Skeppsgossar fostrades till »sjömansanda» genom disciplin och lagarbete på segelfartyg, här på fullriggaren af Chapman 1930.  

© Karlskrona marinmuseum

Skeppsgossekåren: Hård fostran till sjöss

I över 250 år, fram till 1939, skolade svenska flottan unga och ofta fattiga pojkar i skeppsgossekåren. Eleverna drillades i sjömanskap och fick även lära sig att läsa och skriva. Men vägen till fullvärdig sjöman var lång och hård – tiden som skeppsgosse präglades av disciplin och pennalism.

8 mars 2018 av Sara Griberg

Det kom en ny årskull till Karlskrona varje år. En skara tonårspojkar av vilka många tidigare knappt varit utanför hembyn på egen hand. Några var blyga och försagda, medan andra under kaxigt skrävlande traskade iväg till skeppsgossekasernen Anckarstierna. Där fick de genomgå en rad prov och undersökningar för att avgöra om de var av det rätta virket för att bli dugliga örlogsmän.

De som inte klarade proven blev hemskickade. För dem som antogs var prövningarna långtifrån över. Genom utbildning, disciplin och kamratfostran skulle de under tre år formas till följsamma kuggar i det maskineri av lydnad, laganda och muskelkraft som krävdes för att manövrera ett seglande örlogsfartyg. 

Underofficer målet

Vad som väntade pojkarna framgår av texten i värvningsbroschyren ”Skeppsgosselivet i ord och bild”, som gavs ut 1928:

Skeppsgossekåren är avsedd för riktiga pojkar. Morsgrisar passa icke där. Skeppsgossen får vänja sig vid ordning och disciplin, men han blir samtidigt vänligt omhändertagen och på det omsorgsfullaste vårdad. Han får leva ett friskt, härligt och omväxlande liv – ett liv för en hurtig pojke. I hans kommande yrke väntar honom väl i regel icke "guld och gröna skogar", men om han sköter sig kan han uppnå underofficerens – i de bästa fall måhända officerens – aktade ställning och dessutom en genom pension tryggad ålderdom.

Skeppsgossarna, i sina blå bussaronger och med mössan på svaj, hade varit välkända figurer i Karlskrona ända sedan staden grundades, och när kåren avvecklades 1939 hade den fostrat pojkar till sjömän i över tvåhundrafemtio år.

Staty vid skeppsgossekasernen Anckarstierna i Karlskrona.

Örlogsstaden Karlskrona

Örlogsstaden Karlskrona anlades 1679 (och fick sina stadsprivilegier året därpå) som en del av den omfattande reformering av det svenska krigsväsendet som initierades av kung Karl XI efter skånska kriget 1675–79.

Även om kriget i princip slutat oavgjort hade det avslöjat många allvarliga svagheter i den svenska armén. Bristen på utbildad personal hade tvingat krigsmakten att tvångsvärva oerfarna bonddrängar för att möta danskarnas försök att vinna tillbaka de skånska landskapen, vilka tillfallit Sverige i samband med freden vid Roskilde 1658.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Vid denna tid var större delen av den svenska flottan baserad i Stockholm. Försvarsledningen insåg nu behovet av en örlogshamn nära de nya gränserna i söder, där havet dessutom var isfritt längre än i Stockholm. För att komma till rätta med bristen på militär personal skapades det yngre indelningsverket, och samtidigt grundlades den nya örlogsstaden i söder, uppkallad efter kungen själv – Karlskrona.

Karl XI bildade skeppsgossekåren

Flottans upprustning och bemanning fick högsta prioritet och 1685 bestämde Karl XI att medel skulle avsättas för att utbilda unga pojkar för framtida tjänstgöring som örlogsmän:

Alldenstund vid amiralitetet alltid före detta varit brukligt att antaga små gossar, som icke allenast sina sysslor på skeppen hava att förrätta, utan också av ungdomen vänja sig vid sjömanskap, att de gemenligen bliva bäst skicklige till Kunglig majestäts tjänst.

Det var till en början främst söner till skeppare, styrmän och båtsmän som kom i fråga som skeppsgossar, och antalet fastställdes till hundra pojkar. De erbjöds mat, husrum och en årlig tilldelning av kläder och persedlar vilka bestod av tio alnar vadmal, tio alnar lärft, ett par skor, en skjorta och en mössa. 

Även om syftet med skeppsgossekåren främst var att fylla behovet av utbildad personal var det också ett sätt att ge ekonomisk avlastning till örlogsmännens familjer. De levde ofta under knappa förhållanden och fick en mun mindre att mätta när en son upptogs i kåren.

Skeppsgossar svabbar däck ombord på af Chapman, 1930.

© Karlskrona marinmuseum

Åttaåriga skeppsgossar

Inledningsvis antogs pojkar från åtta års ålder. Vintertid fick de militär träning i Karlskrona och under sommaren tjänstgjorde de ombord på flottans fartyg. Arbetet ombord var hårt och ofta farligt. Skeppsgossens uppgift var att passa upp på andra i besättningen, hinka upp vatten ur havet för att svabba däck och klättra högt upp i riggen för att hålla utkik och bärga segel.

I krigstid var det skeppsgossens uppgift att kila upp och ner mellan kanondäck och krutdurken, längst ner i fartyget. Där packades krutet i tygpåsar som stoppades ner i trärör med lock, vilka skeppsgossen sedan fick släpa upp till kanondäck.

Skolundervisning från 1692

Efter påtryckningar från Karlskronas präster beslutades år 1692 att gossarna utöver praktisk träning skulle få kristendomsundervisning och dessutom lära sig läsa och skriva. Därför anställdes en magister och man upplät en del av en varvsbyggnad till skolsal. Kungens direktiv var att skeppsgossarnas bokliga bildning skulle ske till ”vår minsta kostnad”.

På 1730-talet uppfördes en speciell skolbyggnad för hundra skeppsgossar och en läroplan fastställdes. Stor vikt lades vid läsning av katekesen och kyrkohistorien men pojkarna skulle också lära sig skriva med en ”ren och zirlig stil samt lära att skrifwa brev.” 

Andra ämnen på schemat var matematik, tyska språket, geografi och kartläsning. Det var också viktigt för flottans män att känna igen ”hurudane insignia hwar och en potentat eller republique förer uti sina flaggor och fanor”.

Skeppsgossar även i Marstrand

Antagningsåldern på pojkarna höjdes successivt, 1848 var den tretton år och 1899 femton. Kring sekelskiftet 1900 moderniserades och utökades flottan med ett antal motordrivna fartyg av olika slag. I samband med detta ökade också personalbehovet och 1906 inrättades ytterligare en skeppsgossekår i Marstrand. 

Skeppsgossar på skolfartyget Najaden. Fartyget låg under många år framför Halmstad slott men gick 2014 över i norsk ägo.

© Otto Ohms samling/IBL bildbyrå

Där fanns plats för 150 pojkar som inkvarterades på korvetten Norrköping som för ändamålet var ombyggd till logement. Kåren i Karlskrona utgjordes samtidigt av 400 gossar som bodde i kasernen Ankarstierna. Den hade varit i bruk sedan 1881. 

Riktiga "sjömansandan"

För att möta den tekniska utvecklingen infördes möjligheten för tredjeårselever att välja bland olika inriktningar som artilleri, torped, eldare och radiosignalering. Pojkarnas sommarpraktik gjordes trots detta ända fram till dess att kåren lades ner 1939 ombord på segelfartyg, eftersom lagarbetet på ett sådant ansågs oöverträffbart när det gällde att skapa den riktiga ”sjömansandan”.

Från det att pojkarna skrevs in i kåren gick utbildningen ut på att främja denna anda. I stället för deras namn användes ett tilldelat nummer, och de personliga tillhörigheterna fick inte vara fler än vad som rymdes i en kista ombord på skolfartyget eller i ett litet plåtskåp i kasernens sovsal. 

"Kaniner" och "gamla grabbar"

Med hård drillning från officerarna och kanske ännu tuffare behandling från de äldre skeppsgossarna skulle ”kaninerna”, som förstaårseleverna kallades, inlemmas på sin plats i den militära hierarkin. 

I de minnesskrifter som tecknats efter nedläggningen av kåren 1939 lovordas ständigt det goda kamratskapet. De starka banden knöt särskilt samman pojkar ur samma årskull, av orsaker som man kan ana sig till utifrån följande uttalande av en före detta skeppsgosse:

Kamratskapet gjorde livet ljusare. Maken till sammanhållning och solidaritet har jag aldrig upplevt senare i livet. Vi var olycksbröder, sammansvetsade av omgivningens förtryck.

Förtrycket utgjordes inte bara av den stränga disciplin som krävdes av befälen – en strikt rangordning skilde eleverna i de olika årskurserna åt. Nykomlingarna förväntades passa upp på de äldre pojkarna, särskilt de ”gamla grabbarna” i den högsta årskursen. I ”kaninernas” uppgifter ingick sysslor som att borsta de äldres skor, laga deras kläder och springa ärenden.

Midsommardans med skeppsgossarna ombord på Najaden, världens minsta
fullriggare. Foto från 1910-talet.

© Bohusläns museum

Pennalism ombord

Den som vägrade utföra ålagda uppgifter straffades, antingen genom förnedrande behandlingar av olika slag eller genom direkt våld. En vanlig bestraffningsmetod, som drabbat många generationer av skeppsgossar, kallades ”fall in”. Den gick ut på att ettårseleven fick placera sin näsa mellan den gamle grabbens pek- och långfinger, varefter plågoanden klämde till och genom ryck eller vridning orsakade stor smärta. 

Ett sätt att klara sig undan stryk var att bli uppassare till en specifik äldre pojke. Så länge novisen underdånigt gick med på att exempelvis tvätta den äldre grabbens fötter och dela med sig av eventuella pengar eller godsaker som kommit hemifrån, slapp han att utsättas för pennalism.

Långsegling varje sommar

Sommarens långseglingar var för de flesta årets höjdpunkt, även om livet ombord var hårt och krävande. Säsongen började med att skeppsgossarna själva fick rigga fartygen. För nybörjarna gällde det att lära sig namnet på varje tamp, stag, block och talja.

Många har vittnat om skräcken det innebar att första gångerna klättra högt upp i riggen medan de äldre kamraterna ropade hånfulla kommentarer nerifrån däck. Belöningen för all möda och slit var tillfredställelsen när man äntligen fick lätta ankar. När alla de vita seglen fylldes av vinden och skeppet med god fart gled ut mot öppet hav och sommarens äventyr. 

Karlskrivna som artonåringar

Efter tre års grundutbildning blev gossarna som 18-åringar ”karlskrivna”. Då övergick man till sjömanskåren för att tjänstgöra på flottans fartyg, där man var kontraktsbunden på sex år. De 15-åringar som antogs hade alltså förbundit sig att stanna inom flottan i sammanlagt nio år. Avtalet kunde bara avbrytas om en pojke blev uppsagd på grund av grov misskötsel.

Skeppsgossar från Karlskrona ombord vintern 1936.

© Marinmuseum

Detta öde drabbade för övrigt Bernhard Harald Bengtsson, född 1893, som straffades ut från skeppsgossekåren efter att ha förvarat ammunition i sitt klädskåp. Han fortsatte sedan sin brottsliga bana och blev under 1930-talet rikskänd som ”Bildsköne Bengtsson”, en legendomsusad tjuv och kassaskåpssprängare.

Harry Martinson rymde

Det var inte ovanligt att pojkar som inte förmådde anpassa sig till den hårda disciplinen och den pennalism som förekom rymde från kåren. Ett exempel på detta var den blivande författaren Harry Martinson, som i romanen Vägen ut (1936) skildrade sin korta och misslyckade karriär som skeppsgosse. 

Efter att ha vuxit upp i fosterhem och på barnhem gick Martinson in i skeppsgossekåren, full av drömmar om att korsa världshaven på seglande skepp. Det tog dock inte lång tid innan han insåg att kamratfostran och kadaverdisciplin inte passade honom, varpå han smög sig iväg en natt och gav sig ut på vägarna. Efter att ha infångats fick han avtjäna tio dagar i arresten.

Martinson lyckades slutligen få avsked från kåren tack vare en öronskada som orsakade yrsel, vilket gjorde honom direkt olämplig att klättra i riggen på ett segelfartyg. Samtidigt som han var lättad över att bli kvitt skeppsgossekåren grämde han sig över att han inte hunnit bli avfotograferad i sin tjusiga blå sjömanskostym före avskedet. Kort därpå mönstrade Martinson i stället på ett motorskepp i handelsflottan.

Skeppsgossekåren lades ned 1939

Under 1930-talet blev det alltmer uppenbart att den traditionstyngda kåren spelat ut sin roll. Skeppsgosseskolans civila utbildning hade i princip blivit en onödig utgift för flottan redan i och med att den allmänna folk- och realskolan införts (1842 respektive 1905). Flottans behov av däckspersonal fylldes till viss del av värnpliktiga, och för det ökande behovet av maskinpersonal var skeppsgossarnas utbildning inadekvat.

Den 15 april 1939 överfördes de sista skeppsgossarna genom karlskrivning till flottan, och därmed upphörde en mer än 250 år gammal institution att existera.

Publicerad i Populär Historia 7/2015.

Kanske är du intresserad av...

Läs också