Vikingarna vid världens ände

Erikfjorden ligger blank som en spegel. Enstaka isberg flyter stilla längs fjordens östsida. Och det är tyst så när som på en avlägsen traktor och några

16 mars 2001 av Torgny Nordin

Erikfjorden ligger blank som en spegel. Enstaka isberg flyter stilla längs fjordens östsida. Och det är tyst så när som på en avlägsen traktor och några snösparvar nere vid stranden. Som en mycket liten svart prick på den djupblå himlen anas en havsörn som kretsande spejar efter skadade får och lamm. Där uppifrån måste örnen ha en enastående utsikt över hela den frodiga del av södra Grönland som vikingarna kallade Österbygden.

Jag sitter på trappan till grönländaren Lars Josenius hus som inte ligger mer än något tiotal meter från ruinen efter en kyrka från slutet av 900-talet. Närheten är dock bedräglig. Inte mycket förenar vikingatidens Brattalid med dagens Qassiarsuk som grundades för 73 år sedan. Mellan dem ligger 500 år av obeboddhet. Visserligen är dessa nordbolämningar sällsynt välbevarade, men vår kunskap är bristfällig när det gäller såväl föreställningsvärld som vardagsliv för de nordbor som för drygt tusen år sedan slog sig ner här vid ”världens ände”.

Lars Josenius bjuder på kaffe och danskt exportöl och berättar om framtida planer för bygden medan jag försöker leda in samtalet på nordborna. Allt eftersom jag frågar, pekar Lars ut de ruiner han känner: storgården, kyrkan, fähusen och längre upp i backen Tjodhilds kyrka som upptäcktes för drygt 30 år sedan. Men något större intresse för Brattalid bortom det rent turistiska finns knappast, tillstår Lars. Och inte heller i den självbild som det moderna Grönland försöker skapa efter frigörelsen från Danmark finns plats för några vikingar.

När jag vandrar ut ur Qassiarsuk eskorteras jag av några vresiga fårhundar som innan de vänder åter mot byn ger mig en rejäl utskällning. De skulle förmodligen ha gjort likadant för tusen år sedan.

Grönlands norröna historia är ett bra exempel på hur vikingatidens expansionism både resulterade i upptäckter och i direkt kolonisation. Att landet under medeltiden kallades ”världens ände” bör rimligen förstås i dubbel mening. Det var den kända världens yttersta utpost fram till upptäckten av Vinland, och samtidigt gränsen för hur långt den nordliga kulturen förmådde anpassa sig till knappa naturgivna förutsättningar.

Nordbokolonisationen på Grönland var en kulturell och ekologisk balansakt. Ingenting tyder på att nordborna ändrade sin livsform i något väsentligt avseende; varken deras kläder, transportteknik eller jaktmetoder tycks ha modifierats. Vilket kan förefalla överraskande eftersom nordborna kände till hur eskimåerna levde, hur deras utmärkta kläder var sydda och så vidare. Liksom på Island och i Skandinavien var det fiske, jordbruk och viss jakt man levde på. Något som fortfarande gäller i distriktet, vilket man kan uppleva under en vandring genom dagens Österbygd.

Sagorna berättar

Vår kunskap om vikingarnas färder till Grönland och nordbokulturens framväxt bygger till stor del på fornnordiska sagor samt på isländska och norska dokument som går tillbaka till 1000-talet. Dessutom finns material i Vatikanen som rör nordbokulturens klerikala sidor, exempelvis biskopstillsättningar och den rika floran av kyrkoskatter.

Men bortsett från enstaka runor på kors och stenar, saknas skrifter nedtecknade av nordborna. Bara glimtvis får vi kontakt med folket självt, och då huvudsakligen genom andra. Berättelserna i till exempel Erik Rödes saga och i Grönlandssagan är både spännande och viktiga som källor. Men eftersom de är nedtecknade långt efteråt, måste man hantera dem med största försiktighet.

Enligt Grönlandssagan hade Gunnbjörn, Ulf Krages son, stött på ett land väster om Island under en hård östlig storm på Nordatlanten. Han mötte en karg kust och fann några öar som fick namnet Gunnbjörnsskär. Förmodligen var det den östgrönländska kusten utanför nuvarande Ammassalik som Gunnbjörn av en slump hade träffat på. Som Grönlands riktige upptäckare räknas dock en annan person.

Erik Rödes upptäckt

Erik Röde var en norsk viking som växte upp på Jæren i sydvästra Norge under mitten av 900-talet. Efter att tillsammans med sin far Torvald ha blivit dömd fredlös för dråp, utvandrade de bägge till Island. Nu ville det sig inte bättre än att Erik kom i klammeri med rättvisan också där. Och sedan tinget dömt honom fredlös även på Island, beslöt han att ta fasta på Gunnbjörns berättelse och segla västerut igen.

År 982 styrde Erik Röde rakt västerut från Snæfellsnes mot Gunnbjörnsskären och den farliga packisen. Därifrån måste han ha följt den sydgående strömmen för att sedan runda Hvarf – vikingarnas namn på Kap Farväl. Kommen så långt, mötte han äntligen en betydligt angenämare natur med isfria vikar och gröna frodiga fjordar.

Under tre år utforskade Erik Röde det främmande landets syd- och västkust. Han letade efter områden som skulle passa för kolonisation, och under den andra sommaren fann han den djupt inskurna Erikfjorden. Där slog han sig ner under vintern 983–984 och byggde ett hus vid den plats som senare skulle få namnet Brattalid och fungera som Grönlands ”huvudstad” under ett halvt årtusende.

Efter att grundligt ha undersökt den frodiga södra delen av Grönland – som fick namnet Österbygden (ligger i dag inom Julianehåbs, Narsaqs och Nanortaliks kommuner) – fortsatte han norrut och fann att området runt nuvarande Nuukfjorden också var lämplig för kolonisation. Det fick namnet Västerbygden.

När så Erik Röde vände åter till Island efter tre år i det nya landet var det för att hämta folk till en regelrätt kolonisation. I sina försök att värva intresserade kallade han landet Grönland. Något som enligt Islendingabok var ett propagandanamn: ”han gav landet namn och kallade det Grönland och sa, att det skulle uppmuntra folk att resa dit, när landet hade ett så gott namn”.

När jag vandrar längs Eriksfjordens västra strand är det svårt att riktigt ta uppgiften i Islendingabok på allvar. Landet är verkligen grönt. Får strövar runt i landskapet och emellanåt kommer kraftiga nordiska hästar galopperande förbi. Även om det bevisligen stundom var kärvt för nordborna, framstår ändå Österbygden som en god plats att leva på.

Namnet var i själva verket omdiskuterat länge och förklaringarna kunde ibland vara helt fantastiska. Så skriver till exempel Adam av Bremen år 1070 att ”människorna blir blågröna av det salta havet, och därav har landet sitt namn”. Denna uppfattning fördes vidare av Olaus Magnus i hans verk om de nordiska folkens historia från 1555.

Kolonisationen inleds

Kolonisationen av Grönland inleddes 985. I Landnamabok berättas om hur Erik Röde med tjugofem havsgående skepp med besättning, tjänstefolk, kvinnor och barn, husdjur och redskap, gav sig iväg. Flera fartyg förliste och några tvingades vända åter, men fjorton stycken med runt sexhundra personer klarade sig förbi Hvarf – ”det, bakom vilket man försvinner” – och kom till slut fram till det hägrande Grönland. Väl där delade Erik Röde upp landet och varje skepp, som ägdes av en storman, fick en del. Elva båtar stannade i Österbygden medan fyra fortsatte upp till Västerbygden.

Nordbornas Grönland var en fristat fram till 1261 då folket på tinget beslutade att underställa sig den norska kungamakten. Därigenom förlorade de sin fria ställning och ingick ett slags vasallrelation med det fjärran Norden. Orsaken till nordbornas beslut var förmodligen att deras gamla vikingaknarrar blivit gamla och slitna efter långa seglatser längs Grönland och till Vinland och nu inte längre gick att reparera. Grönland avsade alltså sin självständighet mot löften om leveranser med förnödenheter och varor.

Regelbunden trafik

Skeppen seglade från Nidaros och senare från Bergen till Herjolfsnes i Österbygden. De kom regelbundet under cirka hundra års tid, men började att utebli mot slutet av 1300-talet. Det är osäkert när trafiken helt upphörde, men orsaken var främst problem med Hansan och rigida norska monopolbestämmelser. Uppgifterna om grönlandshandeln kommer allt mer glest i källorna, och upphör fullständigt någon gång mot senare delen av 1400-talet.

I de historiska källor som finns att tillgå nämns förutom Öster- och Västerbygden också Nordsetur som var namnet på de nordligt belägna områden dit man for på våren för att främst fånga valross. Nordsetur var beläget norr om Västerbygden, upp mot Grönlands största ö, Disko.

Det skulle dröja länge innan eftervärlden fick klart för sig att de två bosättningarna låg på västkusten. Ända fram till slutet av 1800-talet var man genuint osäker. A E Nordenskiöld genomförde 1883 en längre expedition till Grönland med skeppet Sofia, och hade bland annat som syfte att leta efter nordbolämningar längs östkusten. Men han gick bet på att lösa den gåtan. Det var först året därpå då dansken Gustav Holm gav sig ut på sin så kallade kvinnobåtsexpedition, som myten om ett isolerat vikingafolk slutligen kunde vederläggas.

Möten med eskimåerna

Nordbornas tid i Västerbygden blev förhållandevis kort. Vid mitten av 1300-talet låg de nittio gårdarna och de fyra kyrkorna öde. Möjligen hade deras slut blivit dramatiskt. Möten och även handel med eskimåer, som vikingarna kallade för ”skrälingar”, ökade från mitten av 1300-talet. Att dessa möten inte alltid fick en lycklig utgång finns det många berättelser om.

Osäkerhet om vad som skedde däruppe ledde till att undsättningsexpeditioner sändes ut från Brattalid. Ivar Bårdson som var präst och förvaltare på Brattalid mellan 1341–64 ledde en sådan resa och skriver i sin rapport: ”Från Österbygden till Västerbygden tar seglatsen tolv dagar... Nu har skrälingarna plundrat hela Västerbygden, så att där numera bara finns getter och får, nötkreatur och hästar, vilka alla driva vilt omkring, men ingen människa mer, varken kristen eller hedning.”

Österbygden var betydligt större i omfattning och bestod av åtminstone 350 gårdar och dessutom otaliga kyrkor, kloster och mindre bönehus. Här hade Erik Röde byggt upp Brattalid där lagsagomannen senare kom att leva, och på andra sidan fjorden låg Gardar som var Grönlands maktcentrum med domkyrka och tingsplats. Ute vid kusten en bit söderut låg Herjolfsnes som var nordbornas uppskeppningshamn. Och för en nutida besökare måste den praktfulla kyrkoruinen i Hvalsey nämnas; det är den bäst bevarade vikingatida byggnaden på Grönland.

I de tidigaste berättelserna från Österbygden möter man de stormän som fick land vid koloniseringen: Arnlög, Ejnar, Erik, Havgrim, Helge, Herjolf, Ketil, Ravn, Sölve, Torbjörn och så Erik Röde själv. Även många kunniga och spännande kvinnor finns beskrivna i dokumenten och sagorna. Torbjörg var en ”völva”, spåkvinna, vars kunskap var eftertraktad; Gudridur var stormannen Torbjörns dotter och vikingatidens mest vittberesta kvinna alla kategorier – hon reste till Markland och Vinland och senare till Island för att som nunna fortsätta till Palestina och slutligen Rom. Tjodhild var Erik Rödes fru som till Eriks stora besvikelse övergav asatron och blev kristen. Själv lämnade Erik aldrig sin gamla tro, men Tjodhild fick sin egen lilla kyrka i Brattalid. Erik Röde hade också en dotter som hette Freydis och som skall ha varit ”ett riktigt rivjärn” – åtminstone om man får tro de gamla berättelserna.

Bönder med boskap

Ingen vet exakt hur många människor som levde i Österbygden, men möjligen rör det sig om ungefär femtusen personer. Samhällsstrukturen skilde sig knappast från den på Island och i Skandinavien; fria män levde sida vid sida med trälar och viktigare spörsmål avgjordes på tinget.

Befolkningen levde som bönder med inriktning på boskapsskötsel. Man höll kor, getter, hästar, svin och höns, men spannmålet mognade knappast under de korta somrarna, utan användes istället som vinterfoder. Själförsörjningsgraden var mycket hög även om grönlands-skeppen från Bergen var nog så efterlängtade med sitt järn, sina europeiska modekläder och kanske någon lodbössa att skrämma skrälingarna med.

Med sig hem förde skeppen kardad ull, pälsverk och valrossbetar samt isbjörnsungar och vita grönlandsfalkar till de stora hoven. Av allt att döma var byteshandeln en integrerad del i den nordiska kulturen

Jaktexpeditioner

Här låg också ett stort problem för nordborna. De varor som eftersträvades i Norden och som kyrkan krävde i skatt, förutsatte långa och säkert besvärliga jaktexpeditioner upp till Nordsetur och kanske ännu längre norrut. Åtminstone ända upp till nuvarande Upernavik kom nordborna, vilket vi vet säkert eftersom det hittats en liten runsten på ön Kingigtorssuaq i distriktet. Runorna är på ålderdomlig dialekt och består delvis av lönnrunor som berättar om tidpunkten för runornas nedtecknande, samt namnen på dem som gjorde det: Erling Sigvatsson, Bjarne Thordarson och Einride Oddsson.

Klimatet blev kallare

Klimatförändringar nämns ofta i försöken att förklara nordbokulturens nedgång. Och säkert måste det kallare klimaten gjort isläget besvärligare under färderna till Nordsetur. Till slut upphörde dessa nordliga seglatser och därmed hade nordborna också mindre att handla med på den transatlantiska handeln.

År 1410 är enligt de officiella rullorna sista gången ett skepp seglar iväg från Herjolfsnes. Besättningen på det isländska fartget hade varit ute på fångst i området och två år tidigare, i september 1408, deltagit i bröllop i Hvalsey kyrka mellan Torstein Olafsson och Sigrid Björnsdottir. Enligt berättelserna skall det ha varit stora festligheter i den vackra kyrkan.

Vad som händer sedan är höljt i dunkel. Somliga menar att tron förföll, men det är med all säkerhet felaktigt och det skulle knappast förklara annat än att skatterna till Vatikanen uteblev. Dessutom vet vi tack vare arkeologiska undersökningar att nordborna ända fram till slutet begravde sina döda med kristna hedersbetygelser, och – vilket är nog så intressant – med kläder som väl följde samtida mode i Europa. Andra har talat om en övergång till eskimåliv vilket heller inte verkar särskilt troligt. Åter andra har föreslagit mer dramatiska förklaringar: angrepp från eskimåer eller attacker från pirater, kanske basker, portugiser eller engelsmän som alla opererade i Nordatlanten och vilka brydde sig allt mindre om att respektera de gamla skattelanden inom det gamla norska vikingariket.

Det finns rykten och enstaka dokument som påstår att Österbygden också beseglades av andra fartyg än knarrar, från andra delar av Europa än Norden. Det är nog troligt, men förblir tills det kan bevisas endast en kvalificerad gissning.

Försvann på 1500-talet

Någon gång runt 1500-talets början försvann den grönländska nordbokulturen. Ännu ett par decennier in på århundradet finns rapporter om tillfälliga besök och sporadiska observationer, men stor osäkerhet råder också här. Och man kan bara spekulera i varför intresset var så svalt att från Nordens sida skaffa ordentliga underrättelser om de norröna kolonierna. Men även om vikingaättlingarnas öde snart glömdes bort ute i Europa, var det naturligtvis inte fallet i Norden. Försök gjordes att leta sig tillbaka, men utan resultat. Med tiden gick värdefulla kunskaperförlorade och på sjökort från 1600-talet placeras Österbygden på den okända grönländska östkusten, ett misstag som skulle hålla liv i vikingamyten för långa tider.

Kristendomen kom till Grönland med Leif Eriksson, Erik Rödes son, men asatron levde förmodligen vidare parallellt med den nya läran under lång tid. Att det fanns konflikter mellan religionerna är uppenbart. Völvor motverkades när de skulle utföra sina sejder. Och Tjodhilds metod har blivit mycket omskriven: hon vägrade helt enkelt att dela säng med sin man så länge han behöll asatron.

En viss Kolgrim dömdes så sent som 1407 på tinget i Gardar och brändes efter att ha ”förfört” Torgrim Sölvesons dotter Steinunn. Domen grundades på att han inte nöjt sig med att ta hennes kropp, utan också hennes vilja genom bruk av svartkonst. Enligt berättelsen blev Steinunn galen på kuppen.

År 1448 uppmärksammar Vatikanen att Österbygden saknat kyrklig ledare sedan 1378 då biskopen i Gardar dog. Påven Nicolaus V framför order via de isländska biskoparna. Men utan resultat. Senare, 1492, ger Innocens VIII benediktinermunken Martin Knutsson i uppdrag att undersöka läget och ta över biskopsstolen i Gardar som, enligt det påvliga brevet ”ligger vid världens ände”. Så angeläget var uppdraget att Knutsson till och med slapp betala för tjänsten något som annars var regel inom katolska kyrkan.

Valrossbetar till Vatikanen

Kurian bekymrade sig av naturliga skäl för kristendomens ställning på Grönland, men en minst lika viktig orsak till oron var mer krass: kolonin hade betytt stora inkomster för Vatikanen genom alla de kyrkliga skatter som befolkningen dignade under. I synnerhet gällde detta det korstågstionde som ofta betalades med valrossbetar.

Nordbornas tidigaste kontakter med ”skrälingar” finns beskrivna från resor till Vinland. Där rörde det sig om indianer, men det fornnordiska ordet avser både eskimåer och indianer. De första berättelserna från Grönland om möten mellan skrälingar och nordbor handlar talande nog om hur skrälingarna blöder när de såras. Det ansågs helt i sin ordning att slå ihjäl de man mötte, även om det nu inte alltid gick till på det viset. Vad vi möter hos nordborna är en etik helt annorlunda än än vår egen i dag. Samtidigt som mycket hos vikingaättlingarna framstår som bekant och hemvant, finns annat, till exempel synen på skrälingarna, som för oss i dag rimligen framstår som minst lika omöjligt att förstå som eskimåerna själva med sina magiska namn och tro på andar.

Synen på eskimåerna höll i sig länge. På Olaus Magnus karta från 1539 framställs eskimån som en liten butter skäggig dvärg i kamp mot en slätrakad storväxt nordbo. Men när fientligheter förekom var de säkert ömsesidiga. Isländska annaller berättar att det 1379 förekommit attacker från skrälingarnas sida nere i Österbygden. Enligt samma källa blev arton män dräpta, medan två pojkar och en trälkvinna rövades bort.

Det finns emellertid inte mycket som talar för att nordbornas historia på Grönland tog slut på grund av krigiska eskimåer. Snarare rör det sig om ekologiska orsaker förorsakade av klimatförändringar, överbetning eller helt enkelt usla skörderesultat.

Ökad konkurrens

Nordbornas ekonomi var säkert också i gungning under 1400-talet. De svåråtkomliga valrossbetarna blev utkonkurrerade genom sydeuropéernas ökande handel med billigare afrikanskt elfenben. Även päls- och skinnmarknaden hade blivit ett problem, på grund av konkurrens från Ryssland.

En annan fråga som fängslat eftervärlden är vart nordborna tog vägen. Också här har det spekulerats livligt. Kanske är den troligaste förklaringen att de helt enkelt lämnade Grönland och seglade iväg. Eftersom arkeologerna funnit så få värdefulla föremål i sina utgrävningar kan det tolkas som att de tog sina värdesaker med sig. Men när och vart de for är det ingen som vet.

Torgny Nordin är journalist och har besökt Grönland vid ett flertal tillfällen de senaste åren, bland annat i samband med vetenskapliga expeditioner.

Kanske är du intresserad av...

Läs också