När finnarna intog svenska ödeskogar

När sörlänningar ska på skidresa till Vemdalsskalet avslutas färden med tretton mil tät skog: Orsa finnmark. Ett motorstopp här och man skulle behöva va

31 januari 2006 av Fredrik Bergman

När sörlänningar ska på skidresa till Vemdalsskalet avslutas färden med tretton mil tät skog: Orsa finnmark. Ett motorstopp här och man skulle behöva vandra i veckor med dunken – känns det som. Men dessa storskogar var precis vad svedjebrukarna från det inre av Finland en gång eftertraktade. Här fanns skogsområden stora nog för svedjebruk. Långt ifrån varandra bosatte man sig, gärna vid en sjö och nästan alltid i söderläge om ett större berg (porlande vatten och mindre frostrisk). Klassisk är historien om skogsfinnen som fick höra att en ny bosättare slagit sig ner på en halvmils avstånd. ”Va, har jag fått en granne på förstutrappen?”

Precis som hos svenskarna i Minnesota fick de nya boplatserna namn från hemtrakterna, från Savolax och Tavastland. Orterna Hukkamäki, Pilka­lampinoppi och Paljakka ligger alla i Orsa finnmark.

I början av 1800-talet blev skogsfinnarnas liv mustigt nedtecknat av den finske lektorn Carl Axel Gottlund från Helsingfors universitet. Gottlund ägnade en sommar åt vandring i ett väglöst land bland skogsfinnar i Sverige. Liksom dem gick han klädd i näverskor.

Det var en nästan ofattbar värld som Gottlund målade upp av halm- och barkbrödsätande människor i backstuguliknande kojor. (Barkbrödet beskrivs ibland som gott och smakrikt, gjort av den vita innerbarken från tallen. Tandsjöfinnarna i Orsa finnmark kryddade det med en lychnisväxt.) Skogsfinnarnas kläder var av vadmal och näver, underkläderna kunde vara sydda av hampa eftersom lin var svårodlat i finnmarken.

Avstånden mellan människorna tycks ha varit närmast skräck­injagande. Gottlund gick vilse vid ett par tillfällen: Runtikring mig, så långt ögat sträckte, såg jag den omätliga skogen, likt ett svart hav som omgav mig. Det var en nedslående känsla att på denna terräng av flera mil ej se ett spår av mänsklig odling, inget torp, inget sädesfält, ingen enda ljus fläck avbröt denna mörka tavla; och intet människoljud uppnådde mitt lyssnande öra.

Av den folkpoesi som Gottlund snappade upp hos skogsfinnarna förstår man att deras idévärld bestod av trolldom och besvärjelser, blandat med kristendom i egen uttolkning. Det var långt till kyrkan. Och Mora församling lät inte finnarna bygga egen kyrka förrän i mitten av 1800-talet, trots ansökningar. Man var mån om skogsfinnarnas kyrkoskatt. I Fågelsjö, 18 mil från hemförsamlingen i Mora, bildade finnarna en egen religiös sammanslutning. Men två gånger om året, vid jul och påsk, sökte de upp sin egentliga kyrka. De skidade om vintern över väglöst land, ett helt byalag kom i karavan, beskriver Gottlund. De kunde ha med sig ett dussin lik inbäddade i granris och ett tjog okristnade barn. ”Det var som berättelsen om troll och stigmän i sagan”.

Svedjebruket har ofta beskrivits som en primitiv form av jordbruk, men i dag vet man att finnarnas så kallade huuhta-svedjning var en mycket raffinerad odlingsteknik. På bara några år kunde man omvandla en tät granskog till en för sin tid fruktbar spannmålsodling.

Konkret var arbetsgången att först fälla skogen tidigt på våren, sedan låta den ligga i två år innan man brände den under sommaren det tredje året. Så fort askan kallnat sådde man råg vilken kunde skördas år fyra.

Det gick därefter att odla råg i ytterligare ett år innan det blev dags att flytta odlingen till en ny svedja. Rågen man använde var särskilt lämpad för att tillvarata kvävet efter bränningen, så kallad tuvråg.

I det inre av Finland räknas huuhta-svedjandet i dag som en bärande förklaring till 1500-talets stora befolkningsexpansion.

Efter odlingen blev den svedjade marken utmärkt både som betesmark för kreatur och som jaktmark för storvilt.

Väldiga landarealer koloniserades med hjälp av svedjandet. Forskningen har visat att svedjebrukarnas ekonomi inte behöver ha stått efter de svenska böndernas. De hade ofta gott om kreatur. Bostäderna var med svenska mått originella. Svedjefinnarna bodde i så kallade ”pörten”, sotiga stugor uppvärmda med rökugnsteknik. Liknande byggnader finns i Ryssland, Finland och Estland. Stugorna hade högt i tak och saknade skorsten – röken från elden i stugans mitt lade sig under takåsen och släpptes ut via en glugg i taket. Pörtena var en sorts allaktivitetshus som på vintern förutom människor kunde husera höns, hundar, katter och ibland en häst eller en gris. Det var svart på väggar och tak av inbränd sot. Sängar hade man oftast inte, utan vanligtvis bara enkla bäddar på golvet.

Ett stort antal pörten finns ännu bevarade i finnmarkens olika hembygdsgårdar, också på Skansen i Stockholm. I Kroktorp i Järna finnmark finns en komplett finngård bevarad med såväl pörte som torkria (för torkning av spannmål) och bastu.

Att finnar invandrade till Sverige var i sig ingen nyhet för fyrahundra år sedan. Redan under medeltiden hade hantverkare och arbetare från västra Finland emigrerat västerut. De bägge länderna var ju i mer än sjuhundra år delar av samma rike.

Ändå kom skogsfinnarna att stå för en helt ny typ av invandring. De kom från det inre av Finland, från de stora skogarna längs ryska gränsen och de var inte arbetssökande. De var svedjebrukare på jakt efter land.

De första immigranterna anlände till Sverige redan på 1570-talet, men invandringen accentuerades under 1500-talets sista år i samband med nederlagen vid ”klubbekriget” i Savolax, ett misslyckat bondeuppror mot marsken Klas Flemming.

Invandringen antas frånsett detta ha haft en mängd orsaker; krig (gränskrig mot Ryssland med väldiga konsekvenser för de bofasta – plundringar, nedbrända bostäder, våldsdåd etcetera), höga skatter och faktiskt överbefolkning – svedjebruket fordrar gles bosättning. Man vet också att en del finnar emigrerade för att undfly knektutskrivning.

Flytten till Sverige kan egentligen ses som en naturlig fort­sättning på den ödemarkskolonisation som kontinuerligt hade ägt rum i östra Finland. Att just Sverige blev ett lämpligt mål för finnarna kan delvis ha berott på ”den senmedeltida agrarkrisen”, då mängder av svenska marker låg öde och lediga efter pestens härjningar under 1300- och 1400-talet.

Medeltidshistorikern Janken Myrdal räknar med att hälften av gårdarna i den svenska skogsbygden ödelades.

Men inflyttningen hade också en politisk förklaring. Under 1500- och början av 1600-talet välkomnade både Gustav Vasa och Karl IX arbetskraftsinvandring från Finland. Man sökte också underlätta för de bönder som ville röja ny mark eller återuppta ödehemman. Det handlade om att säkra landets skatteintäkter. Men också om vikten av att ha befolkade gränsbygder i händelse av anfall och krig.

Hertig Karls (senare Karl IX) löfte om sju års skattefrihet för alla som tog upp torp, anförs ofta som en anledning till den finska migrationen.

Skattefriheten gällde emellertid alla människor, inte bara finnar. Ändå vet man att hertigen i andra sammanhang särskilt efterfrågade finska yrkeskunskaper och ville locka över duktiga hantverkare, exempelvis skeppsbyggare till Sverige.

De första skogsfinnarna som kom till Sverige slog sig ner i Sörmland, Tiveden, Sydöstra Värmland och söd­ra Ångermanland. Men de sökte sig snart även till Gästrikland och till det inre av Dalarna och Hälsingland. De största och mest orörda skogarna var ofta allmänningsskogarna vid gränsen mellan två landskap eller mellan Sverige och Norge.

I den skogsfinska kulturen var nyttjanderätten av marken viktigare än äganderätten. Blev skattetrycket för högt lämnade man helt enkelt platsen.

Det sammanlagda antalet skogsfinnar i Sverige var kanske inte så stor. Men den kulturella betydelsen blev desto större, eftersom skogsfinnarna fick total dominans över stora land­arealer i Sverige, och eftersom de levde så isolerat från övriga landet att sedvänjorna kunde behållas nästan intakta under mycket lång tid. Ända in på 1900-talet fanns det en helt finsktalande befolkning i delar av Värmlands finnskogar, trots att migrationen alltså hade ägt rum trehundra år tidigare.

Många finnar försvenskades under uppbyggnaden av skogsindustrin. De sålde sin mark och blev helt enkelt kolare eller arrendebönder.

I Orsa ödsliga finnmark talar man om tre historiska kolonisationsvågor. Om finnarna utgjorde den första kolonisationen (fast egentligen gjorde de inte det eftersom man faktiskt funnit spår av stenåldersboplatser i finnmarken), stod skogsarbetarna vid 1800-talets snabbt växande sågverksindustri för en andra kolonisationsvåg. En tredje kolonisation blev det i början av 1900-talet när inlandsbanan byggdes och åttatusen rallare intog storskogen.

Men sedan inlandsbanan färdigställts skulle finnmarkernas folkmängd stadigt komma att minska – fram tills för tio år sedan, då en ny diffus kolonisationsvåg intog finnskogen, en mer postmodern sådan. Dagens kolonisatörer är ofta utflyttade storstadsbor.

I Jämsä, eller Rosentorp som platsen heter i sin försvensk­a-de form, fick Gottlund höra talas om hur den förste finnen högg in bomärke i en stor gran vid foten av berget Karjan Harjan Vuori i början av 1600-talet. På denna ort möter jag Karin och Uwe Dobbert från Frankfurt i Tyskland. De har sla­git sig ner här med ett dussin vinthundar, i ett rött hus med flera uthus. Och det är så långt hit från asfaltvägen mellan Orsa och Sveg att det flera gånger slår lock för öronen på väg ner för berget.

På stort avstånd från det urbana och anonyma har Karin och Uwe skapat sig ett gott liv i storskogen. De är diversearbetare, har öppnat gårdsbageri, erbjuder övernattningar och åkturer med hundspann, safari med terrängbil, vandringar i snöskor. Mest lockar de stadsbor.

I Torsmo erbjuder man turer med häst och prärievagn (övernattning i vagnen). Och i Noppikoski erbjuds fyrhjulingssafari och finsk rökbastu med bad i vedeldade kar. På värdshuset äter man älgbiff och kolbullar.

I vår urbana tid har finn­skogen fått en exotisk status, blivit en åtråvärd Huckleberryfinn-värld. Och de många berättelserna om skogsfinnar förstärker intrycket. PH

Fredrik Bergman är frilansjournalist.

Stuga utan skorsten

Svedjefinnarna bodde i så kallade rökstugor, eller pörten, som saknade skorsten. Röken från eldstaden släpptes i stället ut genom en glugg i taket. Fördelen var att man fick en betydligt varmare bostad; nackdelen att stugan blev sotig och rökig.

Fram till på 1700-talet fanns rökstugor på flera håll i Sverige, därefter kunde man bara hitta dem i finnmarkerna.

Sängar fanns oftast inte i rökstugorna – man bäddade direkt på golvet och delade rum med husdjuren. Även hästar och grisar kunde finnas inomhus. Maten präglades i mycket av att man hade tillgång till eld hela dagen, och dessutom råg från de odlade svedjorna. Rågbröd och nävgröt var en vanlig kost.

På Skansen i Stockholm finns en rökstuga från 1600-talet vilken fungerade som både bostad, bastu och ria (torkrum).

Denna kombination utgjorde den äldsta formen av rökstugor och var vanlig bland nybyggarna. Mitt emot rökstugan ligger en så kallad finngård från 1800-talet, där kokhus, loge och bod avskiljts från pörtet och inrymts i separata byggnader.

Mycket ny forskning

De senaste femton åren har det forskats mycket om skogsfinnar i Sverige. Kari Takiainen har gett ut det stora arbetet Finnarnas historia i Sverige och kulturgeografen Gabriel Bladh har skrivit en spännande avhandling om skogsfinnar i Värmland. Vid Mitthögskolan har man forskat om svedjebrukskulturer vid Bottenhavet, och i Torsby har ett Finnkulturcentrum upprättats.

Dessutom har nätverket Finnsam bildats, för samverkan mellan finnbygder i Sverige. Organisationen har satt samman en mycket informativ hemsida (www.finnsam.org) samt gett ut en diger faktabok om skogsfinnar i Sverige, Det skogsfinska kulturarvet.

Publicerad i Populär Historia 1/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också