Lapplands landskapsvapen med en röd vildman.

Varför har Lappland en vildman i sitt vapen?

Hur och när föddes Sve­riges landskapsvapen? Och varför finns det bland alla örnar, lejon och vilda djur en lagerbladsprydd jätte med stor träklubba?

11 juni 2017 av Henrik Klackenberg

SVAR Riktigt hur våra landskapsvapen tillkom är inte känt, däremot när. De förekommer för första gången år 1560 i det storslagna begravningståg som förde Gustav Vasa till den sista vilan. 24 unga adelsmän red då i procession med varsin fana prydd med ett vapen representerande rikets olika provinser. 

Förebilden fanns i det mäktiga begravningståg som två år tidigare hade gått genom Bryssel vid kejsar Karls begravning. Den unga svenska dynastin hade behov av att visa upp sig på den europeiska arenan på ett sätt som inte skulle stå de kontinentala furstarna efter.

Vi har ingen avbildning av begravningståget bevarad, men vapnen är så väl beskrivna i ord att man kan identifiera dem. 

I bild är de kända först i olika förteckningar från senare delen av 1500-talet. Ingen enskild upphovsman är känd, men man kan anta att vapnen har skapats i nära kontakt med det kungliga kansliet, där det fanns personer med heraldiska kunskaper.

Lejon och drakar från kontinenten

Vapenbilderna skiljer sig åt på så sätt att det finns en grupp som kan betraktas som en direkt kulturimport från kontinenten: lejon, drakar, gripar och örnar – alla välkända heraldiska motiv i bruk sedan sekler. Till denna grupp hör Västergötlands lejon, Östergötlands drake, Södermanlands grip, Smålands lejon och Värmlands örn.

Kanske ska även Upplands glob och pilarna, rosorna och kronan i Närkes och Dalarnas vapen räknas hit.

Lokalt präglade

En annan grupp av vapnen är på sitt sätt intressantare genom att de bär en mer lokal prägel. Dit hör de som vittnar om landskapets näringar och djurliv: bergsbruket i Västmanland, boskapsskötseln i Dalsland, laxfisket i Ångermanland, Ölands hjort, Gästriklands älg, Hälsinglands getabock och Västerbottens ren. Medelpads enkla vapen kan tolkas som en bild av landet mellan de två älvarna.

Gotland låg vid denna tidpunkt inte under den svenska kronan, men vapnet med väduren var likväl med i begravningståget, vilket var ett uttryck för den svenska regeringens ambitioner att åter införliva ön i väldet.

Lappland var på Gustav Vasas tid ännu inte en integrerad del av riket utan blev det först under sonen Karl IX:s tid, då en aktiv kolonisering och mission bland samerna ägde rum. Av den anledningen fanns det inget Lapplands vapen med i begravningståget 1560.

Vapnet med en närapå naken kraftfull man som bär på en klubba är känt från ett mynt från 1607 och fanns med i Karl IX:s begravningståg 1612. I en vapenrulla från det sena 1580-talet finns en bild på ett annat vapen för Lappland. Den skölden har det passande motivet två skidor. Detta vapen är dock inte känt i någon annan senare källa.

Vildmannen var under renässansen en spridd mytologisk figur. Illustration från 1572.

© Bridgeman

Mytologisk vildman

Lapplands vapen visar en så kallad vildman, som var en känd mytologisk figur under renässansen. Vildmannen var något av en nordisk Herkules, en figur som utstrålade styrka. Denna heraldiska figur förekom i flera vapenkompositioner vid denna tid, bland annat som sköldhållare till såväl det danska som svenska riksvapnet.

Varför vildmannen blev motivet i Lapplands vapen vet vi inte, men en gissning bland flera är att man i Stockholm ansåg att det krävdes en särskild styrka för att klara av livet uppe i norr. I dag är vapnets fält av silver och mannen röd med en grön krans runt höft och huvud. Han bär på en klubba av guld. Detta fastställdes 1949 efter en lång debatt med flera förslag.

I 1800-talets heraldik framställdes vildmannen och hans klubba i de naturliga färgerna, men dessa var inte heraldiskt acceptabla när man med början på 1930-talet gjorde en allmän översyn av landskapsvapnen i syfte att skapa en mer renlärig heraldik.

I beskrivningar från 1600-talet var vildmannen svart, vilket föranledde riksheraldikern att låta konstnären Olle Hjortzberg göra ett förslag med denna färgsättning. Detta väckte dock norrlänningarnas avsky och inte heller ett annat lokalt förslag med en same i forntida skiddräkt vann gehör.

Den enda väsentliga förändringen som gjordes vid fastställandet 1949 var att byta ut vildmannens naturliga färger mot den heraldiskt acceptabla röda färgen. Med de begränsade färgalternativ – rött, blått, svart eller grönt – som en traditionell heraldik erbjuder framstår det nog som det bästa valet. 

Kanske är du intresserad av...

Läs också