Vikingar i västerled

Det var en gång en uppländsk storman som hette Ulf, bosatt i Borresta, inte långt från dagens Vallentuna. På en runsten, som restes ett par decennier in...

24 oktober 2008 av Dick Harrison

Det var en gång en uppländsk storman som hette Ulf, bosatt i Borresta, inte långt från dagens Vallentuna. På en runsten, som restes ett par decennier in på 1000-talet, läser vi om hans färder i västerled: Och Ulf har i England tagit tre gälder. Det var den första, som Toste gäldade. Sedan gäldade Torkel. Sedan gäldade Knut.

Vi vet inte vem Toste var. Kanske är han identisk med den svenske hövdingen Skoglar-Toste, som nämns av Snorre Sturlasson på 1200-talet. Torkel, även kallad Thorkel den höge, var en frejdad vikingahövding som ofta uppehöll sig i England. Knut är ingen mindre än Knut den store, kung av Danmark, England och Norge.

Ulf i Borresta var en av många svenska krigare som for västerut för att bli rika under vikinga­tågens sista blomstringstid. Under Knuts tid som engelsk kung (1016–35) sällade sig män från hela Skandinavien till hans styrkor vid Nordsjöns kuster, i England, Danmark och Norge.

På den uppländska Häggebystenen läser vi om Gere och på en runsten i Östergötland om Tjälve, som båda tjänade under den dansk-engelske vikingakungen. Alla kom dock inte fram till den utvalda destinationen. På den sten som restes över Sven, som stammade från Husby-Sjuhundra i Uppland, läser vi att han ”blev död på Jylland. Han skulle fara till England”.

Vårt kulturlandskap dignar under den här typen av lakoniska notiser om långväga resenärer. Vi kallar dem vikingar. Alla sökte sig inte till England. Några härjade i Saxland (norra Tyskland), medan ännu fler sökte sig till Ryssland eller Konstantinopel. Men det är vikingatågen till England och Frankrike som har dragit till sig eftervärldens uppmärksamhet. Varför? Därför att munkar på brittiska öarna och på kontinenten inte var sena att ljudligt beklaga sig i skrift över nordbornas framfart. De förfärade rösterna har hörts i sekel efter sekel.

Vikingatågen i västerled inleddes omkring 790 och avslutades på 1000-talet. Orsakerna till varför förfäderna till dagens skandinaver sökte sig ut på haven har diskuterats flitigt. Förmodligen rörde det sig om en kombination av sinsemellan helt olika företeelser. Ett skäl var jordhunger. Vikingatiden sammanföll med begynnelsen på den stora högmedeltida nyodlingsfasen i Europa.

Många bönder bröt upp för att finna ny jord. Om de samtidigt kunde bli kvitt besvärliga grannar, herremän och kungar, så mycket bättre. Detta förklarar mycket av logiken bakom kolonisationen på Färöarna, Island och i norra England. Hundratals och åter hundratals bönder och stormän lade sig till med nya betes- och odlingsmarker, ibland genom erövring och ibland genom kolonisation av tidigare obebodda marker.

Samtidigt upplevde både Nordsjön och Östersjön en våg av kommersiell expansion. Nyodlande storbönder, rika kungar och statusmedvetna herremän eftersträvade både vardagsföremål och lyxprodukter från fjärran. Handelsmän, bland annat friser från Nederländerna, idkade köpenskap längs kusterna. Det dröjde inte länge förrän skandinaver deltog i kommersen på orter som Birka och Hedeby.

Det dröjde inte heller särskilt länge förrän handeln lockade fram kriminella element. Många vikingar var vad vi i dag skulle kalla pirater, medan andra var vanliga handelsmän som stundom övergick till sjöröveri.

Ett tredje skäl är att söka i behovet av krigare. Liksom romarna före dem var anglosaxiska och frankiska kungar inte främmande för att leja utländska stridsmän. Den äldre medeltidens hov och härar var, ur nutidens synvinkel, multietniska företeelser med deltagare från flera olika folk. Ju fler krigare en kung drog till sig, desto mäktigare blev han. Faktum är att de svenska, danska och norska kungarikena började formas under just denna epok med just dessa metoder. De svenska stormän som sökte sig till Knut i England bidrog till att stärka den dansk-engels­ka kungamakten.

Mot hela denna bakgrund är det lätt att förstå varför många nordbor sökte sig ut på haven för att vinna ära, ryktbarhet och rikedomar i främmande länder. Dessutom hade skeppsbyggnadstekniken i Norden nått så långt att långväga resor till havs från och med nu var fullt möjliga att genomföra. De klinkbyggda nordiska skeppen kunde ta sig fram på grunt vatten och göra det möjligt för plundrare att slå till mot intet ont anande offer i hela Västeuropa. (Se avsnitt nedan)

Bakom ordet ”vikingatåg” döljer sig alltså en mängd sins­emellan mycket olika företeelser. Ibland rörde det sig om privata initiativ från grupper av hövdingar och unga män, ibland om stora kungliga expeditioner. Ibland var det rent manliga resor, ibland resor med män, kvinnor, barn, trälar och boskap – det sistnämnda var absolut nödvändigt om målet var kolonisation av obebott land. Ibland kom man väl överens med lokalbefolkningen. Ibland blev resultatet av kulturmötet en blodig katastrof.

De första kända vikingaattackerna i västerled ägde rum omkring 790. Det mest berömda anfallet gjordes mot Lindisfarneklostret på Holy Island i norra England år 793, men det var bara en av många förödande räder. En irisk annalnotis för år 794 meddelar lakoniskt: ”ödeläggelse på alla Britanniens öar av hedningarna”. Det dröjde emellertid tre decennier till den verkligt stora angreppsvågen.

Att ovanligt många attacker genomfördes mot kontinenten på 830-talet var ingen slump. Stormännen i Danmark hade god kännedom om händelserna i grannriket, de inbördeskrig som söndrade det frankiska imperiet vid denna tid. Grannarnas svaghet utnyttjades hänsynslöst. Mellan 834 och 837 plundrade nordborna den rika köpstaden Dorestad, belägen strax söder om Utrecht, flera gånger. Nantes angreps 843. Inom kort kontrollerade vikingarna Loires mynning. Bordeaux plundrades år 848. Snart rundades Gibraltar sund.

Nuvarande Spanien, Marocko och sydfranska Medelhavskusten förhärjades på 850-talet. En vanlig vikingataktik var att kidnappa lokala ledare, till exempel abbotar, och kräva lösesummor. I andra fall utpressades kungar och kloster till att erlägga tributer. Om frankerna vägrade betala fortsatte vikingarna att plundra i trakten, annars drog de vidare till nya offer.

Vid samma tid slog nordbor till mot England, Skottland, Wales och Irland. Klimax nåddes när en ovanligt stor här anlände till England år 865. Några år senare hade vikingarna erövrat en betydande del av norra och östra England, ett område som kom att betecknas Danelagen, ”där dansk lag gällde”. Här bosatte sig många nordiska familjer och kom, såvitt vi kan bedöma, väl överens med lokalbefolkningen.

Framryckningen stoppades först med slaget vid Edington år 878, då Alfred den store av Wessex slog tillbaka en vikingahär. Hans ättlingar återtog successivt Danelagen under första hälften av 900-talet, men då hade redan de skandinaviska nybyggarna hunnit rota sig i England och satt en permanent prägel på kulturlandskapet, med York – det nordiska Jorvik – som viktigaste centrum. (Se avsnitt nedan.)

På Irland blev det skandinaviska inflytandet ännu större, på gott och på ont. Många irer fängslades och såldes på slavmarknader på Island och i Norge. Kring vikingalägren uppstod öns första egentliga städer, däribland den nuvarande irländska huvudstaden Dublin, som grundades 841. Andra stora skandinaviska bosättningar växte fram vid Limerick, Waterford, Wexford och Cork.

Vikingarnas största framgång på kontinenten nåddes omkring 911, då den västfrankiske kungen Karl accepterade att avträda ett betydande landområde vid Seines mynning till vikingahövdingen Rollo. Området fick namnet Normandie, ”nordmännens land”. Under det fortsatta 900-talet utökade nordborna sina domäner betydligt, så att Normandie efter ett sekel hade blivit en regional stormakt under hertigar som i praktiken var självständiga i förhållande till den franska kungamakten.

Den sista stora fasen av vikingatåg i västerled, den som Ulf i Borresta deltog i, var en följd av att stormän i nuvarande Danmark i slutet av 900-talet ånyo angrep England. Jämfört med tidigare var vikingaflottorna mycket större och mer välorganiserade. Engelsmännen svarade med att muta bort dem med allt högre tribut, gafol. Dessutom anställde kung Ethelred II av England skandinaviska legosoldater och introducerade år 1012 en ny skatt för att försörja dem, heregeld (”här-gäld”), senare känd som danagäld.

Om vi skall tro den ovannämnda runinskriften tog Ulf i Borresta gafol eller heregeld vid tre tillfällen. Framgångarna utmynnade i erövringskrig. Den danske kungen Sven Tveskägg blev engelsk kung 1013 men avled redan påföljande år. Sonen Knut den store återtog riket år 1016, varefter danska kungar härskade över England till 1042. De nordbor som permanent bosatte sig i Normandie, på Irland och i Danelagen assimilerades inom loppet av ett par generationer med den omgivande befolkningen. Ett antal ortnamn och låneord minner än i dag om deras närvaro. I norra England finns även konstnärliga lämningar från vikingatiden i form av stenskulpturer på kors och gravstenar, och i vissa bygder, inte minst på Isle of Man, har nordborna efterlämnat runinskrifter.

Vilka var då vikingarna? Svar: alla möjliga människor, från helt olika sociala skikt. Vanliga nordiska bönder och boskapsuppfödare i Danelagen och på Orkney­öarna hade föga gemensamt med de stridbara hövdingar som lierade sig med frankiska stormän och gjorde kontinenten osäker. Om vi vänder oss mot köpmännen och hantverkarna i städer som York och Dublin finner vi snarast ett etniskt blandfolk av inflyttade skandinaver och inhemska familjer. Så var även fallet i ryska städer som Kiev och Novgorod. Få av alla dessa nordbor skulle ha refererat till sig själva som vikingar.

Termen, såsom vi använder den i dag, är snarast en romantisk 1800-talskonstruktion. Vi vet inte ens vad ordet ”vikingar” betydde på den tid det begav sig. Forskare har gissat på ”folk från Viken”, ”folk som gömmer sig i vikar” och ”folk i köpstäder”, men ingen vet. Att definiera vad en ”verklig viking” var för något är med andra ord omöjligt.

Vikingatidens slutfas har ofta berättats i en nationalistisk anda. I engelsk och irländsk historieskrivning har man hyllat de egna triumferna, framförallt slaget vid Clontarf på Irland år 1014 och slaget vid Stamford Bridge i England år 1066. Men detta är att göra våld på historien.

Clontarfslaget var en intern irisk uppgörelse med nordbor på båda sidor. Slaget vid Stamford Bridge, där den norske kungen Harald Hårdråde stupade i strid mot den anglosaxiske kungen Harold Godwinson, var en kamp mellan olika familjenätverk om rätten till Englands krona (en kamp som för övrigt vanns av hertig Vilhelm av Normandie i slaget vid Hastings, kort tid senare). Det var aldrig frågan om strid mellan å ena sidan vikingar, å andra sidan inhemska stridsmän.

Att vikingatiden gled över i medeltid berodde framför allt på att Sverige, Norge och Danmark formades till kristna kungariken. Kungarna strävade efter att monopolisera våldet och kanalisera det till sina egna krig. Frilansande hövdingar som vägrade underordna sig systemet gick sin undergång till mötes.

De aspekter av vikingatågen som inte hotade kungamakten fick dock fortleva och utvecklas. Nyodlingen fortsatte, liksom den sjöväga handeln och de långväga krigstågen, nu i kunglig regi. Men när norska och danska kungar satte segel mot fjärran land på 1100-talet kallades det inte längre vikingatåg utan korståg.

Knut  den  store

Ingen vikingakung hade större framgång och kom att härska över så stort område som Knut Svensson, mer känd som Knut den store eller Knut den mäktige. Han var son till Sven Tveskägg av Danmark och övertog dennes krav på den engelska tronen år 1014. Två krigiska år senare stod han som segrare i kampen om örikets krona.

När Knut senare ärvde Danmark efter brodern Harald regerade han över ett veritabelt nordsjövälde. År 1028 lierade han sig med missnöjda norska stormän och störtade Olav Haraldsson (den blivande Sankt Olav), varefter han hyllades som kung även över Norge. Tidvis erkändes Knuts överhöghet också i delar av Sverige. Vid sin död år 1035 var han utan tvekan Nordeuropas mäktigaste man.

På 1800- och 1900-talen har Knut den store uppfattats som urtypen för en framgångsrik vikingakung, men det är en beskrivning som Knut själv knappast skulle ha förstått poängen med. I England regerade han helt i enlighet med landets hävdvunna traditioner.

Han stödde kristendomen med kraft, slog tillbaka invasioner och stiftade lagar. Knut gifte sig med Emma från Normandie, änka efter den förre engelske kungen Ethelred II, och hemförlovade största delen av sin här.

Han behöll endast en manstark livvakt, det så kallade tingalidet, kring sin person. Efter det att Knut avlidit begravdes han i katedralen i Winchester, det gamla sätet för kungarna av det anglosaxiska riket Wessex. Här vilar han ännu, även om man inte vet vilka av de bevarade medeltida benen i kyrkan som är hans.

För att kontrollera sitt väldiga nordsjöimperium tvingades Knut dels sätta sin lit till lokala hövdingar och jarlar, dels personligen resa fram och tillbaka mellan riksdelarna för att vidmakthålla sitt inflytande och hindra mellanhänderna från att usurpera makten.

Eftersom Knuts person var det enda som band ihop alla landområden var väldet bräckligt. Det trodde åtminstone Olav av Norge och Anund Jakob av Sverige, som 1026 utnyttjade Knuts frånvaro till att angripa Danmark. Knut mötte dem med sin hemvändande flotta utanför Helge ås mynning i östra Skåne.

Om vi ska tro Snorre Sturlassons mycket fantasifulla skildring av slaget tvingades norrmännen och svenskarna retirera när deras krigslist – att först dämma upp ån och sedan låta vattnet forsa fram över Knuts flotta – slog fel. När Knut sedermera gjort sig till härskare i Norge överlät han regeringen av landet till sin frilla Aelfgifu och deras son Sven. En annan av parets söner, Harald Harfot, efterträdde Knut som kung i England efter dennes död 1035.

Det faktum att Knut härskade på andra sidan Nordsjön hade stor betydelse för Danmark och angränsande delar av Sverige. Den kristna engelska missionen stöddes av kungen, något som sannolikt inte sågs med blida ögon av de konkurrerande missionärerna i Tyskland. Inflyttade engelsmän vidareutvecklade myntpräglingen på orter som Roskilde, Ringsted, Slagelse, Odense, Slesvig, Ribe och inte minst Lund. Den skånska metropolen hade grundats i slutet av 900-talet och framstod nu som ett allt viktigare centrum för den danska kungamakten.

Knut den store stod med ena benet i järnåldern och med det andra i den katolska medeltiden. Tack vare sina kontinuerliga framgångar fick han ett ovanligt gott äreminne i hela Nordeuropa.

Både i Danmark och i England har Knut gått till historien som en god och skicklig härskare.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet.

Silverskatter, gravar och mäktiga monument

På senare år har det gjorts stora utgrävningar i York i England och i de av vikingarna grundade städerna Dublin och Waterford (Vadrefjord) på Irland. På dessa platser har lämningar av verkstäder och bostäder påträffats, liksom rikligt med välbevarat organiskt material. (Läs mer om York nedan.)

Bland fynden i Waterford finns husgeråd, smycken och vapen. I staden finns ett medeltida stentorn, Reginal’s tower, som troligen rymmer rester av ett torn som »Rangvald dansken» uppförde omkring år 1003. Här finns även St Olavskyrkan med ursprung från 870-talet. I Woodstown, utanför Waterford, har man stött på en vikingatida handelsplats med omkring sex tusen föremål, samt en stormannagrav. Vid Kilmainham-Islandbridge utanför Dublin har ett av de största vikingatida gravfälten utanför Skandinavien grävts ut.

På flera engelska kyrkogårdar har man funnit gravmonument som rests över nordbor. De kallas för svinryggstenar (hogbacks) och är utformade som långhus, ofta med nordisk ornamentik. På många kyrkogårdar finns också stenkors från vikingatiden, ofta med nordiskinspirerad ornamentik. Hit hör det pampiga Gosforthkorset i Cumbria, nordvästra England, daterat till omkring 940. Det flätmönstrade monumentet är 4,3 meter högt och dekorerat med både bibliska och fornnordiska motiv.

En annan känd lämning från vikingatiden är en gravsten med ett djur i så kallad ringerikestil från St Pauls kyrkogård i London (vikingarnas Lundanarborg ). Runinskriften på stenen lyder: »Ginna lät lägga denna sten tillsammans med Toke.» I dag finns stenen på Museum of London.

På Isle of Man finns flera synliga spår efter vikingarna; bland annat den berömda högen Tynwald Hill. På »thingvöllur», tingsslätten, hölls kungaval och ting under vikingatiden. På norra delen av ön finns även några stenkors, samt bildstenar i så kallad borrestil. På Isle of Man, liksom på Hebriderna och Shetlands­öarna, har man dessutom hittat en hel del vikingatida gravar, boplatser och silsilverskatter.

År 1840 påträffades i Lancashire, England, den hittills största vikinga­skatten. I en blyskodd kista låg 40 kilo mynt, silvertackor och smycken! Fyndet dateras till år 905. I dagens penningvärde skulle skatten vara värd cirka tre miljoner kronor.

Den största vikingatida guldskatten fanns 1802 på ön Hare i floden Shannon, sydvästra Irland. Den bestod av sex kilo armringar. Skatten smältes dock ner kort efter att den hittats.

Att läsa: Nordisk vikinga­guide (1995) av Lars G Holmblad.

Ortnamn med anor

Om man jämför med Skandinavien är det sparsamt med synbara lämningar ovan jord efter vikingarna på de brittiska öarna och i Frankrike. Den främsta orsaken är att vikingatida bosättningar, med några få undantag, i regel ligger under senare tiders bebyggelse.

En annan förklaring kan vara att nordborna relativt snabbt assimilerades med den inhemska kristna befolkningen och begravdes på befintliga kyrkogårdar, som i städerna Lincoln och York. Ett exempel på detta är kyrkogården St Mary Bishophill Junior i York, där man hittat fyra gravar av hednisk karaktär med gravgåvor.

Även i katedralen York Minster har ett fåtal vikingatida gravar påträffats, bland annat över den kristne kungen Guthfrith som regerade på 880-90-talen. Det som i dag främst vittnar om vikingatiden är de över hundra tusen ortsnamn av skandinaviskt ursprung som finns kvar i England. Vanligt förekommande är en sammansättning av ett personnamn samt tilläggen – torp, -by, eller -toft.

På samma sätt påminner Borguebu (Borgby), Tournebu (Tårn­by) och Ketetot (Ketills tomt) om vikingarnas välde i Normandie. Även vissa ord i dagens engelska, som window, av vikingarnas »vindöga», minner om skandinavernas inflytande.

Den som vill resa i vikingarnas spår hittar alltså få avtryck i landskapet. Desto fler fynd från olika arkeologiska utgrävningar finns att beskåda på olika museer.

Långresor till havs

Skeppet har kommit att bli en symbol för vikingatiden och nordbornas erövringar. Men hur fungerade dessa långfärdsbåtar, och hur var livet ombord?

Att färdas över havet med ett vikingaskepp, även kallat långskepp, var knappast bekvämt, utan hårt och slitsamt. Det fanns inget skydd mot dålig väderlek; när det regnade var det kallt, fuktigt, trångt och blött. Eventuellt kunde en tältduk spännas upp som skydd. Under sommartid utsattes de ombordvarande för en brännande sol när de var ute på öppet hav.

För att skydda last och bagage kunde man lyfta upp däcksplankorna och stuva under däck. Men när hela familjer eller släkter, inklusive boskap, gav sig iväg för att kolonisera nytt land, var trängseln på det fullastade fartyget stor. Vid krigståg kunde även hästar vara med ombord – vikingarna var duktiga ryttare och använde ibland kavalleri vid anfall.

Det fanns inga bekvämligheter att tala om. Till exempel saknades latriner, den som behövde uträtta sina behov fick hänga över relingen. Men det gick i alla fall att laga varm mat. En järngryta fästes i ett järnstativ på tre ben och under grytan kunde ett fat med glödande kol skjutas in. Hantering av eld ombord krävde givetvis yttersta försiktighet, och stundtals fick besättningen livnära sig på torrfoder. Att sova ombord under färd var ofta kallt och obekvämt. Befann sig vikingarna nära kusten kunde de ta skydd i land och övernatta i medhavda tält.

För att ta sig långa distanser var man beroende av vind. Men i stiltje eller för svag vind fick man ro. Roddaren satt på sin medhavda sjömanskista, och utmed relingarna kunde sköldar fästas som skydd. Vid segling drogs årorna in och årtullarna täcktes för med luckor.

Seglen var av linne eller ullgarn. På de gotländska bildstenarna är de i regel avbildade som rutiga, men de kan även ha varit randiga, kanske i bjärta färger. När vikingaflottor intog och plundrade Lissabon 844 omtalas i arabiska källor ”att man såg vinröda segel ute på redden”.

Vikingaskeppen var väldigt grundgående, och kunde ta sig fram i princip överallt. Detta, i kombination med att man hade både åror och segel att tillgå, var avgörande för framgång i strid och vid plundring.

Skeppen styrdes med en styråra som satt på högra sidan, därav ordet styrbord. Borden (plankorna) man hade bakom sig blev då ”bakbord” – babord. För att navigera följde man solen, stjärnor, kustformationer, moln och vattenströmmar, eller iakttog fåglarnas flykt. Även muntliga berättelser från skeppare till skeppare kunde vara till hjälp vid navigering. I flera isländska sagor berättas om hur man använde solstenar som hölls mot himlen som ett filter för solen.

På Grönland och Lolland har man hittat anordningar som kan ha använts som skuggkompasser eller vinkelmätare. Det ena fyndet är en halv medeltida pejlskiva av ek med inristade streck, det andra en halvcirkelformad sandsten med inristningar.

Längs okända kuster kunde man ibland mönstra på lotsar. Dessa byttes ut allt eftersom kunskapen och kännedomen om en färdsträcka tog slut. Till sin hjälp kunde lotsen ha speciella minnesramsor eller teckningar av kusten sedd från havet. Ortsnamn som Flatö, Rödö och Kullen var också stöd för minnet.

En annalkande vikingaflotta var en skräckinjagande syn. Troligen var de största skeppen målade. På Bayeuxtapeten, som skildrar Villhelm Erövrarens invasion av England 1066, syns skepp i blåa, röda och gula färger. Farkosterna var också rikt dekorerade med snidade figurer (ett praktexempel på detta är det norska Osebergskeppet). I fören kunde drak- eller djurhuvuden sättas upp i avskräckande syfte. Man har även påträffat ornerade vindflöjlar av förgylld metall.

Dansk lag gällde i York

York kapitulerade vid mitten av 860-talet för en vikingahär ledd av Ubbe, Ingvar och Halvdan, enligt sägnen söner till den danske jarlen Rangvald Lodbrok (”Ludenbyxa”). Staden hade under decennier utsatts för upprepade attacker av nordbor och nu gav man upp. York, då huvudstad i ett anglosaxiskt rike, föll i vikingarnas händer.

Det skandinaviska namnet på York var Jorvik, ”hästviken”. Staden blev ett viktigt vikingafäste och kungarike som styrdes av danskar och norrmän i närmare hundra år.

York låg inom Danelagen, där danskarna dominerade och till viss del dansk lagstiftning tillämpades. Trots hårt motstånd försökte nordborna till en början införa asatro i området – den anglosaxiske kungen Edmund dödades enligt legenden då han vägrade att avsäga sig sin kristna tro. Men större delen av den skandinaviska befolkningen assimilerades relativt fort genom giftermål med lokalbefolkningen, och genom att gå över till kristendomen.

År 1976–81 genomfördes omfattande utgrävningar när ett nytt affärs­centrum skulle byggas vid Coppergate i stadskärnan. Arkeologerna fann rester av både verkstäder och boningshus, som gav en inblick i hur vikingastaden såg ut. I den fuktiga leran hade en stor mängd organiskt material bevarats: trä, tyg, läder, och till och med insekter.

Arkeologerna kunde konstatera att de vikingatida husen låg på väl inmätta och indelade tomter, ibland med ett staket eller ett grävt dike emellan. Boningshusen låg närmast gatan med gaveln vänd mot gångstråket och med de olika verkstäderna på baksidan. Husen var oftast sju gånger tre meter stora, med väggar av liggande ektimmer eller flätade med lerklining.

Bland fynden fanns flera latriner med innehåll (fossil avföring). Avträdet utgjordes ofta av en tunna nedgrävd i jorden, försedd med sittbräda med hål i. Troligen fanns från början ett flätat staket runt hela dasset.

Vid Coppergate låg på vikingatiden skomakerier, träsniderier och verkstäder för bearbetning av ben, horn och glas. Av glas tillverkades pärlor. I övrigt användes bärnsten och jet (gagat) vid smyckeframställning.

Många av prydnadsföremålen från Jorvik är annars gjorda av olika kopparlegeringar. Flera av dem har former som inspirerats av skandinaviska förebilder, dock ofta med lokal ornamentik. Vikingarna hade även egen mynttillverkning i staden. St Peters penny av silver från tiden 910–20 visar ett kors, ett svärd och Tors hammare Mjölner.

Bland de handelsvaror som salufördes på marknaden förekom troligen slavar, kryddor, rhenländsk keramik, täljsten från Norge, valolja, sälfett, torkad fisk, skinn, valross­betar från Nordatlanten, bärnsten från Östersjöområdet och dyrbara tyger. Detta visar på långväga internationella förbindelser.

Under vikingaväldet förstärktes vallar och försvarsverk runt staden. Broar och kyrkor byggdes och York utvecklades till en av de rikaste och största städerna i England.

Många av stadens nuvarande gatunamn, med ändelser på -gate, härrör från denna tid; till exempel Coppergate, Lundgate, Hungate och Nessgate. Även dagens gatunät överensstämmer med det vikingatida.

Efter att nordborna erövrat York fortsatte striderna mellan vikingar och anglosaxare i perioder. De senare lyckades inta staden både år 926 och 944. År 954 fördrevs den siste norske vikingakungen, Erik Blodyx, från Jorvik.

Lars G Holmblad är arkeolog och historiker.

Att läsa: Vikingaliv (2007) av Dick Harrison och Kristina Svensson.

Stora boken om vikingarna (2007) av Richard Hall.

Vikingarna och folken i norr (1980) av David M Wilson.

Vikingarnas värld (2006) av Lars G Holmblad.

Vikingarnas ABC (1995) av Carin Orrling (red).

Fem vikingaskibe fra Roskilde Fjord (1967) av Olaf Olsen och Ole Crumlin-Pedersen.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också