Vampyrer

Män med slängkappa och bakåtstruket hår, blek hy och vassa tänder. Så ser den mest spridda bilden av vampyrer ut i dag. Greve Dracula, ursprungligen s

28 oktober 2011 av Katarina Harrison Lindbergh

Män med slängkappa och bakåtstruket hår, blek hy och vassa tänder. Så ser den mest spridda bilden av vampyrer ut i dag. Greve Dracula, ursprungligen skapad av Bram Stoker i romanen Dracula från 1897, har mer än någon annan utgjort mall för den typiska vampyren. Många har läst boken och ännu fler sett de filmer som baserats på gestalten.

Stokers vampyrgreve fick ett sådant genomslag att han sopade undan tidigare versioner av det bloddrickande, eller snarare hungriga, monstret. Men vampyrhistorien är i själva verket mycket äldre än greven.

I en anonym engelsk berättelse från 1100-talet härjas byn Alnwick av en vampyr – en död adelsman som levt ett osunt och utsvävande liv. Efter döden får han ingen ro utan stryker natt efter natt längs gatorna och sprider en fruktansvärd smitta. Befolkningen dör eller flyr i panik. Till slut bestämmer sig de överlevande för att göra slut på gengångaren. De beger sig till begravningsplatsen och gräver upp liket. Kroppen var ”fullproppad och svullen och fruktansvärt tjock, och dess ansikte var rödlätt och utspänt med stora, röda, uppsvullnade kinder. Svepningen runt honom var nedsmutsad och trasig.” Byborna slår till vampyren med en spade – ur honom forsar färskt blod. Därefter byggs ett bål och kroppen bränns. Smittan upphör och inga fler dödsfall på grund av vampyrer inträffar.

Historien från Alnwick är klassisk. Liknande vampyrhistorier finns från stora delar av Europa. Vi kan tycka att det är märkligt att vampyren är engelsman och att det inte förekommer någon uppgift om att han dricker blod. Vampyrer ska ju helst komma från Rumänien och söka upp sina oskyldiga offer om natten för att sätta tänderna i halsen på dem. Förvisso finns det gott om belägg för vampyrtro i Rumänien och det händer att gengångarna dricker blod, men aldrig någonsin tack vare vassa tänder. Sådana uppgifter förekommer bara i populärkulturen från 1800-talet och framåt. Vad som framförallt gör Alnwickvampyren intressant är att berättelsen är så gammal. De flesta liknande historier nedtecknades långt senare, på 1700- och 1800-talen.

Den vampyrberättelse som har blivit mest känd och spridd nedtecknades av den österrikiska fältläkaren Johan Flückinger år 1732. Han blev beordrad att uppsöka den serbiska byn Medvegja sedan det rapporterats att befolkningen där misstänkte att de hemsöktes av vampyrer. När han återvände skrev han ned hur undersökningen av de påstådda vampyrerna hade gått till och vilka åtgärder som vidtagits.

Totalt tretton gravar öppnades. I vissa låg flera personer tillsammans, varför Flückinger och hans assistenter sammanlagt undersökte sjutton personer. Vissa visade inga tecken på vampyrism och dem lät man vara. De personer som i svullnad och rödmosighet påminde om adelsmannen från Alnwick fick däremot sina huvuden avhuggna. Därefter brändes kropparna och askan spreds i den närbelägna floden. Inte heller dessa vampyrer drack, enligt vittnesuppgifter, blod.

Gengångarna uppsökte sina offer i nattliga mardrömmar och försökte strypa dem. Många av de döda som undersöktes hade avlidit efter en kort tids sjukdom. Flera kvinnor omkom av allt att döma i barnsäng eftersom de var begravda tillsammans med sina spädbarn.

Flückingers historia översattes snabbt till flera språk och cirkulerade i den europeiska pressen under 1730-talet. Eftersom fältläkaren använde ordet vampyr (från det serbiska vampir) om de mordiska varelserna spreds detta begrepp över kontinenten. Det var alltså först på 1730-talet som ordet för första gången användes i såväl engelska som i svenska.

Det som vid denna tid kännetecknade vampyrerna var att de var döda personer som kom tillbaka och på olika sätt skadade de levande. Vampyrerna kunde sprida sjukdomar, förstöra egendom, döda husdjur, stjäla, strypa folk i sömnen, ge dem mardrömmar och få människor att förtvina och dö. I vissa historier uppges att gengångarna hade en kraftig hunger som de ibland stillade genom att dricka blodet från djur eller människor. Det hände att offren för vampyrer själva blev vampyrer när de dog.

En vampyr hade flera tydliga kännetecken. De lik som Flückinger ansåg normalt förmultnade befriades från alla misstankar. ”Normalt” innebar i det här fallet att de börjat skrumpna ihop eller lösas upp så att skelettet syntes. Om ett lik däremot hade ökat i omfång, hade mörk ansiktsfärg, var mjukt och rörligt i lederna och innehöll stora mängder ”färskt och flytande blod”, rådde det inga tvivel om att man hade att göra med en vampyr. De rörliga lederna, de rosiga kinderna och blodet sågs som bevis för att personen egentligen inte var död. Fylligheten visade med all önskvärd tydlighet att vampyren steg upp ur graven och tillförde sig själv näring. Ofta nämns att vampyrernas gamla hud och naglar har lossnat, men att ny vävnad har kommit istället och att den såg alldeles skär och frisk ut.

Den som vet på vilket sätt kroppar förmultnar skulle dock inte förvånas över svullna, högröda lik med flytande kroppsvätskor och lossnade naglar i en grav. Bakterier och gasbildning gör sitt och när slemhinnorna sönderfaller förmår de inte längre hålla vätskor på plats. Denna kunskap var emellertid inte allmänt spridd i äldre tid. Vanligtvis öppnade man inte gravar, så det var svårt att veta vad man hade att förvänta sig. När gravöppnarna dessutom letade efter avvikelser och tecken på vampyrism var det antagligen lätt att tolka det mesta man såg som just sådant. Flückinger fick dessutom möjlighet att jämföra olika döda med varandra. Skillnaderna i graden av sönderfall och förmultning tolkade han som bevis för vampyrism.

Vid tiden för den österrikiske läkarens rapport diskuterades fenomenet flitigt i Europa. Både under 1700- och 1800-talen skrevs det avhandlingar, debattinlägg och artiklar om varelsens vara eller icke vara. Det lärda etablissemanget var i stort sett överens om att vampyrer tillhörde sagans och mardrömmens värld, men många hade ändå svårt att förklara de rapporter som kom in. När Flückinger publicerade sina erfarenheter fick de vampyrtroende vatten på sin kvarn. Antalet vittnesmål ökade sannolikt eftersom ämnet plötsligt låg i tiden. Fantasin sattes i rörelse och fler vampyrer rapporterades. Ibland fick myndigheterna allvarliga problem med bybor som olovandes grävde upp gravar och pålade eller brände liken.

När vi läser eller ser filmer om vampyrer i dag är det inte den här gamla vampyren från folktron vi möter. Nutida vampyrer är aldrig svullna, blodsprängda lik som stjäl vin, slår in fönster, ligger med änkor eller stryper folk i sömnen. De framställs snarare som förfinade och kultiverade varelser med övermänskliga krafter och bländande skönhet. Under ytan döljer sig ett farligt rovdjur med starka drifter.

Ibland är vampyren en tragisk figur som förbannar sitt tillstånd och undviker människor för att inte råka skada någon. I andra fall, företrädesvis i skräckfilmer, är vampyren ett fullfjädrat monster, en mördarmaskin som känslokallt sliter upp strupen på sitt offer, frossar och slänger det åt sidan.

Den här utvecklingen påbörjades när vampyren blev intressant för skönlitteraturen. De gamla historierna, som den från Alnwick eller den som Flückinger skrev ned, betraktades i princip som sanna. Visst fanns det tvivlare och förnekare, men folk i allmänhet var övertygade om motsatsen. Deras historier var resultaten av verkliga erfarenheter. När poeter, novellister, roman- och pjäsförfattare fick vampyren på sina skrivbord var de inte intresserade av att skildra sanningen. De ville skapa den ideala skurken.

Vampyren borstades av, kläddes upp, rustades med förmögenhet och social ställning. Inledningsvis drack han sällan blod. Betydligt oftare dränerades offren på livskraft och gick på så sätt under. Med tiden blev blodet allt vanligare. När Varney the Vampyre gick som följetong i en brittisk tidning på 1840-talet var det första gången en vampyr hade huggtänder och efterlämnade det karakteristiska bettet på sina offer. Varney var också utrustad med en stilig svart cape.

Innan Varney slog igenom hette dock vampyren framför andra Ruthven och skildrades av John Polidori i novellen The Vampyre (1819). Det var Polidori som skapade det populärkulturella vampyrintresse som vi fortfarande ser frukterna av. Ruthven, en nidbild av den engelska poeten Lord Byron, blev föremål för omtolkningar under nästan halva 1800-talet. Till och med i Sverige dök han upp, i Viktor Rydbergs följetong Vampyren från 1848.

Parallellt med det manliga vampyr­idealet såg också en kvinnlig vampyrgestalt dagens ljus på 1800-talet. De kvinnliga vampyrerna var i regel överjordiskt vackra varelser. Gestalter som Carmilla, Clarimonde och Kate Northcott gjordes i olika berättelser till fulländade förförerskor. Carmillas offer var unga kvinnor, medan Clarimonde och Kate kastade män i fördärvet.

Mest känd av de tre blev den irländske författaren Joseph Sheridan LeFanus Carmilla från 1872. Tack vare det latenta lesbiska motivet blev boken under 1900-talet föremål för allt från vetenskapliga analyser till halvpornografiska filmer. Carmilla visar vilken potential vampyren har. Eftersom en vampyr inte är människa behöver han eller hon inte hålla sig till rådande­ moralisk praxis. En vampyrkvinna kan därmed leva ut sin sexualitet.

Under 1800-talet användes vampyren många gånger som ett verktyg att spränga sexuella gränser med. Tysken Karl Heinrich Ulrichs vampyr Manor var homosexuell och den estnisktyska författaren Eric Stanislaus Stenbock skapade en pedofilvampyr. Vampyren kom att personifiera sex, dekadens, våld och blodtörst.

När Bram Stoker skrev Dracula var alltså vampyren redan en välbekant figur på den litterära scenen – Stoker kan knappast ha föreställt sig att hans greve skulle göra slut på alla de vampyrer som redan var etablerade. Men så blev det. Till stor del berodde det här på att romanen blev både teater och film. Stokers greve kunde dra fördel av masskulturen i det tidiga 1900-talet, och när han väl hade etablerat sig stod de gamla stjärnorna kvar och stampade i 1800-talet.

Vampyrkulturen tog inte slut med Dracula, men ingen av de vampyrer som har kommit efter honom har kunnat hota den transsylvanske greven. Vampyrerna Lestat och Louis, skapade av Anne Rice, eller Stephenie Meyers vampyryngling Edward Cullen i bokserien Twilight, har gjort intryck, men inte på långt när lika stort som Dracula.

Vampyren utvecklades under 1800- och 1900-talen till ett romantiskt, farligt monster. Stokers greve avvek till viss del från denna norm.

I romanen är han en obehaglig och motbjudande figur. De vampyrkvinnor som Stoker skapade i samma verk är dock klassiska, sköna förförerskor. När Dracula senare blev film kom han emellertid snabbt att inordna sig i den romantiska fåran.

I Nosferatu från 1922 är han fortfarande ett kloförsett råttliknande monster – i Dracula från 1931 sitter däremot kläderna och frisyren på plats. När skådespelaren Bela Lugosi spände ögonen i den kvinnliga publiken kippade den efter andan och skickade beundrarbrev. Sedan dess har greven blivit alltmer skönlockig, sammetsögd och vältalig, och publiken har fått allt svårare att se nackdelarna med att bli hans offer.

Publicerad i Populär Historia 11/2011

Kanske är du intresserad av...

Läs också