Désirée Clary blev drottning Desideria.

© Nationalmuseum

Drottning Désirée hatade Sverige

Först var hon förlovad med Napoleon. När den relationen sprack uppvaktades hon av en av hans närmaste män. Att giftermålet med generalen och republikanen Jean Baptiste Bernadotte skulle göra Désirée Clary till Sveriges drottning kunde hon föga ana. Hade fransyskan vetat det skulle hon kanske tänkt om.

25 maj 2018 av Anna Larsdotter

Den 6 januari 1811 klockan elva på kvällen anlände Sveriges nya kronprinsessa till ett mörkt och kallt Stockholm. I flera veckor hade Désirée Clary varit på väg tillsammans med tolvårige sonen Oscar. 

Ytterst motvilligt hade hon under hösten lämnat hemmet i Paris för att ansluta sig till sin make, Jean Baptiste Bernadotte, i det avlägsna Sverige.

Sista biten in till staden följdes Désirée och Oscar av kronprinsen, som ridit dem till mötes. Jean Baptiste, eller Karl Johan, som blivit hans svenska namn, hade just tillfrisknat från en osedvanligt kraftig förkylning – enligt uppgift efter att ha underkastat sig en kur med blodiglar.

Vad som yttrades mellan Désirée och Karl Johan är inte känt, men utan tvivel beklagade sig kronprinsessan över kylan. Under det senaste dygnet hade kvicksilvret sjunkit under minus tjugo, en temperatur som varken Désirée eller Oscar tidigare hade upplevt. 

För kronprinsessan, som redan från början var avogt inställd till det nordliga Sverige, blev kölden ytterligare en bekräftelse på att hennes nya hemland var en ociviliserad utpost.

Désirée Clary blev Desideria i Sverige

Désirée Clary, eller Desideria, som försvenskningen av hennes namn löd, var på många sätt en osannolik svensk kronprinsessa. 

I likhet med sin make saknade hon adliga anor, vilket var sensationellt i ett bördsmedvetet land som Sverige. Båda härstammade från lågborgerliga familjer i södra Frankrike, en del av Europa som var obekant för de flesta svenskar. 

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

De hade ett republikanskt förflutet – för Désirées del symboliserat av hennes ungdomsrelation med Napoleon Bonaparte. Dessutom var de katoliker, även om Karl Johan utan knot övergått till protestantismen innan han landsteg i Helsingborg den 20 oktober 1810.

Men naturligtvis fanns det en logik i att tronföljarparet hade sitt ursprung i Frankrike. Jean Baptiste Bernadotte hade ju varit en av den mäktige Napoleons marskalkar – en duglig och plikttrogen militär som hjälpt kejsaren att lägga stora delar av Europa under sig.

Stormningen av fästningen Bastiljen i Paris den 14 juli 1789 inledde den franska revolutionen.

© Bridgeman/IBL

Tronföljarvalet väckte förväntningar om att Sverige åter skulle kunna hävda sig på den europeiska scenen. Kanske kunde marskalk Bernadotte återföra det nyligen förlorade Finland till det svenska riket?

Désirée kom från Marseille

Eugénie Bernardine Désirée var gift med den betydligt äldre Jean Baptiste sedan 1798. Hon var född 1777 i Marseille som yngsta dotter till affärsmannen François Clary i hans andra äktenskap. Hennes mor hette Françoise-Rose Somis och hade sina rötter i Italien.

Désirée hade fyra halvsyskon och åtta helsyskon. Viktigast för henne var den älskade systern Julie som liksom Désirée otroligt nog en dag skulle bli drottning.

Désirées barndom sammanföll med franska revolutionen, en tid som utan tvivel skulle definiera hennes fortsatta liv. Omvälvningen, inledd 1789, hade starkt stöd i Marseille – det var till exempel därifrån som ett förband frivilliga revolutionssoldater förde med sig Marseljäsen, la Marseillaise, till Paris där den snart blev Frankrikes nationalhymn.

Hamnstaden hade en rik handelskultur, här fanns många bankirer, redare och andra välbärgade borgare. Ståndscirkulationen var större än i andra delar av Frankrike och religionen mindre betydelsefull. 

Diktaturen skrämde Clarys

År 1789 fanns i staden hela tjugo frimurarloger och många av deras medlemmar såg med tillfredsställelse hur det gamla samhällsskicket störtades.

François Clary handlade med Mellanöstern och Italien. Han sålde franska manufakturvaror och importerade bland annat kaffe, sidentyger och färgämnen.

När revolutionen utmynnade i diktatur, inbördeskrig och skräckvälde ökade oron hos Clarys. Även om familjen saknade adliga anor och var positiva till samhällsförändringar så tillhörde man den privilegierade överklass som revolutionen sökte utrota.

När François Clary hastigt gick bort den 20 januari 1794 kan dödsfallet mycket väl ha framkallats av rädsla och oro. 

Några månader tidigare hade Désirées äldre bror Justinien hittats skjuten och dränkt i grannens brunn. Varför? Kanske handlade det om självmord – Justinien stod inte ut med revolutionens ogärningar – men troligare är dock att han avrättats.

1800-talsmålning som föreställer systrarna Julie och Désirée Clary.

Ingenting av detta kunde dock knäcka familjen Clary. Den bestod av ekonomiskt sinnade, pragmatiskt lagda personer, inriktade på det goda livet. »Dess medlemmar mottog äran utan förvåning och motgången utan klagan«, som den franske historikern Gabriel Girod de l’Ain uttryckt det.

På så sätt klarade Clarys både skräckväldets prövningar och de som skulle komma, när flera familjemedlemmar kom att inlemmas i det franska kejsardömet och i Europas kungahus.

Förhållande med Napoleon

Någon gång i början av 1794 mötte Désirée Clary den nyutnämnde brigadgeneralen Napoleon Bonaparte. Uppgifterna om hur de träffades är oklara – på äldre dagar berättade Désirée gärna om sina ungdomsår, men minnena är inte självklart trovärdiga. Förmodligen blev de ett par efter att Désirée först kurtiserats av Napoleons äldre bror Joseph.

När Napoleon, som tagit kvarter i Marseille, dök upp hos familjen Clary bestämde han helt enkelt att den äldre brodern passade bättre ihop med Désirées syster Julie och han själv med Désirée. Joseph och Julie gifte sig i augusti 1794. Joseph, då krigskommissarie, skulle bli en mycket inflytelserik person i familjen Clarys liv.

Napoleon Bonaparte var knappast någon svärmorsdröm. Den tjugofyraåriga revolutionssoldaten saknade tillgångar och beskrivs som kortväxt med gulaktig hy, insjunkna kinder och halvlångt okammat hår. Hans klädsel var slarvig och stövlarna oborstade. Men den sextonåriga Désirée blev ögonblickligen förälskad.

Luckor i Désirées uppfostran

Napoleon hittade snart luckor i fästmöns uppfostran. Hon hade som många flickor ur borgarklassen fått sin utbildning vid en klosterskola, men var aldrig speciellt intresserad av att utveckla sina kunskaper.

Napoleon, som gärna ville ha en representativ hustru uppmanade i patriarkal anda Désirée att förkovra sig inom litteratur och musik. Han skickade listor på musikstycken hon borde lyssna till och böcker hon borde läsa.

Désirée undvek hans råd. Hennes kunskaper i historia och geografi skulle livet ut förbli rudimentära och enligt barnbarnet Oscar (II) hade hon bara vaga begrepp om var Skandinavien låg innan hon flyttade dit.

Désirée och Jean Baptiste Bernadotte.

© Interfoto/IBL

Övergavs för Josephine

Ju mer framgångsrik Napoleon blev desto svalare blev hans intresse för köpmansdottern från Marseille. Efter att ha utnämnts till överbefälhavare för den inre armén med en årslön om 48 000 franc avslutades förhållandet.

Napoleon hade drabbats av sitt livs största förälskelse, den adliga tvåbarnsmamman Joséphine de Beauharnais. Att änkan inte var lika rik som han först trott hindrade honom inte från att gifta sig med henne.

Förkrossad skrev Désirée till Napoleon: »Ni har gjort mig olycklig för återstoden av mitt liv, och jag har ändå den svagheten att förlåta er allt.« Hon hoppades att Napoleon inte helt och hållet skulle glömma henne – och det kom han inte heller att göra.

Désirées syster var ju gift med hans bror och snart skulle hon själv vara knuten till en av Napoleons närmaste män. Bonaparte och Bernadotte, som för första gången möttes 1797, kom livet ut att hysa en sorts rivaliserande hatkärlek till varandra.

Valde Jean Baptiste Bernadotte

Många av Napoleons generaler var intresserade av Désirée. Slutligen föll hon för Jean Baptiste, lång och stilig med mörka lockar, örnnäsa och, som det tycks, osedvanligt vackra ben (han kallades för Belle-Jambes).

Jean Baptiste var femton år äldre än Désirée och, enligt henne själv, den förste friare som hon ansåg jämbördig med Napoleon. Efter några veckors bekantskap gifte de sig.

Joseph Bonaparte kan ha haft ett finger med i spelet – han ville gärna ha den solide republikanen Bernadotte till svåger. Detta som en motvikt till Napoleon, som nu börjat manövrera sig bort från revolutionens värderingar.

Det borgerliga bröllopet hölls i Jean Baptistes villa i Sceaux, en mil söder om Paris. Kort därefter flyttade paret in till huvudstaden, där de skaffade sig ett hus nära Rue de Rocher, där Julie och Joseph bodde.

Oscar I enda barnet

Här föddes Jean Baptistes och Désirées enda barn, sonen François Joseph Oscar, den 6 juli 1799. Oscar skulle så småningom bli svensk kung med ordningstalet I och gifta sig med Josefina, dotter till Joséphine de Beauharnais son Eugène.

Désirée ammade själv lille Oscar, kanske påverkad av filosofer som Rousseau som ivrigt propagerat mot användningen av ammor. Sådana störde den naturliga relationen mellan barnet och modern, menade han.

Désirées och Karl XIV Johans son Oscar I gifte sig med Josefina av Leuchtenberg.

© UIG/Getty samt Nationalmuseum

Napoleons brumairekupp

I november samma år grep Napoleon makten i en statskupp, den så kallade brumairekuppen. Trots övertalningsförsök från Napoleons – och Désirées – sida höll sig Jean Baptiste utanför.

Det var utmärkande för paret Bernadottes förhållande att hon ofta tog Bonapartefamiljens parti. Banden till storasyster Julie var så länge denna levde Désirées viktigaste och mest slitstarka.

Den plikttrogne Jean Baptiste valde efter kuppen trots allt att ställa sig på Napoleons sida. År 1804 befästes lojaliteten när Napoleon utnämnde honom till en av arton marskalkar.

Dessutom förärades han en fastighet på Rue d’Anjou i Paris där Désirée fick en egen våning med två salonger, budoar och sovrum. Huset skulle bli hennes fasta punkt i tillvaron. Så fort hon lämnade det längtade hon tillbaka.

Désirée höll sig i Frankrike

Jean Baptiste var knappast en närvarande pappa. Han ledde arméer, deltog i fältslag och hade olika guvernörsposter i Napoleons tjänst. Désirée och sonen besökte honom ibland men återvände alltid – med en suck av lättnad – till Frankrike.

De båda makarna började leva alltmer parallella liv. Barnbarnet Oscar II tycks ha fått detta berättat för sig och nämner i sina memoarer att »den första tidens förtroliga samliv« aldrig återkom, varken i Frankrike eller senare.

Däremot skrev makarna flitigt till varandra – en korrespondens som från Jean Baptistes sida i sin ton påminner om den Napoleon förde med Désirée på 1790-talet. Faderligt uppmanade han sin fru att odla »sällskapstalanger« som dans, musik och teckning.

Det var ett bra sätt att skydda »personer av kvinnligt kön från den trånsjuka som alltför ofta inställer sig när man icke förstår att fylla ut de ögonblick som tråkigheten annars skulle behärska«.

Råden påminner en sentida läsare om hur tråkigt livet som fin dam kunde vara vid den här tiden, när kvinnor varken tilläts utöva yrken eller fick någon ordentlig utbildning. Direktiven tycks dock inte ha gjort något större intryck på Désirée, annat än att hon irriterades över makens docerande ton.

Familjeporträtt från 1837. Från vänster: prins Oscar, drottning Désirée, kronprinsessan Josefina, prins August, prinsessan Eugenie, kronprins Oscar, prins Karl, kung Karl XIV Johan och prins Gustav. 

© Nationalmuseum

Ogillade allt som inte var franskt

De första månaderna i Sverige blev katastrofala. Drottning Hedvig Elisabeth Charlotta anade omedelbart att Désirée aldrig skulle komma att trivas:

»Kronprinsessan är snäll och godmodig, men verkar att vara ett bortskämt barn. [...] Hon har tråkigt i Sverige, där varken klimat eller umgänge är i hennes smak, där hon saknar sin forna omgivning och sina nöjen, oaktat allt göres för att behaga henne. [...] Allt som inte är franskt ogillar hon, och detta gör kronprinsen förtvivlad.«

I några månader stod hon ut innan hon i juni 1812 – efter att ha bråkat om saken med Jean Baptiste – beslöt att återvända till Frankrike. Den officiella orsaken löd att kronprinsessan måste vårda sin hälsa vid baden i Plombières.

Karl Johan »hade verkligen förtjänat en älskvärdare, mer förstående och representativ maka«, skrev drottning Charlotta i sin dagbok.

Désirée länk mellan hoven

Men kanske var han ganska nöjd med arrangemanget, då han slapp engageras av Désirées »jeremiader« (som Oscar II långt senare uttryckte det) och inte heller behövde oroa sig för hennes inflytande på sonen Oscar, som nu skolades in i rollen som svensk prins och tronföljare.

Dessutom var det inte fel att ha Désirée som en länk mellan hoven i Paris och Stockholm under den besvärliga utrikespolitiska tid som stundade.

Oscar själv var mycket bedrövad. Gång på gång de närmaste åren bad han modern att resa till Sverige så att de kunde få vara tillsammans. Men hon sköt ständigt upp beslutet. Med sin borgerliga bakgrund hade Désirée aldrig formats att passa i den traditionella prinsessrollen – som äktenskapsbricka i ett politiskt spel mellan furstehus och nationer.

Hennes upphöjelse var sprungen ur en tid då det under några korta år var möjligt att avancera i samhället utan ärvda privilegier. Revolutionens slagord om jämlikhet var ju själva fundamentet för att Jean Baptiste skulle kunna bli officer, guvernör och så småningom kung av Sverige.

Rosersbergs slott i Uppland blev drottning Désirées änkeslott efter Karl XIV Johans död. Hon blev den sista kunglighet som bodde på Rosersbergs slott och sängkammaren i empirstil har stått orörd sedan dess.  

© Rex/IBL

Men naturligtvis hade Désirée Clarys ovilja att ta sina uppgifter på allvar också med hennes personlighet att göra. Kanske var hon, som Hedvig Elisabeth Charlotta noterade, omogen och bortskämd. Men hon var också självständig. Det stela svenska hovlivet tråkade ut henne och hon vände det hellre ryggen än anpassade sig.

Karl Johan mot Napoleon

År 1812 tågade Napoleon med sin jättehär mot Moskva. Sverige befann sig plötsligt i motståndarlägret, i en otippad allians med tsar Alexander.

Désirée var upprörd över makens utrikespolitiska omsvängning: »O Jean, det är således sant att du sållat dig till Frankrikes fiender«, skrev hon bestört till sin make, samtidigt som hon anklagade honom för att förneka sitt fosterland.

Désirée tog sin tillflykt till sin systers slott Mortefontaine norr om Paris, där andra släktingar tillslöt – i takt med Napoleons nederlag snart berövade såväl sina kungavärdigheter som hus och hem.

Sin upprördhet till trots skulle Désirée den närmaste tiden hålla Karl Johan uppdaterad om händelser i Paris som kunde ha betydelse
för hans agerande. Hos kronprinsessan, liksom hos hennes make, fanns nämligen en idé, eller snarare en dröm, om att han, efter Napoleons oundvikliga fall, skulle kunna bli Frankrikes nya ledare.

Men Karl Johan och Désirée fick hålla till godo med Sveriges, och så småningom Norges, tron medan de gamla bourbonerna välkomnades tillbaka på den franska.

Verkade vid Ludvig XVIII:s hov

Vad kunde Désirée göra annat än att finna sig? Hon togs emot vid Ludvig XVIII:s hov, där hon bland annat försökte verka för att hennes syster Julie skulle kunna återvända från den landsflykt hon dömts till. Men så långt ville Ludvig inte sträcka sig.

Beskedet överlämnades till Désirée av Frankrikes premiärminister, hertigen av Richelieu, som kronprinsessan fattade ett stort – kanske alltför stort – tycke för.

De kommande åren följde hon honom i fotspåren på ett sätt som påminner om en stalkers. »Hon förföljer mig med sin vansinniga kärlek«, skrev Richelieu uppgivet till en vän. Även Karl Johan oroades och varnade sin fru för elaka tungor.

Stockholm hyllar Sveriges nya kung Karl XIV Johan efter kröningen i maj 1818.

© Axel Fredrik Cederholm/Nationalmuseum

År efter år hade Désirée avgett sina halvhjärtade löften om att återvända till Stockholm. Men hela tiden hade hennes »klena hälsa« satt käppar i hjulet. Sanningen att säga var inte heller Karl Johan längre speciellt drivande när det gällde att få hem sin fru. Han hade det trevligt ihop med hovfröken Marianne Koskull, som tidigare varit Karl XIII:s mätress.

Förälskelsen i hustrun hade ebbat ut – »därtill hava vi varit för länge gifta«, som han sa, men han betraktade fortfarande Désirée som sin bästa vän.

Var inte ens med på kröningen

Inte ens när hon 1818, efter Karl XIII:s död, skulle krönas till drottning, fann hon det mödan värd att resa till Sverige. Karl Johan fick ensam ta emot kronan i Storkyrkan den 11 maj.

Kronprinsessans aversion mot resor, helst över vatten, hade säkerligen betydelse för hennes tvekan. Men också en allmän oföretagsamhet – bara hon skulle ta sig till andra sidan Seine gruvade hon sig i timmar.

Men så i juni 1822 tog sig Désirée i kragen och reste till Aachen för ett möte med sonen Oscar. De hade inte setts på elva år. Den nu tjugotreårige kronprinsen var ute på friarstråt bland de europeiska hoven.

Mötet blev känslosamt och Désirée kunde konstatera att den stilige sonen var sin far upp i dagen: »Han brås intet på mig, det gör han rätt i ty på det skulle han inte ha vunnit stort«, skrev hon i ett brev till en väninna.

Svartsjuka fick Désirée till Sverige

Det har sagts att det var svartsjuka som gjorde att Désirée till slut lyckades lösgöra sig från sitt hem på Rue d’Anjou och bege sig till Stockholm.

Hon insåg att om hon inte dök upp skulle den gemål Oscar bestämt sig för, Josefina av Leuchtenberg, ta hennes plats. Den sextonåriga Josefina var sondotter till Joséphine de Beauharnais, kvinnan som brädat Désirée genom att gifta sig med Napoleon.

Bernadotterna 1857. Stående från vänster: August, Sofia, Oscar (II), Karl (XV) och Eugénie. Sittande: drottning Josefina, kung Oscar I, Louise och Louise (gift med Karl).

Désirée och Josefina anlöpte Stockholm den 13 juni 1823 och togs emot på Djurgården av musikkårer och flaggviftande undersåtar.

Barnbarnen Karl XV och Oscar II

Förhållandet till svärdottern tycks till en början ha varit spänt, från Désirées sida rentav ohövligt. Hon var svartsjuk på att Karl Johan verkade så förtjust i Josefina. Men det gick över när barnbarnen så småningom dök upp: Karl (XV), Oscar (II), Gustaf, Eugenie och August.

Den åldrande kungen och drottningen lärde sig att stå ut med varandras ovanor. Karl Johan skötte ofta sina statsangelägenheter från sängen och verkade inte generas av att Désirée ofta steg in i rummet klädd i negligé trots att ett antal statssekreterare satt vid sängkanten.

Någon större nytta tycks drottningen inte ha gjort, hon avskydde representation, men gick gärna på operan och bjöd på sin födelsedag in till familjemiddag där det serverades briocher och frukt från Frankrike. Karl Johan deltog sällan.

Ensam efter Karl XIV Johans död

Hon kände sig allt oftare ensam, inte minst efter att systern Julie dött 1845, men hon ville helst inte beklaga sig. »Var finns det icke bekymmer? Ungefär överallt och i alla samhällsställningar.«

Efter »Vännens« (Désirée kallade alltid sin make för l´Ami) död 1844 diskuterade hon ofta en planerad resa till Paris, men kom aldrig iväg. Sjöresor gjorde henne som alltid förskräckt, och rädslan tilltog med åren.

År 1853 gjorde hon sitt sista försök från Karlskrona, men ångrade sig i sista minuten – som tur var innan hennes enorma bagage hade burits ombord.

Överlevde sonen Oscar I

Några år senare drabbades sonen Oscar av sjukdom och när han gick bort i juli 1859 (vid obduktionen visade det sig att han hade en stor hjärntumör), ökade hennes isolering och känsla av att tillhöra en förgången tid.

I december 1860 drabbades Désirée av illamående under ett besök på operan dit hon anlände strax efter slutakten av Pedro Calderóns Livet en dröm. Hon var känd för att alltid komma för sent.

Senare på kvällen somnade hon in i sin våning på Stockholms slott, 83 år gammal.

Publicerad i Populär Historia 12/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också