Hämnaren, B 4 Hawker Hart ur frivilliga flygflottiljen F 19 i Finland under vinterkriget 1940.

En av de fem störtbombare av modell B 4 Hawker Hart som Sverige bidrog med till Finlands försvar under vinterkriget.

© Flygvapenmuseum

Vinterkriget: Den svenska hjälpen

Finlandsrörelsen under vinterkriget är i sin omfattning unik i svensk historia. På drygt ett år samlade svenskarna in 490 miljoner kronor – mer än den finländska statsbudgeten – till grannlandet.

7 november 2017 av Lars Ericsson Wolke

Direkt efter krigsutbrottet i november 1939 bildades en Finlandskommitté av frivilliga i Sverige för att organisera olika stödaktioner för Finland. Ledande intellektuella hade en framträdande plats, vilket underlättade när kommittén skulle nå ut med sitt budskap. Engagemanget var stort bland partier, fackförbund, företag och enskilda.

En lång rad opinionsmöten hölls där det genomgående temat var att ett broderfolk var i fara. Anspelningarna på den gemensamma svensk-finska historien var legio. Under ytan fanns också en stark oro för att Sverige skulle bli nästa offer vid en sovjetisk seger i Finland. Pengar, kläder, skidor och annan utrustning samlades in, möten organiserades, skrifter trycktes, och, framförallt, en frivilligkår började organiseras. Slagordet ”Finlands sak är vår” blev allmänt.

Så tidigt som 1928 hade Finland gjort de första sonderingarna i Sverige om möjligheterna att få vapenhjälp i händelse av krig. Men när krigsutbrottet kom elva år senare så var den enda konkreta förberedelsen att det finländska artilleriets kanoner hade anpassats så att man skulle kunna ladda dem med granater tillverkade i Sverige.

Svenska vapen till Finland

Efter en trevande start sändes dock betydande mängder materiel från Sverige till Finland. För den svenska regeringen var känslan för Finland och det inhemska opinionstrycket så starkt att man här inte tog särskilt stor hänsyn till Moskvas eventuella reaktion. 

LÄS MER: VINTERKRIGET  – SOVJETS ANFALL PÅ FINLAND

En transportled med lastbilar över den tillfrusna Bottenviken förde över 25 flygplan, 800 sjöminor och sjunkbomber, 144 artilleripjäser, 100 luftvärnskanoner, 92 pansarvärnspjäser, 600 stridsvagnsminor, 34 granatkastare, 347 kulsprutor, 450 kulsprutegevär, 135 402 gevär, 301 849 granater och över 51 miljoner gevärspatroner. 

Vapenhjälpen kom i rättan tid. En första leverans av 50 000 gevär anlände lagom för att den finska armén alls skulle kunna beväpna de reservister som inkallades den 16 december. De hundra luftvärnskanonerna ska jämföras med de fyra som Finland disponerade vid krigsutbrottet.

Soldater svenska frivilligkåren tillsammans med finska utspisningslottor.

© Torleif Sahlin/Miliseum

Tolv jaktplan till Finlandshjälpen

Viktigast var flygplanen. Sverige sände vart tredje av landets disponibla jaktplan – tolv stycken – till Finland, något som djupt oroade den i övrigt synnerligen Finlandsvänliga flygvapenledningen. Vidare hämtade svenska lastbilar nedmonterade amerikanska, engelska, franska och italienska flygplan i Petsamo, som därefter monterades i Sverige innan de flögs över till Finland.

Totalt importerades 142 flygplan till Finland på detta vis.

Även informella hjälpinsatser ägde rum. Från förråden i Bodens fästning sändes på order av 2:a armékårens chef general Archibald Douglas alla typer av utrustning över gränsen i Tornedalen till Finland, allt eftersom akuta behov uppstod. Mindre delar av materielen återlämnades men år 1950 uppgick den finska statens skuld till Sverige, som endast till en del gällde krigsmateriel, till 455 miljoner kronor.

8000 i Svenska frivilligkåren

Regeringen hade förbjudit överföranden av hela svenska arméförband till Finland men en frivilligkår fick godkänt, även om regeringen tidvis försökte dämpa propagandan för rörelsen. Rädslan för att väcka ilska i Moskva var uppenbar. 

Den 21 december 1939 lämnade de första frivilliga Stockholms central för att via Haparanda resa till Finland. Totalt anmälde sig över 10 000 personer till Svenska frivilligkåren och 8 000 av dem (varav 695 norrmän) hann komma till Finland innan kriget tog slut.

I Torneå organiserades kåren under ledning av general Ernst Linder, med överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd som stabschef. Uppgiften var att hjälpa till att hejda den sovjetiska anstormningen mot Rovaniemi. 

Svenskarna stred vid Märkäjärvi

Efter utbildning i Torneå sändes de frivilliga till Kemi och i början av februari anlände en första stridsgrupp om drygt 1 400 man till Märkäjärvi öster om Rovaniemi. Då hade de genomfört en fyra mil lång skidmarsch i ned till 49 graders kyla. 72 svenskar fick sändas tillbaka med svåra köldskador.

Väl framme avlöste svenskarna sex finska bataljoner som kunde sändas till den hårt pressade fronten på Karelska näset. Kvar i Märkäjärviområdet fanns 7 000 finska soldater som tillsammans med svenskarna utkämpade ställningskrig och patrullstrider mot två sovjetiska divisioner. Ryssarna befann sig vanligen mellan 80 och 300 meter från de svenska ställningarna.

En större räd bakom de ryska linjerna genomfördes av ett svenskt jägarkompani den 1–3 mars 1940, och den 10 mars slog man tillbaka en motsvarande rysk räd. 

En svensk Gloster Gladiator från F 19 med finska flygvapnets symbol (ett blått hakkors på vit bakgrund) målat på sidan.

© Flygvapenmuseum

F 19 – frivillig flygflottilj

En viktig svensk insats gjordes av den frivilliga flygflottiljen F 19, som den 7 januari 1940 fick sin första bas vid Kemi. Svenska jaktplan angrep sovjetiskt bombflyg medan bombplanen attackerade ryska truppstyrkor på marken. Frivilliga svenskar skötte också en del av luftvärnet i Åbo och en artilleriskola i Uleåborg.

Förutom de stridande så strömmade svensk Röda kors-personal till Finland för att hjälpa till på krigssjukhusen. Samtidigt bistod det svenska försvarets frivilliga veterinärer och djurvårdare i Blå stjärnan vården av de många skadade och förfrusna hästarna i den finska armén.

När freden slöts i mars 1940 hade 33 svenskar ur Frivilligkåren stupat, ett femtiotal hade sårats och 130 man hade frostskador. Åtta av svenskarna miste livet under krigets sista timmar på förmiddagen den 13 mars, sedan ryssarna hade öst granater över de svenska ställningarna vid Märkäjärvi i ett slags ”avskedsfyrverkeri”.

Den 26 mars avtackade marskalk Gustaf Mannerheim personligen de frivilliga och därefter började man resa hem.

Färre svenskar i fortsättningskriget

Finlands vapenbrödraskap med Nazityskland gjorde det mycket svårare för många svenska Finlandsvänner att ge landet samma oreserverade stöd under det så kallade fortsättningskriget. Men 2 800 svenska frivilliga anmälde sig och drygt 800 av dem deltog i den svenska frivilligbataljonen som stred vid Hangöfronten under sommaren och hösten 1941.

Bataljonen drog också till sig frivilliga som såg samarbetet med Tyskland som en fördel snarare än en belastning – ungefär ett hundratal av de frivilliga på Hangöfronten var organiserade nazister.

Svenskarna deltog i befrielsen av Hangö den 4 december 1941. Förlusterna var 26 döda och ett åttiotal sårade. Därefter reste man hem och den 20 december höll frivilligbataljonen en avskedsparad genom Stockholms gator, med förbimarsch för överbefälhavaren general Olof Thörnell och kronprins Gustaf Adolf.

Frivilliga i Svirkompaniet

I början av 1942 organiserades en ny svensk frivilligstyrka, det så kallade Svirkompaniet, som sändes till Svirfronten mellan Ladoga och Onega. Där deltog svenskarna i ställningskriget under två år, innan man sommaren 1944 var med i de fruktansvärda avvärjningsstriderna på Karelska näset. När kompaniet upplöstes i Åbo den 16 september 1944 hade 35 man stupat.

Andra svenska frivilliga under fortsättningskriget var de 170 bilmekaniker som deltog i de så kallade verkstadsgrupperna, och ett hundratal man som slogs i två finlandssvenska regementen.

Publicerad i Populär Historia 11/2009

Kanske är du intresserad av...

Läs också