Vikingarnas världsbild – mytologin och makten

De hade lagt henne utsträckt på rygg i ett vagnsunderrede som lyfts bort från sina hjul. Hon som haft en väldig makt under sin levnad låg livlös, de bara

3 november 2007 av Kristina Svensson

Texten fortsätter under annonsen

De hade lagt henne utsträckt på rygg i ett vagnsunderrede som lyfts bort från sina hjul. Hon som haft en väldig makt under sin levnad låg livlös, de bara fötterna stack fram under den enkla linnesärken. Runt två av tårna glänste något så ovanligt som ringar. Men så var det heller ingen ordinär vikingakvinna som lagts till sista vilan, intill den danske kungen Harald Blåtands borg Fyrkat på Jylland. Det var en völva, en spåkunnig sierska; en kvinna som man vid denna tid, på 900-talet, ansåg hade stort inflytande på människ­ornas tillvaro. Fisk i näten, lycka i kärlek, god vind på havet – allt låg i hennes händer.

Völvornas uppgift var att se in i framtiden. Långt ifrån alla behärskade konsten – völvan i borgen Fyrkat var en av få utvalda. Hennes enkla klädsel till trots var hon en av kungens mest betydelsefulla medarbetare. Och hennes uppgift var inte fredlig, som man kanske förleds att tro eftersom hon var kvinna. En viktig syssla för en völva var att spå framgång eller motgång i krig. Kvinnan i Fyrkat grävdes fram av arkeologer under 1950-talet. Hennes andliga särställning bekräftades av fynden, till exempel en stav som användes vid trolldomsseanser.

Mycket av det vi vet om forntidens mytologi i Norden är annars hämtat från Eddadiktningen, de medeltida isländska texter som beskriver järnålderns gudar och gudstro. I den äldre (poetiska) Eddans första och kanske mest kända dikt, Völuspá, (”Völvans spådom”), läggs hela den grundläggande berättelsen om universums uppkomst och historia i munnen på en völva. I Völuspá tillkallas hon av gudarna för att berätta om såväl deras som människornas värld och för att förutspå framtiden.

Här får läsaren hela den förkristna skapelsemyten upptecknad för sig och får höra om det evigt gröna trädet Yggdrasil, som breder ut sina grenar över hela världen och som har tre rötter. En leder ner i asarnas värld, en i jättarnas, och en i skuggornas, i vars närhet ormen Nidhögg dag ut och dag in är sysselsatt med att gnaga sönder trädet. Vid Yggdrasils stam sitter de tre nornorna och spinner livstrådar och bestämmer utgången för alla väsen – ingen föds och ingen dör utan deras beslut.

Den senare eddan, skriven av islänningen Snorre Sturlasson i början av 1200-talet, ger en utförligare (men kanske otillförlitligare) bild av skapelsemyten. Han berättar om Ymer, den första gestalten som tog form i Ginnungagap, tomheten. Det var Ymer, urjätten, som genom sin svett gav upphov till de första jättarna, eller rimtursarna, som de också kallades.

Näring fick han från en ko, Audumblas, som i sin tur mejslade fram den första guden, Bure, genom att ihärdigt slicka på en saltstod. Hans son, Bur, fick tillsammans med jättekvinnan Bestla tre söner, av vilka Oden blev den mäktigaste. Enligt myten är Oden stamfader till asarnas släkte. Bröderna Oden, Vile och Ve slog ihjäl urjätten Ymer och skapade av hans kropp jorden. Blodet blev till hav, sjöar och floder, köttet till fastland, tänderna till stenar, håret till skog och gräs och hjärnan till moln. Huvudskålen blev himlavalvet och maskarna i hans kropp de underjordiska dvärgarna...

Oden var de vikingatida krigarnas och hövdingar­nas förebild. I nordisk litteratur har han fler än tvåhundra namn. Ibland är han människa, ibland djur och han rör sig obehindrat mellan kvinnliga och manliga sfärer. Av Freja lär han sig att sejda, det vill säga att likt en völva försätta sig i trans och träda in i andarnas värld. Det var dock ett tilltag som kostade honom både ära och manlig status – han trädde för långt in på det kvinnligas domäner.

Mest känd är dock Oden för sin längtan efter visdom. Genom att genomborrad av sitt spjut hänga sig i världsträdet Yggdrasil hoppas han nå kunskap som är förborgad för andra. Under nio dagar och nio nätter gungar han där på trädets grenar, som en ryttare på sin häst. (Därför betyder Yggdrasil just ”Odens häst”.)

När prövotiden är slut behärskar han konsten att tyda runor. Klok blir han också av att dricka vattnet ur vishetens källa, Mimers brunn, där han tvingas lämna sitt ena öga i pant för en klunk.

Enligt Adam av Bremen, tysk historieskrivare och lärare vid domskolan i Bremen under slutet av 1000-talet, prydde bilder av Oden, Tor och Frej ett tempel i Gamla Uppsala. På kultplatsen, dit folk enligt Adam av Bremen färdades vart nionde år, fanns också en brunn och ett evigt grönskande träd.

I brunnen kastade man ned människor. Om de inte flöt upp till ytan skulle ens önskningar gå i uppfyllelse. I det ständigt gröna trädet hängdes djur och människor för att blidka gudarna.

Rekvisitan verkar vara hämtad ur berättelserna om den fornnordiska guda­världen. Det ständigt gröna trädet med dinglande offer skulle i så fall vara Yggdrasil med den hängde guden. Brunnen är Mimers brunn, där Oden sökte visdom. Templet är Odens hall i Valhall, borgen där Oden samlade de stupade krigarna. Adam själv var aldrig i Gamla Uppsala, han har fått lita på sina sagesmän. När hedningarna fick frågan om sina kultplatser, kanske de snarare än sin egen verklighet beskrev sina gudars heliga platser? Eller så var Gamla Uppsala avsiktligt arrangerat som ett Asgård i miniatyr.

Exemplet visar hur svårt det är att få kunskap om hur människor levde och vad de trodde på för tusen år sedan. När det gäller den äldre Eddadiktningen vet vi ingenting om upphovsmännen – troligen handlar det om en nedtecknad muntlig tradition.

Den yngre, Snorres Edda, skrevs av en kristen isländsk hövding som förmodligen hade intresse av att skapa en storslagen historia åt sitt land. Vikinga­tidens samhälle var inte statiskt, det förändrades ständigt genom kontakter med kontinenten, och genom spänningar mellan kristna influenser och förkristna traditioner. Det måste man ha i bakhuvudet när man läser Edda-texterna, och när man försöker beskriva tidens religiösa universum.

I kombination med arkeologiska fynd kan de gamla sagorna skapa en mer mångfacetterad bild av vikingatidens samhälle. Framför allt kan man se att religionen inte alls var en avskild del av vikingarnas liv, utan tvärtemot något som tog stor plats i vardagen. Människorna försökte på olika sätt samverka med sina gudar för att styra sin tillvaro och sitt öde.

Den stav som hittades i völvans grav i Fyrkat var inget isolerat fynd. Sådana har påträffats i ett fyrtiotal skandinaviska gravar, alltid intill sina kvinnliga ägare. Ordet völva kommer av det fornnordiska ordet völr, som betyder just stav. De som bevarats är oftast gjorda av järn, upptill finns ibland en korgliknande anordning. Om det inte vore för Erik Rödes saga, som skrevs ned på 1300-talet, skulle stavarna kanske kunna tolkas som grillspett eller ett mått att mäta tyg med. Men den isländska berättelsen beskriver stavens verkliga uppgift.

I sagan berättas om Herjolfsnäs på Grönland, som i början av 1000-talet befolkats av vikingar. Det senaste året hade varit olyckligt för den lilla kolonin. Gårdsfolket hade sett jägarna återvända hem utan byte, människorna svalt och fodret räckte inte till djuren.

Dessutom hade en farsot spritt sig från gård till gård. Trots att de flesta var kristna beslöt man sig för att kalla till sig en völva. Hon hette Thorbjörg och var yngst av nio systrar som alla varit spåkvinnor. Man hoppades att völvan skulle kunna vända tillvaron till något bättre. Man ville att det skulle ske snart.Noga beskrivs Thorbjörgs klädsel i sagan. Manteln som hon bar var blå och täckt av stenar. Håret doldes under en hätta av lammskinn, fodrad med vitt kattskinn. Även vantarna var fodrade med samma material. Kattskinn – hud från de djur som enligt traditionen drog gudinnan Freja i hennes vagn. Runt midjan bar Thorbjörg ett bälte av fnöske, där det hängde en stor skinnpåse med trolldomssaker.

Mystiska föremål hade även varit i Fyrkatvölvans ägo.

I hennes grav hittades bland annat en gammal spyboll från en uggla och småben från fågel. I resterna av en lammskinnspung förvarade hon hundratals frön av bolm­ört. Om hon under sin levnad kastat dem i elden, hade kraftig rök utvecklats, och hon hade hallucinerat. Völvan i Fyrkat skulle ha fått en känsla av att hon svävade. Bolmört har den effekten. Kanske låg liknande stimulantia även i Thorbjörgs skinnpåse?

Märkligast av alla Thorbjörgs föremål var förmodligen staven som hon bar i sin hand, völr. Thorbjörg var precis som völvan i Fyrkat en stavbärerska. Med hjälp av staven utövade hon så kallad sejd.

På kvällen, berättas det i Erik Rödes saga, bar folket fram en gryta fylld av hjärtan från några av gårdens slaktade djur till Thorbjörg. Efter måltiden lade sig völvan att sova. Dagen därpå gjordes en upphöjd sejdhäll i ordning för henne att sitta på. Men för att kunna sejda behövde hon hjälp av en sång som kallades vårdlocken. Vård är liktydigt med själ eller ande och det var en sådan som hon skulle locka fram.

Dessvärre fanns få kvinnor på gården som kunde sjunga den önskade sången. Den enda var egentligen Gudrid Torbjörnsdotter, men hon var kristen och ville till en början inte alls sjunga visan. Först efter viss övertalning kunde Thorbjörg med hjälp av staven och Gudrids klara röst ta kontakt med makterna. När völvan åter kom till sans kunde hon lugna gårdsfolket på Herjolfsnäs. Allt skulle bli bättre till våren.

Staven i Fyrkat torde ha använts i liknande riter, men vilken var dess grundläggande funktion? Nya rön avslöjar hemligheten. Den norske forskaren Eldar Heide menar att den i själva verket var en del av den utrustning som användes när man spann tråd. Ullen fästes högst upp på staven, i själva ”korgen”. Därifrån gick tråden ned till sländtrissan.

En tolkning av ordet sejd är just ”tråd som spunnits med sländtrissa”. Att sejda skulle då vara att spinna, eller, om man väljer att se det på ett överjordiskt plan, att sända ut andetrådar. I etnologiska museisamlingar från 1800-talet finns delar av spinnutrustningar av trä som exakt liknar de vikingatida stavarna. Om stavarna hör ihop med trådframställning kan man koppla ihop dem med de tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi, som enligt myten satt vid Yggdrasils rötter och spann livstrådar med sina sländtrissor.

Kanske hade de jordiska völvorna samma uppgifter som de gudomliga nornorna? Det vill säga: avgöra liv och död med spinnutrustningar, sina stavar. Var kanske völvan i Fyrkat en av dem? Med sin stav, föreställde man sig, kunde hon förutse och kanske till och med avgöra, hur strider skulle sluta.

I denna uppgift påminde hon om Freja, gudinnan som ofta framställs som en okomplicerad förespråkare för njutning och fruktbarhet. Men Freja var också en krigsgudinna, som verkade i nära samarbete med Oden. Hennes namn betyder egentligen bara ”frun” eller ”härskarinnan” – hon var så helig att hennes riktiga namn inte fick nämnas.

Freja är inte en av asarna. Hon, liksom brodern Frej och fadern Njord, hör till vanerna som var fruktbarhetsgudar. Enligt myten levde de båda gudasläkterna från början åtskilda, men efter ett krig dem emellan överlämnades Freja och hennes familj som gisslan hos asarna. Ibland red hon själv ut i drabbningar, sittande på sitt rasande vildsvin, Hildesvin. Dessutom tilldelades hon hälften av de kämpar som stupat – alla hamnade inte hos Oden i Valhall. I Frejas hem Sessrumne (”där många stolar ryms”), samlades män och kvinnor som dött en ärofull död.

Kvinnor med stavar har främst hittats i gravar med mycket rikt innehåll. Det kan vara ett tecken på att völvorna återfanns i samhällets övre skikt. Många högättade vikingakvinnor ville tjäna den gudomliga Freja, följa i hennes fotspår, representera henne i Midgård, människornas boning. Dessa kvinnor gifte sig med krigsherrar som hade Oden som förebild. Elitens män hade stora hallar på sina gårdar, byggnader där ceremoniella måltider ägde rum. Hallen kan ses som den jordiska versionen av Valhall. Medan Oden samlade sina döda krigare i Valhall, bjöd de jordiska hövdingarna in lojala män till sina hallar. I Valhall kokades var dag grisen Särimner, i hövdingarnas hallar åts fläsk.

Matavfall från arkeologiska undersökningar visar att stormannagårdar hade ett överflöd av fläsk, jämfört med mindre gårdar. Fläskkonsumtion gav således gudomlig status.

I Valhall passade valkyrior, dödsgudinnor, upp på krigarna; i den jordiska hallen skred husfrun fram med en välkomstbägare i handen – ett motiv som förekommer både på smycken och bildstenar. Men fruns uppgift i hallen stannade inte vid plikten att servera gästerna mjöd. Kvinnorna var lika stridbara som männen, något som framgår av de rester av vävredskap som har påträffats i utgrävningar av hallbyggnader. Det till synes fredliga handarbetet var ett integrerat element i kriget, ett sätt att med magins hjälp försöka manipulera händelserna på slagfältet.

Den isländska Njals saga, från senare delen av 1200-talet,innehåller ”Spjutsången”, som kan ge en ledtråd till hur vävstolarna användes som en sorts vapen. Där beskrivs hur tolv valkyrior väver fram utgången i en strid. Deras vävstol var fruktansvärd: som vikttyngder tjänade manshuvuden och varpen var gjord av män­niskotarmar. Ett svärd fungerade som vävsked, en pil var skyttel. Tillsammans sjöng kvinnorna en sång om stundande strider. När de skildes åt delades den magiska krigsväven upp dem emellan.

Vi vet dessvärre inte vilka andra textilredskap utöver staven som völvan i borgen Fyrkat en gång använde sig av. Kanske försökte hon också väva fram blod och skräck på slagfälten? Vi vet bara att hon hade en stav som man trodde kunde påverka ödet. Med sin sejd tjänade hon inte bara sin stridande kung. Hon företrädde också sin främsta förebild – Freja, krigets gudinna.

Det fanns utan tvekan en koppling mellan livet hos människorna i Midgård och gudarna i Asgård. De bägge världarna avspeglades i varandra. Kulten speglade myten – och omvänt. Därför kunde hövdingarna i sina hallar likna Oden, medan völvan i Fyrkat imiterade Freja. Och med lite fantasi förvandlades Gamla Uppsala till gudarnas hem.

De främsta gudarna

Asarna är, enligt Eddadiktningen,de främsta gudarna i den nordiska mytologin. De flesta av dem har mycket

komplexa karaktärer.

Oden är främst bland asarna. En komplex gud för såväl krig och kunskap som död. Han är huvudperson i flera av den poetiska Eddans sånger och beskrivs utförligt av Snorre Sturlasson. Rider den åtta­fotade hästen Sleipner. Har gett namn åt onsdagen.

Frej hör till fruktbarhetsgudarna vanerna och råder över god skörd, välmående boskap och fred. Han är alltid beredd på älskog och hans skepp Skidbladner seglar alltid i medvind.

Tor har drag av fruktbarhetsgud. Med sin hammare Mjölner tar han kontroll över kaos – det vill säga jättarna. Tor är mer rättfram och slagfärdig än Oden. Har gett namn åt torsdagen.

Frigg är gift med Oden och beskyddar, trots att hon ofta är otrogen, äktenskapet och alla mödrar. Har gett namn åt fredagen. Hennes boning kallas Fensalarna (sumpsalarna).

Freja är syster till Frej och råder liksom sin bror över fruktbarheten. Som krigsgudinna tar hon hand om hälften av de män som dött i strid. Freja är en skicklig magiker som råder över liv och död. Hennes vagn dras av katter.

Loke är egentligen av jättesläkt, men har ingått blodsbrödraskap med Oden. Kvick och slug, ständigt ute efter att störa gudarnas ordning. Loke kan förvandla sig till ett djur, och är den som, i skepnad av ett sto, föder Odens häst Sleipner.

Balder är son till Oden och Frigg och har epitetet »den gode». Hans liv ändas av en pil täljd av mistel, ett mord som Loke ligger bakom. Han sörjs av alla gudar, men vägras av dödsgudinnan Hel att få livet tillbaka. Först efter Ragnarök kan han återvända.

Heimdall bevakar bron som leder till Asgård, gudarnas hem. Med sin otroliga hörsel hör han gräset växa. Vid Ragnarök sammankallar han gudarna genom att blåsa i sitt horn Gjallarhornet.

Tyr är Odens son och har givit namn åt tisdagen. Den ende som vågar mata den fjättrade Fenrisulven. Får sin hand avbiten av detta odjur. Enligt Snorre stupar han i Ragnaröksstriderna efter att ha dödat Garm, dödsgudinnans hund.

Idun har magiska äpplen, som gu­d­arna äter av för att inte bli gamla. Dessa rövas bort och asarna blir gråhåriga, men frukterna kommer så småningom tillrätta.

Vad trodde vanliga människor på?

De isländska sagorna och Eddadiktningen tillkom eller skrevs ner i samhällets övre skikt, därför speglar de främst – om än inte alltid – elitens tro. Bland dessa stormannafamiljer spelade krigarguden Oden en viktig roll.

– Vad »vanligt folk» trodde på är svårare att komma åt, eftersom de oftast inte nämns i källorna. Men man kan sannolikt utgå från att de dyrkade vanerna, gudar som skänkte fruktbarhet och gav skydd, säger Olof Sundqvist som är universitetslektor i religionsvetenskap vid Högskolan i Gävle.

Olof Sundqvist tror att Völsetåten, som nämns i den isländska handskriften Flatöboken från 1300-talet, skulle kunna vara ett »folkligt» undantag i källorna. Där berättas hur Olav den helige hamnar mitt i en hednisk ritual som äger rum på en gård. En framträdande roll i ritualen innehas av en avhuggen hästlem, som kallas Völse. Husfrun hade lindat in den med lin och lök i en duk och av den behandlingen kunde den »stå hos husmodern om hon så vill».

Den balsamerade hingstlemmen betraktas som en gud och plockas fram om kvällen. Då skickas den runt till gårdens folk, som var och en läser en strof med sexuellt innehåll över Völse. Riten utfördes i samband med höstslakten och kan vara del av en ålderdomlig fruktbarhetskult som var vanlig hos bönderna.

Mytologisk ordlista

Asar: De förnämsta gudarna

Vaner: Fruktbarhetsgudar

Asgård: Asarnas hemvist, där världs­trädet Yggdrasil växer

Midgård: Människornas hemvist, i vars mitt Asgård ligger

Völva: Kvinna som praktiserar sejd mot betalning

Sejd: Utövande av trolldom i ett transliknande tillstånd

Norna: Spinnande ödesgudinna

Valhall: Guden Odens borg, där hälften av alla stupade krigare hamnar

Valkyria: Kvinnlig gestalt som eskorterar krigarna till Valhall

Ragnarök: Universums undergång

Lästips: The Viking Way (ny upplaga 2007) av

Neil S Price. Gand, seid og åndevind (2006)

av Eldar Heide. Krigarna i Odens sal (2004)

av Andreas Nordberg.

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen