Bror Rexed, du-reformens fader.

© Uppsala-Bild/Upplandsmuseet

Du eller ni?

Få svenskar ligger väl nuförtiden sömnlösa och grunnar på hur man bäst bör tilltala varandra. Vi säger ”du” till såväl vän som fiende, kollega s

1 december 2003 av Karin Håkanson

Få svenskar ligger väl nuförtiden sömnlösa och grunnar på hur man bäst bör tilltala varandra. Vi säger ”du” till såväl vän som fiende, kollega som chef. 

I årliga program om kungahuset lägger den uppmärksamme dock märke till att reportern tilltalar kungligheterna i tredje person – ”Vad anser kronprinsessan?” – medan de svenska journalisterna numera är du med både riksdag och regering, något som vore otänkbart i de flesta andra länder. 

Och om någon får för sig att fråga den gamla damen vid busshållplatsen: ”Ursäkta, vet ni vad klockan är?” finns risken att som svar på artigheten få ducka för handväskan. Tilltalet med ”ni” kan röra upp damm som minner om gångna förtretligheter.

Det svenska niandet för i dag en ganska undanskymd tillvaro, men det har genom tiderna stormat ordentligt kring det till synes obetydliga tilltalsordet. Vid Gustav III:s franskinspirerade hov var ni eller vous på modet, och i bildade kretsar var niandet gängse vid denna tid.

Men redan i slutet av 1700-talet började det falla i vanrykte, och blev sedermera alltmer riskabelt att ta till för den som ville vara hövlig. Istället krumbuktade sig svenskarna med idel titlar, och det gällde att hålla reda på vem som var vad för att inte trampa i klaveret. 

I C U Broocmans Lärebok i svenska språket från 1813 står att läsa att ”Modersmålet har […] den ofullkomlighet, att ej äga något ord, med hvilket man kan tilltala hvem som helst”.

Femtio år senare refererar språkgranskaren Nils Linder uppfattningen att tilltal med ni ”påkallar handgriplig tillrättavisning”. Vad hade hänt?

Historien om tilltalsskickets former är lång och brokig i många språk, men just här i Sverige ledde utvecklingen till en kris som debatterades livligt från 1800-talets början och hundrafemtio år framåt. Kring 1900-talets första hälft blomstrade ett fenomen som väckte visst löje hos utländska betraktare. 

Vid det laget hade osäkerheten kring tilltalet resulterat i formuleringar varav vissa lever kvar i svenskan än i dag: ”Får det lov att vara mera kaffe?”, ”Används socker?”, ”Glömdes icke ett paraply?”, ”Blir det till att resa om söndag?”

En norsk språkvetare kommenterade hur svenskarna tvingas till ”de snodigste krumspring” när namn och titel är obekanta, och språkmannen Erik Wellander raljerade i Dagens Nyheter 1952: ”Vad säger man då till den man talar med? Här kommer det märkvärdigaste i hela vårt tilltalsskick: man säger ingenting alls.” Medan fransmännen, tyskarna och våra nordiska grannar obesvärat använde vous, Sie och De, undvek svenskarna vad som kunde ha varit vår enkla motsvarighet: Ni.

Det ursprungliga svenska I, som så småningom blev ni, började på 1200-talet efter latinsk förebild användas som en hövlighet gentemot kungligheter, adel och präster. Barn tilltalade också föräldrar och äldre med I. De svarade i sin tur med du. 

På så sätt uttryckte tilltalsorden ett hierarkiskt förhållande och befäste det. I det medeltida ståndssamhället tilltog användandet av titlar, vilka uttryckte en än mer detaljerad rangordning.

Rang istället för börd

Längre fram, i mitten av 1600-talet, fastställde konungen en rangordning av ståndspersoner och högre ämbetsmän. Från början var börden det avgörande, men från 1672 var det istället ämbetenas inbördes ordning (och därmed innehavarnas rang) som graderades. 

Denna ”rangrulla” hade betydelse för tilltalsskicket inte minst därför att den högre rankade var den som hade initiativrätten när det gällde att lägga bort titlarna.

Så länge det fortfarande gick an att säga ni, räckte det med att lägga till titeln när man hälsade, och emellanåt strö in den i samtalet som en extra hövlighet. På det sättet används titlar fortfarande i till exempel Frankrike och Amerika.

Titeln upprepades

Men den omtalade svenska ”titelsjukan” under 1800-talet och första hälften av 1900-talet innebar att titeln måste upprepas varje gång man tilltalade en person. Eftersom det kunde uppfattas som oförskämt att säga ni titulerades snart sagt alla: från ”hovrättsnotarien” till ”ingenjörn” och ”konduktörn”. 

När Erik Wellander skrev sina inlägg i Dagens Nyheter på 1950-talet kommenterade han att det inte heller räckte med detta. Namnet skulle också vara med. Han ger ett tungvrickande exempel: ”Professor Andersson sa att professor Andersson skulle komma så snart professor Andersson kunde.” 

Inte undra på att svensken emellanåt valde att följa devisen ”tala är silver, tiga är guld”!

Titel finare än ni

Men vad hände då med ni, som förvandlade den forna artigheten till ett stötande tilltal? Det finns flera tänkbara förklaringar. Med titlarnas intåg blev det finare att tilltalas med titel än med ni – det var ju ett tydligare utpekande av position. 

De som hade en högre befattning hade naturligtvis intresse av att detta statusförhållande markerades i sociala sammanhang. Kvinnorna gifte sig till männens titlar, de blev majorskor, professorskor och hovrättsrådinnor.

Att lägga bort titlarna och bli du med varandra var ett tecken på förtrolighet, men initiativet skulle alltså tas av den högst rankade. De betitlade var du med vanligt folk, vilket innebar att duandet kunde uttrycka såväl intimitet som ringaktning.

Inom armén tilltalade befälen manskapet med du, men i enlighet med en skrivelse från lantförvarsdepartementet började de istället från år 1881 säga ni till beväringarna. ”Föreskriften avsåg att införa en artigare, mot den nya tidens anda bättre svarande ton i umgänget med underordnade”, skriver Erik Wellander. 

Åtta år senare, 1889, uppmanades Stockholmspolisen av samma anledning att tilltala allmänheten med ni.

Ni sågs nedlåtande

Men dessa försök att demokratisera umgängesskicket fick inte den avsedda effekten. Istället associerades ni med den nedlåtenhet som tidigare uttryckts med du – men utan den positiva förtrolighet som samtidigt präglade duandet. 

När ni blev tilltalsord från överordnad till underordnad och från byråkrati till allmänhet fick det i andra sociala sammanhang alltmer karaktären av förolämpning: ”Det vassa ni sticker som en syl i näsan.”

Inom den växande arbetarrörelsen var allmogens gamla duande på frammarsch och niandet tolkades som snobberi och uttryck för ett förhatligt klassamhälle. Eftersom bruket att säga ni var de bildade kretsarnas – på landet levde det gamla I med dialektala varianter kvar – var det niandet som uppfattades negativt. 

I grammatikor, ordböcker och arkiv finns nedtecknat en rad ilskna fraser som replik på niande: ”Vet hut, och nia mig inte!”, ”Ni, ni, tror du en ha lus?”, ”Ni sitt i helvete å smid spik”. I vissa landskap hade dock det urgamla duandet föga berörts av såväl I och ni som av titlar. 

En anekdot från Dalarna berättar om gumman som mötte den blivande Gustav III som kronprins och blev tillfrågad om tilltalsskicket i Dalarna. ”Vi kalla alla för du, utom dej och far din” blev svaret.

Undvek pronomina

När rörligheten i det svenska samhället ökade – såväl socialt som geografiskt – under 1800-talet, möttes och stöttes olika tilltalsskick, vilket skapade allmän osäkerhet om vilket pronomen som passade för tilltal. 

Ett säkert kort var att undvika pronomina helt och använda titlarna – och så blomstrade detta titulerande såväl i hemmet som i affären, på gatan och på institutionerna. Det var tant och farbror, fru och fröken, doktor Gustafsson och grosshandlaren, revisionssekreteraren och krigshovrättsrådet.

Kunde man få lägga bort titlarna vann man en enklare meningsbyggnad och slapp omaket att lyfta på hatten varje gång man möttes, men då tillstötte å andra sidan nya bekymmer. 

Advokat C G Ekstedt berättar i sina minnen från 1930-talet om en kollega som lär ha sagt: ”Jag vågar aldrig gå på juristklubben då jag inte kommer ihåg med vilka jag lagt bort titlarna.” Lika viktigt som att hålla reda på titlarna var det att minnas med vem man var du.

Misslyckad ni-reform

Från 1850-talet och under de kommande hundra åren bildades ”ni-föreningar” som propagerade för återinförandet av tilltalet med ni, för att förenkla tillvaron och undgå det löjets skimmer som den svenska titelsjukan ådrog sig i gästande utlänningars ögon. 

I linje med de högst rankades rätt att lägga bort titlarna var det också från de finare familjerna som initiativen kom. Den 26 februari 1858 publicerade Post- och Inrikes Tidningar ett upprop som manade till en ”ni-reform”, underskriven av en lång rad adliga namn, däribland också kronprins Carl och kronprinsessan Louise, som därmed förklarade sig villiga att tilltalas med ni. Uppropet hade dock föga effekt, liksom efterkommade försök från olika håll att rentvå det svenska niandet från gammal ballast.

Problemet kom istället så småningom att lösas genom att upplösas. Tvärtemot vad Erik Wellander och många med honom trodde på 1950-talet blev du det pronomen som kom att ersätta både ni och titlar. Den framväxande socialdemokratin var dess starkaste motor, och en milstolpe på vägen var när Medicinalstyrelsens nytillträdde generaldirektör Bror Rexed lade bort titlarna med samtliga anställda 1967.

Det ryktas emellanåt att niandet är på väg tillbaka hos den yngre generationen svenskar. Efter denna hastiga genomgång av gångna tiders pronomenvånda verkar det bekvämast att avstå från sådana återupplivningsförsök. Eller vad säger du?

Publicerad i Populär Historia 8/2003

Duandet är ursprungligt

En lustig tillfällighet är att vi med dagens allmänna duande återgått till en ursprunglig enkelhet i det svenska tilltalet. I fornsvenskan var du (þu) det enda och naturliga tilltalet till en person, och det användes också i lagspråket. Pluralformen I användes bara när man riktade sig till flera personer, vid sidan av it, som då var en särskild pluralform för tilltal av två. Ordet ni har utvecklats ur en så kallad assimilation (sammansmältning) av fornsvenskans I och den pluraländelse som då fanns på verbet. Uttryck som »hörden I» och »saden I» har gett oss detta nya pronomen. Det gamla I levde länge kvar vid sidan av ni, och gör så i vissa dialekter än i dag. Märkligt nog blev I som hövligt tilltal aldrig så illa ansett som ni – möjligen betraktades det som lite bondskt.

Kanske är du intresserad av...

Läs också