»Husförhör» av Knut Ander. 

© Bukowskis auktioner

Hög läskunnighet redan före folkskolan

Hur vanligt var det att människor i Sverige kunde läsa och skriva innan folkskolan infördes 1842? Och i vilken utsträckning var detta kopplat till klass?

27 december 2017 av Mats Sjöberg

Svar Att lära sig läsa har vanligen förknippats med tillkomsten av ett skolsystem och moderniseringen av ett land. Enligt ett sådant synsätt skulle alltså läskunnigheten i Sverige kunna dateras till en period efter 1842 då socknarna i Sverige blev skyldiga att inrätta folkskolor och anställa lärare.

 Visserligen fanns det frivilligt inrättade folkskolor i cirka en tredjedel av landets socknar redan 1839, men trots detta är det felaktigt att hävda att läskunnigheten skulle vara ett resultat av folkskolesystemets uppkomst.

Husförhör från 1686

Genom forskaren Egil Johansson vet vi istället att de flesta människor i Sverige lärde sig läsa genom det så kallade hemundervisningssystemet och en kyrklig lästradition. Detta var nära knutet till de husförhör som fanns sedan 1686 och den kyrkolag som då utfärdades. 

Enligt denna lag skulle varje svensk man och kvinna med egna ögon ”ta del av och skåda Guds ord”. Genom årliga förhör skulle prästen i varje församling förvissa sig om att menigheten faktiskt kunde läsa.

Med sig ut till byarna hade prästen en lista – en husförhörslängd – där hans sekreterare pliktskyldigast antecknade i vad mån självägande bönder, arrendebönder, pigor, drängar och barn hade inhämtat orden från Bibeln, Psalmboken och Luthers lilla katekes. Var och en fick ett betyg på en skala på 1–5 över sina kunskaper.

1842 infördes folkskolan i Sverige med skolplikt för alla barn. Interiör från folkskolan i Vingåker tre år efter reformens genomförande.

© Robert Wilhelm Ekman

Nio av tio kunde läsa år 1800

Husförhören skapade ett starkt socialt tryck på dem som deltog att kunna sin sak – ingen ville ”skämma ut sig” inför de andra byborna. Läskunnigheten spreds inom familjer och bondehushåll genom att de läskunniga delade med sig av sina färdigheter vid lässtunder.

Genom att undersöka de betyg som prästerna noterat i husförhörslängderna kan man konstatera att läskunnigheten i Sverige var hög redan vid mitten av 1700-talet: uppskattningsvis 70–90 procent av svenskarna kunde då läsa. Kring sekelskiftet 1800 hade andelen ökat till över 90 procent. 

Enligt forskningen tycks det inte ha varit några stora sociala skillnader i läskunnigheten – den var alltså både tidig och hög samtidigt som den var jämnt fördelad med avseende på kön, yrke och urbaniseringsgrad.

Samma utveckling går att se i övriga protestantiska länder i Europa, där kyrkan också skulle sprida sitt budskap på det nationella språket.

Krav på läskunnighet

Den svenska statsmaktens tryck uppifrån, bland annat genom olika kampanjer, förstärkte ytterligare läskunnigheten. Till denna knöts också vissa ”medborgerliga rättigheter”: för att gifta sig måste man ha konfirmerat sig, för att konfirmera sig måste man kunna läsa, och så vidare.

Men behovet av och lusten att kunna läsa var också självmotiverande på så sätt att människor kunde ta del av andra än de kyrkliga skrifterna (till exempel almanackan) och vidga sina livshorisonter. Med tanke på dessa krafter ”underifrån” ska man inte bara se hemundervisningssystemet som ett ensidigt statligt kontrollprojekt. 

Publicerad i Populär Historia 8/2011

Kanske är du intresserad av...

Läs också