklade länder”. Idén var ursprungligen hans egen och gick ut på att Sverige skulle bjuda in tusentals studenter från den fattiga världen och låta dem ta del av sådana godheter som vårt land var förknippat med för ett halvsekel sedan: utbildning, välfärdssystem och konfliktlösningsmetoder till exempel. I praktiken rann det mesta ut i sanden, men som illustration på att de internationalistiska idealen även hade ett starkt politiskt fotfäste är mohnplanen intressant. Sverige har inte alltid varit synonymt med magsårspiller, militärflygplan och mobiltelefoner.

Torgny Nordin är journalist och författare, bosatt i Göteborg. Han är i höst aktuell med boken Arktis – en gränslös värld.

Att läsa: Paul Mohns postumt utgivna självbiografi Krumelur i tidens marginal kom 1961. Skildringen från Afghanistan heter Resa till Afghanistan och utkom 1930. Efter att länge ha varit en antikvarisk sällsynthet gavs den ut på nytt 1997 av Svenska Afghanistankommittén.

Geografin avgörande

Afghanistans historia har i stor utsträckning påverkats av landets strategiska läge mitt i Centralasien. Så tidigt som cirka 2 500 f Kr fanns här stadssamhällen, och kontakterna var täta med såväl Indien som Mesopotamien, Iran och Turkmenistan. Från 600- talet f Kr kom Afghanistan att inlemmas först i medernas rike, sedan i perserriket och slutligen i det hellenistiska väldet, då Alexander den store på 300-talet f Kr erövrade landet. Gradvis kom emellertid området att influeras av sina arabiska grannar och islamiserades under 600-talet e Kr.

– Medeltiden var en splittrad tid för Afghanistan som styrdes av en mängd smådynastier. På 1220-talet skedde en viss mongolisk erövring under Djingis Khan, samtidigt som enskilda familjer fortsatte att styra på sina håll. Inte förrän på 1700-talet samlades landet under samma styre, säger Hans Hägerdal, historiker och asienkännare.

1739 återvände perserna med härskaren Nadir Shah i spetsen. Efter hans död utsågs stamhövdingen Ahmad Shah Durrani till kung över Afghanistan. Det monarkiska styrelseskicket varade sedan till 1970-talet.

Däremellan hade såväl Storbritannien som Ryssland kämpat om makten i det svårtillgängliga riket i Asiens mitt. 1838 invaderade britterna Afghanistan i ett försök att återinsätta durranistammen (tillhörande dynastin Sadozai). Afghanerna gjorde dock hårdnackat motstånd och det första afghanistankriget slutade i nederlag för britterna som förlorade 14 000 man. Drygt fyrtio år senare gjorde de emellertid ett nytt försök, måna om att hålla ryssarna på avstånd från det brittiska imperiet i Indien (i vilket även Pakistan ingick).

– Ryssland erövrade stora delar av Centralasien under andra hälften av 1800-talet, vilket oroade britterna starkt, säger Hans Hägerdal.

Återigen möttes de brittiska kolonialiseringsambitionerna av massiv motvilja från det afghanska folket. 1919 utbröt så det tredje afghanistankriget, varefter landet blev helt självständigt. Under 1920-talet bedrev kung Amah en västerländskt sinnad reformpolitik vilket väckte stort missnöje då den kombinerades med ett högt skatteuttag. Han störtades snart från tronen, varpå en orolig tid följde. 1933 tillträdde så Zahir Shah som kung (han lever sedan 1970-talet i exil i Rom). Han tillsatte i sin tur sin kusin, Daud, som premiärminister 1953–63. Regeringen försökte nu modernisera landet och vände sig, efter att ha blivit nekad hjälp från USA, till Sovjet för bistånd. Under de följande åren växte det sovjetiska inflytandet över landet, samtidigt som politiska partier med krav på demokratiska reformer började verka i Afghanistan.

Missnöjet med den allt mer handlingsförlamade kungamakten växte och 1973 avsatte Daud kungen med stöd av armén och utropade landet till republik med sig själv som president. Striderna som följde kulminerade i Sovjets invasion av landet 1979, då den sovjetstyrde Babrak Karmal sattes som president. Tio år senare tvingades även denna kolonialmakt ut ur landet. Ett blodigt inbördeskrig tog vid där centralmakten efterhand föll sönder. Under 1990-talet har sedan den ortodoxt islamistiska talibanmilisen lagt under sig större delen av Afghanistan.

Publicerad i Populär Historia 8/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också