KGB:s hemliga rum

I augusti 1991 blev Estland fritt och KGB lämnade landet, liksom sina rum i det centralt belägna höghushotellet Viru i estländska Tallinn. När hotellet renoverades av de nya privata ägarna upptäcktes tre specialutrustade rum högst upp i byggnaden.

8 mars 2006 av Malle Kivikas

Hotelledningen beslöt att behålla ett av rummen, som ett minne av sovjettiden och kalla kriget.

En av dagens hotellanställda på Viru som kan berätta om hur rummet användes är Anu Soosaar.

– Vi har lämnat rummet precis så som det såg ut när vi hittade det. På hyllan som löper längs med rummets väggar fanns det sovjetisk så kallad superteknik som KGB tog med sig när de lämnade landet. När rummet var i bruk fanns det mer tek­niska saker än det vi ser i dag, säger hon.

Att ingen har rört rummet märks på dammet och oordningen. Gamla ryskspråkiga tidningar ligger huller om bul­ler med diverse blanketter på skrivbordet. I askkoppen ligger några fimpar kvar och sängen inbjuder definitivt inte till sömn. Det enda prydliga är en militärrock, som hänger vid dörren när man kommer in i rummet. Trots att dammet vittnar om att rummet inte används, känns det kusligt att vara här. Skuggorna från det förflut­na är högst påtagliga.

Hotell Viru stod klart 1972 och ingick i den sovjetiska maktapparatens be­römda hotellkedja Intourist. Endast gäster med hemvist utanför Sovjetunionens gränser bodde på Intouristhotellen; de var endast ämnade för folk med utländsk valuta.

Huset uppfördes av en finsk firma. När byggnadens skal var färdigbyggt skickades de finska arbetarna hem under en månads tid och KGB tog över. Samma sak hände sista månaden, när en mystisk brand tvingade de finska arbetarna att avbryta arbetet och återigen lämna över till KGB, som såg till att slutföra bygget.

– De utländska besökarna hade egentligen ingenting att frukta. Vad KGB var ute efter var att få reda på vilka ur lokal­befolkningen som hade kontakt med utlänningar, vilken kontakt de hade och vad kontakten gällde. Det de var rädda för var att någon ur lokalbefolkningen skulle börja tänka annorlunda, säger Anu Soosaar.

Rädslan för att bli kontrollerad av vida utbredd under sovjettiden. Svenskester som under 1970- och 1980-talen besökte anhöriga i Estland minns hur släktingarna lade en duk eller handduk över TV-apparaten för att inte bli filmade av en gömd kamera bakom skärmen. Man viss­te aldrig när eller hur KGB lyssnade. Merike Vink, som 1986 besökte Estland för första gången efter flykten 1944, minns hur hon upptäckte att hennes rum på Viru var avlyssnat.

– På kvällen korkade vi upp en champagneflaska på rummet och det small lite som det brukar. Senare på natten, runt fyratiden, blev vi väckta av att telefonen ringde, men det fanns ingen på andra sidan. Vi uppfattade det som att någon ville visa sin närvaro och att de minsann hörde oss, berättar hon.

Så det är kanske inte så konstigt att ut­trycket ”detta är inget telefonämne” myn­tades. Ibland kunde den du talade med, en vän eller kanske en familjemedlem, säga just så – för att poängtera att det var bäst att vara försikigt med vad som sades. Man visste aldrig vem som lyssnade.

Visst cirkulerade rykten i Estland om att KGB hade ett tillhåll i hotellet. Det fanns till och med de som menade att det på insidan skulle finnas ett våningsplan mindre än man kan se från utsidan. Men att det inte var så bevisades under renoveringen. Däremot är Anu Soosaar säker på att hotellet användes för en ”het linje” mellan Moskva och Helsingfors när sovjetledaren Leonid Bresjnev 1983 besökte grannlandet. Och att man använde den höga byggnaden för att skicka radiosignaler till spioner i Sverige och andra kringliggande länder.

För tjugo år sedan arbetade tusen personer på hotellet, i dag sköts verksamheten av tvåhundra. Med så många anställda var det omöjligt för en enskild medarbetare att veta vem som fick sin lön från KGB och vem som fick den av hotellet.

Då fanns det separata hissar för personal och gäster och det var absolut förbjudet att ha kontakt med gästerna. Endast de som arbetade i restaurangen och receptionen fick tala med dem som bodde på Viru.

Vid renoveringen hittade man en hel del papper i städpersonalens kontor – det fanns ett på varje våningsplan. Proto­kollen var fulla med förmaningar om att all litteratur som hittades på rummen skulle lämnas till en överordnad och att man absolut inte fick tala med gästerna. I dag är det helt annorlunda – alla i personalen uppmuntras att tala med gästerna. Och den separata hissen har tagits bort.

Protokollen avslöjar också, enligt Anu Soosaar, det absurda moraltänkande som rådde i det sovjetiska samhället, där det ansågs mindre allvarligt att stjäla från en gäst än att idka handel med den.

En städerska som bytt till sig varor från en gäst i syfte att sälja dem vidare, valde, då hon ertappades med västerländskt gods, att ”erkänna” stöld. Hade hon berättat om byteshandeln hade hon fått fängelse; nu gick hon bara miste om två månaders bonus.

Anu Soosaar ser bevarandet av rummet som en del av hotellets historia. Det ska finnas kvar just så som KGB-agenterna lämnade det 1991. Hon har försökt att få kontakt med någon som arbetade för KGB i huset, men utan framgång. Om sådant är det ingen som vill berätta.

Publicerad i Populär Historia 12/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också