I Lunds domkyrka var liklukten stark – särskilt från utrymmen under bänkarna. Akvarell från 1833.

© J Ahlgren/Domkyrkomuseum

Hur dolde man liklukten i kyrkan?

Jag har fått berättat för mig att man hade doftpåsar med sig i kyrkan förr, då det luktade så illa från kropparna som låg begravda under golvet. Stämmer detta?

9 september 2017 av Andreas Manhag

SVAR Det är riktigt att man i västerlandet alltsedan medeltiden har använt väldoft som ett medel mot odör, ofta i medicinskt syfte för att avvärja luftburna sjukdomar. Det finns också bevarade vittnesmål om problem i de svenska kyrkorna i äldre tid, med såväl liklukt som med sjukdomar som relaterades till detta.

Stanken och smittorisken var framförallt ett problem tills man slutade med begravningar under kyrkgolven i början av 1800-talet, men ibland förekom elaka lukter även efter detta.

Det västerländska bruket av parfym som läkemedel tycks ha anammats i samband med korstågen. Genom pestepidemierna från och med 1300-talets mitt fick det en större omfattning. Under medeltiden och renässansen användes framförallt så kallade pomandrar som ett medicinskt medel mot dålig lukt och därtill relaterade smittor. 

Pomandrar och vinaigretter

Pomandern betecknade i första hand själva läkemedlet, exempelvis parfym gjort av ambra från kaskelotvalens matsmältningssystem, eller mysk från myskhjortens testiklar. Men ordet betecknade också den värdefulla behållaren för doftämnet: en perforerad och dekorerad liten kula av ädelmetall som bars som ett smycke.

I de övre sociala skikten ersattes pomandern som pestmedicin av vinaigretten (inte att förväxla med dressingen) från och med det sena 1600-talet. Denna var en liten dekorerad silver- eller mässingsdosa som innehöll en svamp indränkt i starkt luktande ättika. Från 1800-talets början användes den uteslutande av kvinnor och i mitten av seklet upphörde bruket helt.

En pomander i silver. Den användes för att sprida väldoft och förhindra smitta. 

© iStock

Medeltida pestpåsar

Utöver dessa påkostade medel fanns det förstås också billigare varianter. Doftpåsar, eller ”pestpåsar” som de också kallades under medeltiden, innehöll aromatiska ämnen från örter och kunde tillverkas i hemmet. Likt pomandrar bars de utanpå kroppen för att motverka pest och andra luftburna sjukdomar.

Att väldoft har använts i landets kyrkor för att motverka liklukt och därmed associerade sjukdomar är högst sannolikt – i varje fall vad gäller de större kyrkorna, vars golvytor ofta var helt uppfyllda av gravar. 

Ett talande exempel ges av den lundensiske domkyrkoarkitekten Carl Georg Brunius, som i samband med restaureringsarbeten 1835 vittnade om stora hälsoproblem direkt kopplade till liklukten i domkyrkan: 

”Under den tid lik nedsattes i kyrkan, inträffade der stundom om våren sjukdomsfall, hvilka föranleddes af de skadliga ångor, som uppstego ur grafvarna. Detta var mindre underligt, då grafvarna under stolraderna blott betäcktes med ett förslitet brädgolf. Ehuru intet lik blifvit här på flere år nedsatt och ehuru graffyllningen verkställdes i januari månad, då skarpa vindar fingo fritt genomspela alla kyrkans dörröppningar, var dock utdunstningen så obehaglig, att all forskningsifver, om den äfven varit loflig, deraf förqväfdes, och att några deraf blefvo illamående.”

Stank fortfarande efter två decennier

Begravningar inom Lunds stadsvallar hade upphört 1816, såväl inom kyrkorna som på kyrkogårdarna. Eftersom liklukten i domkyrkan var ett problem ännu två decennier efter de sista gravsättningarna, kan man utgå från att kyrkobesökarnas doftupplevelser bör ha varit än värre under de tider då begravningar i golvet ännu var brukliga.

Eftersom problemet var som störst vid de golvpartier i domkyrkan som inte täcktes av gravstenar utan endast av bräder, det vill säga under bänkarna där merparten av besökarna befann sig, kan man också sluta sig till att allmänhetens behov av motverkande medel, så som pomandrar, vinaigretter och doftpåsar, bör ha varit synnerligen påtagligt.

Publicerad i Populär Historia 8/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också