»Smugglare på vestra kusten», litografi av Josef W Wallander 1855.

© IBL

Kriget mot smugglarna

Under mer än tvåhundra år, från mitten av 1600-talet och framåt, förde den svenska staten en hård kamp mot sina egna medborgare för att stoppa olaglig införsel av diverse tullbelagda varor i riket. Kampen avgjordes först sedan staten gett upp striden.

10 maj 2018 av Magnus Olofsson

Natten mot den 10 oktober 1826 kastade månen sitt klara sken över ett sovande Landskrona. Invid en kasern vid stranden strax norr om staden stod överuppsyningsman Malmström och tre andra tulltjänstemän och huttrade. 

Föregående dag hade ett skepp lämnat hamnen – utan tillstånd, och när Malmström fick ett tips om att några av traktens mest förhärdade smugglare också hade slunkit ut ur staden satte han hela sin personal i beredskap.

Tullarnas väntan var inte förgäves. Vid midnatt närmade sig ett skepp stranden. Strax rullades fyra vagnar fram mot strandkanten. Det stod nu klart att skutan hade varit över i Danmark och tagit ombord en last smuggelgods. Det tog en timme att lasta över alltihop från fartyget till vagnarna. Sedan satte sig smugglarna i rörelse in mot Landskrona.

I detta läge steg Malmström fram ur kasernens skuggor och befallde myndigt smugglarna att stanna. De var dock trettio till antalet, beväpnade med sablar och gevär, och hade inte en tanke på att ge sig. Istället kastade de sig över tullarna och slog dem sönder och samman. Under ”gälla hurrarop” försvann de sedan med sina vagnar och varor.

Smugglingen blomstrade i Sverige

Den ovan beskrivna scenen är ovanlig men inte unik. Den är hämtad från ett Sverige där smugglare härjade, dag som natt, och gjorde mer eller mindre som de behagade, trots alla lagar och förordningar – och trots Tullverkets hårt prövade personal. 

Statsmaktens representanter bet sig nämligen envist fast vid en protektionistisk tullpolitik samtidigt som svenskarna med stor envishet smugglade in mängder av varor i landet. Förmyndarregeringar, drottningar, krigarkungar – ”enväldiga” eller ej, styrande riksdagar, upplysta despoter, konstitutionella kungar – alla misslyckades. Smugglingen blomstrade.

Den svenska smugglingens historia är dunkel. Det ligger liksom i sakens natur. Smugglarna kom nästan alltid undan och de har inte lämnat många spår efter sig. Kanske är detta anledningen till att historiker inte har varit särskilt intresserade av detta undanskymda kapitel. 

Mutor och våld i smugglingens spår

Men historien går att gräva fram, till viss del. Mörkret är inte fullständigt. Och när man studerar historien är det ingen vacker bild som framträder. Smugglare må ha en air av romantik omkring sig; modiga och listiga figurer som under nattliga äventyr drar statens tjänare vid näsan. Den bilden har fog för sig, men deras verksamhet var också krass.

Rikskansler Axel Oxenstierna genomdrev ett protektionistiskt tullsystem i Sverige.

© Jacob Heinrich Eibfas/Nationalmuseum

Det handlade om storskalig, illegal handel som bedrevs för att tjäna pengar. De som ägnade sig åt denna verksamhet var hårdföra och hänsynslösa. Solkiga mutor, vilda upplopp, brutala överfall och ond bråd död hör till den svenska smugglingens guldålder. 

På 1820-talet urartade våldet till den grad, att det hela liknade ett krig. Då hade storsmugglingen i Sverige pågått i närmare tvåhundra år.

1600-talets merkantilism

Smuggling finns endast där det finns tullar och de svenska tullarnas historia går tillbaka till 1100-talet, men tullsatserna var länge låga och kontrollen dålig. Det ändrades i början av 1600-talet. Då slog merkantilismen, som var den dominerande ekonomiska doktrinen i Europa, igenom i landets ledande kretsar, med stora konsekvenser för tullpolitiken – och för smugglingen. 

På denna tid pratade man för övrigt inte om ”smugglare” och ”smuggling”. Dessa ord tog plats i svenska språket först på 1800-talet. Innan dess kallade man in- eller utförsel av förbjudna varor för "lurendrejeri". Att inte betala tull på tullpliktiga varor kallades för "tullförsnilling".

Enligt merkantilismen mättes ett rikes välstånd av mängden ädelmetall i omlopp. Eftersom det fanns en begränsad mängd silver och guld såg man rikedom som ett nollsummespel. 

Handelsbalansen var därför viktig, då det rike som kunde sälja för mer än det köpte stärkte sitt eget välstånd på andras bekostnad. Därför ville merkantilister inskränka importen. Bearbetade varor, framförallt ”onyttiga” konsumtionsvaror som tyger, kaffe och te, borde inte importeras alls, menade man.

Axel Oxenstiernas tulltaxor

Enligt samma resonemang var det bäst att exportera bearbetade varor, som hade ett större värde än rena råvaror. För att åstadkomma detta behövde man skydda inhemsk produktion bakom en mur av importtullar eller importförbud samtidigt som exporttullar eller exportförbud på råvaror uppmuntrade inhemsk förädling. På köpet fick man in tullinkomster till statskassan.

Sverige antog ett protektionistiskt tullsystem under 1600-talets första hälft. Rikskansler Axel Oxenstierna var en viktig pådrivare under de svåra åren efter Gustav II Adolfs död. 

I detta system detaljreglerades import och export genom så kallade tulltaxor. Dessa bestod av listor på alla möjliga handelsvaror – allt ifrån med moderna ögon lättbegripliga saker som järn, korn och textilier till mer kryptiska varor som bävergäll, drakblod och sagogryn.

Utöver tull på varor som fördes in i landet fanns det inrikes tullar. Efter 1622 skulle ”alla ätliga, slitliga och förnötliga varor” som fördes till en marknad eller en stad för försäljning erlägga den så kallade "lilla tullen". Rikets alla städer hade därför tullstaket med portar. Lilla tullen var impopulär och svår att övervaka och avskaffades 1810. Tullstaket och tullport vid Roslagstull i Stockholm omkring 1670.

Taxorna skiljde på import och export och varje vara hade en tullsats – en fjärde- eller tredjedel av varans värde var inte ovanligt – eller ett förbud. I detta sammanhang satte 1771 års taxa rekord genom att förbjuda importen av hela 871 olika varor.

Då ett syfte med tullsystemet var att särskilt skydda den inhemska textil- och metallindustrin innehöll tulltaxorna höga tullsatser på eller rena förbud för import av just textilier och metallvaror, och förbud av export av råvaror som tackjärn och malm. Detta var systemets hårda kärna.

Stapelstäder fick tullkammare

Denna nya tullpolitik krävde en organisation, och därför grundades Tullverket år 1636. Dess uppgift var att driva in tulluppbörden och att förhindra smuggling. För att underlätta detta utsågs några av rikets städer till så kallade stapelstäder, med varsin tullkammare. 

Skepp i utrikesfart fick endast anlända till och lägga ut från dessa stapelstäder, och alla skeppslaster skulle deklareras och besiktigas av tullkammarens personal innan de fördes vidare in i eller ut ur riket. 

Förutom hamnarna övervakades kusterna och landgränserna. Kustbevakningen sköttes först av så kallade strandridare (beridna tulltjänstemän) men snart också av små tulljakter (fartyg). Det fanns även tullstationer vid de främsta vägarna ut ur landet. Gränserna patrullerades av gränsridare.

Tullverkets misslyckande

Detta övervakningssystem kan måhända verka ambitiöst, men under sina första tvåhundra år fungerade det dåligt. En flod av smuggelgods vällde in i landet, år ut och år in. 

De uppskattningar som historiker har gjort ger en närmast chockerande bild av ett statligt misslyckande. Enligt en beräkning uppgick smugglingen av vissa varor under frihetstiden (1718–72) till mellan en fjärdedel och hälften av den lagliga importen.

Under andra hälften av 1820-talet smugglade man in hälften så mycket bomulls- och sidenvävnader som de som förtullades lagligt. Enligt en annan beräkning undgick så mycket som en femtedel av hela det faktiska importvärdet tullen under halvseklet mellan 1757 och 1807. 

Det är som om det skulle ha smugglats in varor för trehundra miljarder kronor om året i dagens penningvärde, från 1965 och fram till i dag. Så illa blödde landet silver och guld år efter år efter år.

På Nordsjön har genom tiderna mycket smuggelgods utväxlats mellan sjömän från Sverige, Norge och Storbritannien. Under 1800-talet var inte minst spritsmugglingen via Bohuslän omfattande. Gravyr från 1888.

© IBL Bild

Få tullare längs Sveriges gränser

Det fanns flera anledningar till detta. En var rikets storlek. Även efter 1815 hade Sverige en kust som var hela 1 150 mil lång. Under stormaktstiden och före förlusten av Finland var den mycket längre. Till detta ska läggas hundratusen öar och de oländiga, långa landgränserna. 

År 1638 fanns det 55 tulltjänstemän. Skaran växte med åren, och 1821 fanns det 1022 man i tjänst ute i landet. Denna relativt lilla styrka hade alltså att övervaka alla rikets hamnar, kuster, öar och gränser, året om, dygnet runt.

Det var givetvis en omöjlig uppgift. I gapet mellan statens ambitioner och resurser frodades smugglingen.

Genomkorrumperad tullorganisation

Som om man ville säkerställa sitt eget misslyckande var Tullverket också underfinansierat. Lönerna var usla – liksom kårandan. Tullverket hade länge rykte om sig att vara genomkorrumperat. ”Sällan verkställdes någon ärlig förtullning”, skrev en krönikör om hur det gick till i Malmö i början av 1800-talet.

Det var lätt att muta tulltjänstemän, som ibland själva inte hade råd med livets nödtorft. Vissa tullare hade till och med en fast prislista enligt vilken de lät sig mutas, medan andra själva deltog i smugglingen. 

De tjänstemän som inte gick att köpa kunde ofta skrämmas till passivitet. Tulltjänstemännen, dessa statens olyckliga tjänare, var en liten och inte alltid så tapper skara, utslängda i ett stort och fientligt folkhav.

Bristande folkligt stöd

Främst handlade dock misslyckandet om tullsystemets bristande folkliga stöd. Utanför en trång krets av makthavare tycks inte många ha hyst några starka känslor för tullen. 

Smugglingsverksamheten hade inte kunnat fortsätta i så stor skala under så lång tid utan stor folklig uppslutning. Den var beroende av att det fanns villiga köpare till varor som hade märkligt låga priser eller som var förbjudna att föra in i landet.

Och inget tyder på att det bara var landets fattiga som glatt betalade för smugglingsgods. Människor ur alla samhällsskikt var med och köpte. 

I ett betänkande från 1823 konstaterade statens representanter uppgivet att ”dagligen är intrycket för handen af en öppen rörelse med förbjudet gods, som alla klasser af menniskor söka, köpa och bära, under det att ett och annat beslag af Tullbevakningen erinrar, att hela denna rörelse är brottslig”. 

Rapporten noterade även att de som hade oturen att bli ertappade inte drabbades av allmänhetens avsky, utan av dess sympatier.

Smugglingen över Öresund var omfattande och Skåne toppade statistiken över brott mot tullstadgan tillsammans med Göteborgs och Bohus län. Helsingborgs hamn 1897.

© Library of congress

Smugglarna blev hjältar

Tullar och förbud fördyrade tillvaron för folkflertalet, som varken brydde sig om statens intäkter eller den inhemska industrins välgång. De var bara intresserade av att få sitt kaffe, sitt vin, sina sidenschalar eller vad det nu var. 

Smugglare betraktades därför inte som brottslingar, utan snarare som något av hjältar – oförvägna och listiga personer som försåg rik som fattig med åtråvärda varor till rimliga priser. Ur denna krock mellan statlig handelspolitik och folklig konsumtionslystnad sprang statsmaktens långa misslyckande.

Även om ”alla” köpte smuggelgods, så var det dock inte alla som smugglade. Smuggling för eget bruk förekom då som nu, men verksamheten kunde också vara storskalig.

Smyghandel med Danmark

I sin bok Resa i Sverige 1830 skrev den franske resenären Alexander Daumont om Helsingborg att ”smyghandeln med Danmark utgör de fattiga klassernas sysselsättning, och denna är upphovet till de mest välmående familjernas förmögenhet”. Och det var säkert så, att de största smugglarna var köpmän. De hade kapital och kontakter, lager och skepp.

Smugglingens grovgöra sköttes dock av hamnstädernas, kusternas och gränsbygdernas småfolk. Det var de som spenderade långa nätter i Öresund och Östersjön i öppna båtar eller smög genom gränstrakternas vilda skogar, det var de som kånkade och bar, lastade och lossade packar och tunnor.

Skåne ett smuggelnäste

Värst var det på västkusten. Nästan hälften av alla som fälldes för brott mot tullstadgan i Sverige mellan 1831 och 1900 ertappades i Skåne eller Göteborgs och Bohus län. 

Skåne hade ett förskräckligt rykte. År 1768 skrev lärdomshistorikern Johan Hinric Lidén om Malmö att ”handeln är här, som i resten av Skåne, endast lurendrägerier”. Det hade inte förändrats ett knappt sekel senare, då tulltjänstemannen Magnus Hollertz år 1853 berättade att ”smugglareyrket drives i Skåne i stor skala”.

Råå och Ven var ökända smugglarnästen, och köpmännen i Landskrona, Malmö och Ystad smugglade. Om Helsingborg har det sagts – med glimten i ögat – att ”inte alla stadens köpmän voro lurendrejare. Det funnos åtminstonde två som inte voro det”. 

Kustborna i Bohuslän var i maskopi med köpmännen i Göteborg, och Hollertz rapporterade om ”det kolossala smuggleriet” i ”den vilda skärgården” som ännu pågick i början av 1850-talet. 

Kustbevakningen sköttes först av så kallade strandridare, beridna lägre tulltjänstemän. 1832 ersattes dessa av kustuppsyningsmän, här i 1833 års uniform.

© Tullmuseum

Eftersom det gick att sätta likhetstecken mellan en stor hamn nära en skärgård och smuggling, så var verksamheten också utbredd i Stockholm, som hade den tvivelaktiga äran av att inneha tredjeplatsen i brottsstatistiken.

Lönnrum och feldeklarering

Det fanns otaliga sätt att få in illegala varor i landet och uppfinningsrikedomen var stor. Ett var att muta tulltjänstemännen att titta åt andra hållet. Ett annat var att gömma gods i lönnrum eller i en annars laglig last, eller deklarera en mindre mängd varor än den som fördes. 

Smugglarna kunde också föra över sina varor till mindre båtar i öppen sjö. Medan skeppet förtullade den övriga lasten i hamn, roddes smuggelgodset i land på någon ödslig kobbe eller övergiven strand för vidare transport mot den svarta marknaden.

Tullverket stramades upp

Verksamheten verkar ha kulminerat på 1820-talet. Men samtidigt var smugglarnas dagar räknade. Tålamodet hade nämligen börjat tryta i rikets högre kretsar – utredningar tillsattes, kvarnar malde. 

År 1825 fick Tullverket en ny och mer effektiv ledning, Generaltullstyrelsen. Därefter kom reformerna slag i slag. 

Domstolsväsendet reformerades för att minska korruptionen, lönerna i Tullverket höjdes, disciplinen skärptes och ett nytt tjänstgöringsreglemente infördes 1831. Året därpå förstärktes kustbevakningen mellan Uddevalla och Kalmar. Kustvakterna på denna sträcka försågs med särskild uniform och beväpnades med sablar, pistoler och studsare. 

År 1835 ställdes de under krigslagarnas stränga tukt och fick militära tjänstetitlar. Från mitten av 1830-talet var kustbevakningen längs Sveriges södra kuster i allt annat än namnet en militär kår.

Reformerna fick effekt. Under alla omständigheter fångade i alla fall det allt slagfärdigare Tullverket färre och färre smugglare. Det är svårt att tro att det inte berodde på att åtgärderna hade en avskräckande verkan. 

Krig mellan smugglare och tullare

Alla smugglare gav sig dock inte. De statliga åtgärderna var inget mindre än en krigsförklaring – och krig blev det. 1820- och 1830-talen blev våldsamma.

Tulltjänstemän hotades eller misshandlades av stora gäng utrustade med knölpåkar, sablar, skjutvapen och stora hundar, ofta i nattens mörker. Det sköts och det kastades sten. Våldet var så omfattande att det hände att tullare måste skyddas av militär. 

Statsrådet Johan August Gripenstedt genomdrev mellan 1854 och 1865 att alla in- och utförselförbud slopades, exporttullarna togs bort och tullarna på livsmedel avskaffades.

Upplopp och överfall

När ett väpnat gäng i oktober 1826 överföll tullbetjäningen i Landskrona för att kunna föra in två dignade vagnar av smuggelgods i staden tog tidningarna till krigsrubriker. ”Tullkriget på södra kusten organiserar sig allt mer”, skrev till exempel Argus.

Flera upplopp ägde rum i samband med beslag och husrannsakningar, där dussin- eller hundratals personer överföll tjänstemännen och erövrade de beslagtagna varorna. Listan på dessa händelser är lång: Falkenberg 1835; Göteborg 1839, 1842 och 1847; Hisingen 1841; Landskrona 1825; Laholm 1826; Simrishamn 1832; Vänersborg 1846 och Ystad 1835. 

Den hårdföre Peter Reinhardt

Våldet var inte ensidigt. Tulltjänstemannen Peter Reinhardt, som var stationerad i Landskrona, var ökänd för sin hårdförhet. Vid minst två tillfällen sköt och sårade han smugglare under vad som närmast kan liknas vid sjöslag ute i Öresund.

Reinhardts tjänster uppskattades från högre ort, och han blev den förste mottagaren av belöningsmedaljen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Men på annat håll var tullaren avskydd. 

En gång blev han antastad av ett gäng smugglare i Malmö, och det ryktades att det fanns ett pris på hans huvud. År 1832 sköts Reinhardt till döds i sitt hem av en lönnmördare – säkerligen en smugglare.

Liberalismen minskade smugglingen

Medan detta krig rasade var dock stora historiska krafter i rörelse. Den storskaliga smugglingens dagar var räknade. Merkantilismen började nämligen få konkurrens av liberalismen i Sverige. Och liberalerna var för frihandel. Vid 1823 års riksdag började tullsystemet luckras upp och en del förbud ersattes med tullar. Efterhand som åren gick vann liberalismen över allt fler till sin sak.

Från 1854 gick regering och riksdag med statsrådet Johan August Gripenstedt – en av förgrundsgestalterna inom svensk 1800-talspolitik – i spetsen till generalangrepp mot tullsystemet. Hans liberala revolution fullbordades de följande åren. 

1865 hade alla in- och utförselförbud slopats, exporttullarna tagits bort och tullarna på livsmedel avskaffats. De tullar som fanns kvar var lägre satta. Någon fullständig handelsfrihet trädde inte i kraft, men det var en handelspolitisk omstörtning av historiska mått.

Smugglares uppfinningsrikedom har ofta varit stor. Här visar tullpersonal upp ett beslag med öl och sprit som gömts i strumpor som placerats i säckar. Foto från 29 januari 1947.

© TT Bild

Smugglingen blev olönsam

På ett decennium lade Gripenstedt Oxenstiernas tullpolitik från 1600-talet i graven. Frihandelsreformerna gav den storskaliga smugglingen nådastöten. Med sänkta tulltaxor och borttagna förbud var det inte längre lönsamt att bedriva denna verksamhet. 

I brottsstatistiken störtdök antalet personer som fälldes för brott mot tullstadgan från 1850-talet – trots att Tullverket vid denna tid hade blivit allt mindre korrupt och fått allt mer personal. Det måste sägas vara en historisk ironi av stora mått att staten till slut segrade i sin långa strid mot smugglarna, helt enkelt genom att ge upp.

Spritsmuggling på 1920-talet

Protektionismen kom tillbaka på 1880-talet. Den segrade i tullstriderna i riksdagen och 1892 års tulltaxa satte punkt för frihandelsepoken. Smugglingen ökade något, för att explodera på 1920-talet när en restriktiv alkoholpolitik ledde till en livlig spritsmuggling med stort folkligt stöd. Andra världskriget gjorde dock slut på denna andra guldålder för svenska smugglare.

Smugglingen har fortsatt in i våra dagar. År 2014 beslagtog Tullverket bland annat över tio ton narkotika (mest kat och hasch), hundratusentals tabletter doping- och läkemedel, över en halv miljon liter öl, vin och sprit och nästan 47 miljoner cigaretter. 

Beslagen speglar smugglingens utseende efter andra världskriget. Höga skattesatser har gjort det attraktivt att smuggla sprit och cigaretter, och förbud har gjort det lönsamt att smuggla narkotika.

Pengarna drivkraften

Till viss del har det handlat om en medelsvenssonsk husbehovssmuggling som drabbat statskassan men som av gemene man knappast betraktats som brottsligt. Det är dock inte hela bilden. 

Narkotika-, vapen- och människosmuggling är lukrativa verksamheter som till stor del organiseras av tungt kriminella. Även de ingår i den svenska smugglingens historia, men visar att saker har förändrats – dessa moderna storsmugglare hanterar inte vardagliga konsumtionsvaror som var fallet under smugglingens storhetstid, och de saknar forna tiders breda folkliga stöd.

Den olovliga in- och utförseln av varor fortsätter. Det sista kapitlet i den svenska smugglingens historia är inte skrivet. Om det går att dra någon lärdom av historien fram tills nu är det denna: Så länge det går att tjäna pengar på det, så länge kommer människor att fortsätta att smuggla.

Publicerad i Populär Historia 8/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också