Välkommen till Knaust

I juni 1888 brann Sundsvalls- och Norrlands största hotell ned till grunden. Det var ett hårt slag för den unge hotellägaren Adolf Knaust att se det förnä

31 maj 2002 av Anders Stjernberg

I juni 1888 brann Sundsvalls- och Norrlands största hotell ned till grunden. Det var ett hårt slag för den unge hotellägaren Adolf Knaust att se det förnäma hotell Nord med sina sjuttio rum och en beundrad formfulländad trappa försvinna i lågorna. Nu var Knaust inte ensam i förödelsen. I stort sett hela staden brann och behovet av tak över huvudet var en livsnödvändighet. Som tur var hade Knaust sitt sommarvärdshus igång på andra sidan ån, dit branden aldrig nådde, och affärerna tog ordentlig fart.

Några månader senare samma höst köpte Adolf Knaust tre centralt belägna tomter i kvarteret Proserpina. På dessa uppfördes ett förstaklasshotell i fyra våningar samt källare, som invigdes den 9 oktober 1891. Den nya hotellbyggnaden, ritad av arkitekten Sven Malm, uppfördes med en granitsockel och tegelstomme, vars utsida slätputsades och dekorerades i tysk renässansstil.

Adolf Knaust var själv tysk till börden. Anfadern Christian Knaust hade kommit till Sverige från Dresden över Ryssland med Karl XII.

År 1872 kom Adolf Knaust till Sundsvall för att arbeta hos sin farbror Gustaf Knaust, framgångsrik krögare och hotellägare i staden. Efter farbroderns död 1883 övertog han hotell Nord. Och efter branden steg självförtroendet – om det nu berodde på tidsandan eller på de framgångsrika affärerna. Det nya hotellet döptes till Knaust.

Hotell Knaust delade verksamheten i restaurangrörelse och resanderum för övernattningar. Hotellets berömda trappa placerades centralt i huset och den utfördes efter en idé från det nedbrunna hotell Nord. Gjutjärnstrappan försågs med vit carraramarmor och kalksten och ett sirligt utfört smidesräcke. Bottenvåningen innehöll matsal, läsrum och spelrum i väster, och stort schweizeri och förstklassig biljard i sydöst. En trappa upp inrymdes en festvåning mot Storgatan med tre stora rum i fil, samt några mindre mot Nybrogatan. Allt som allt fanns omkring femtio resanderum i hotellet. Lovorden flödade och man prisade särskilt byggnadsstilens renhet och soliditet.

Hotellet hade sin glansperiod under 1800-talets sista decennium och 1900-talets första år. Det var nu som myten om det goda livet på Knaust skapades. Träpatronerna festade om på schweizeriet och åt brakmiddagar i hotellets matsal, de nyrika krossade glas och prydnadsföremål långt in på nattkröken för att roa sig. På morgonen därpå återvände de för att betala.

Det florerar många historier om epoken, mer eller mindre sanna. Till den förstnämnda kategorin hör dock berättelsen om kungen av Siams besök i Sundsvall 1897, en ståtlig visit med galamiddag på Knaust, som förgyllde både staden och hotellet för lång tid framöver. Kung Chulalongkorn befann sig på en resa utmed Indalsälven och Ljusnan och stannade till i Sundsvall eftersom det världskända trävarudistriktet lockade. Med sig hade han en kunglig avsmakare vars funktion var att avgöra om rätterna var godkända för den kungliga gommen. Han blev väldigt förtjust i hotellets laxmajonäs till vilken han inmundigade stora mängder grönsallad – men han ratade den norrländska nationalrätten surströmming.

Förutom hotellets elegans var det Knausts välsorterade kök och spritkällare som lockade. Det fanns till exempel 54 sorters punsch i lager och detta lockade åtminstone träpatronerna. En munter historia förtäljer att det en gång kom några herrar från Härnösand, där de ätit middag, för att inta kaffe med punsch på Knaust. Den långa resan gjorde att de tyckte sig förtjänta av litet extra, så när servitrisen frågade hur många punschhalvor de ville ha, svarade de att de ville ha en av varje sort. Servitrisen, som gjorde stora ögon, replikerade undrande hur länge de hade tänkt stanna kvar på Knaust.

Knausts schweizeri och matsal var mycket praktfulla lokaler. Schweizeriet, eller Spegelsalen som det senare kom att heta med en anspelning på kungliga förebilder, var utrustad med runda bord med marmorskivor och gjutjärnsstöd och traditionella kaféstolar med rottingsitsar. Längs ytterväggen fanns plyschklädda soffor under de spegelförsedda väggfyllningarna och här stod också rektangulära bord av samma karaktär som de runda.

I taket, som finns kvar än i dag, breder ett spröjsverk ut sig, innefattande bemålat glas. Förutom ett vackert schablonmåleri återfinns i de fyra hörnen dessutom målade porträtt av lika många svenska 1800-talstonsättare: Johan August Söderman, Adolf Fredrik Lindblad, Fredrik Vilhelm Ludvig Norman och Jacob Axel Josephson.

Målningarna visar Adolf Knausts vilja att understryka hotellets exklusivitet. Tidens folkliga skvalmusik hörde inte hemma i schweizeriet, här regerade konstmusiken. Knaust, själv mycket musikintresserad och en god och säker kvartettsångare, var för övrigt en av stiftarna av Norrlands sångarförbund.

Den gamla matsalen i nordväst mot Storgatan hade liksom schweizeriet ett enkelt furugolv. Väggarna är ännu klädda med en tidsenlig hög, mörk originalpanel i furu med drag av tysk renässans. Den påminner i mycket om gripsholmspanelerna från 1500-talet, som just omkring 1890 var på modet eftersom Gripsholm restaurerades vid denna tid. Över panelen fanns imiterade gyllenlädertapeter. I matsalen stod just maten i centrum, inte konsten, något som väggdeviserna ”Apetit är then bästa krydda” och ”Som man kokar får man äta” vittnar om.

Efter Adolf Knausts död 1907 drevs hotellet vidare av änkan Anna och hennes son Oscar. Tillsammans styrde de över hotellet fram till Annas död 1917. Oscar Knaust blev en av de mer framträdande och kända personligheterna i dåtidens Sundsvall. Den omfattande rörelsen med trivsamhet och god mathållning, hotellets signum, fortsatte under hans varsamma ledning.

Den gamla patriarkaliska atmosfären där gästerna skulle känna sig hemma och personligen omhändertagna bibehölls, det berättas att man under denna tid inte var främmande för någonting. En gång tyckte en direktör som planerade en stor fest på Knaust att lokalen var för liten. ”Då slår vi ut en vägg”, svarade Anna Knaust med instämmande från Oscar.

Men nya tider kom. Oscar Knaust satsade strax efter första världskriget stora pengar på att vid sidan om hotellrörelsen starta en verksamhet inom bilhandeln. Detta sidospår blev dock för tungt ekonomiskt, Knaust behövde pengar och tvingades mer eller mindre avyttra hotellet. Ett bolag bildades och epoken Knaust var över vad beträffar den egna bestämmanderätten över verksamheten. Familjen fick dessutom flytta ifrån det hus man själva byggt tre decennier tidigare. Men Oscar Knaust fortsatte som källarmästare fram till sin död 1943 och gästfriheten tog han med sig från hotellet till sitt eget hem.

Alla de berömda skådespelare och musiker som gjorde entré i hemmet frampå nattkröken – Thor Modéen, Adolf Jahr, Fridolf Rudin, Jussi Björling, Ernst Rolf och många fler – renderade naturligtvis ett gott rykte åt Knaust. Alla bjöds på nattmacka och samkväm.

Från 1930-talet och flera decennier framåt genomfördes ombyggnader och förändringar för att anpassa verksamheten till mer moderna förhållanden. Även Knaust kände av de nya vindar som blåste genom samhället. Tidigare än många andra 1800-talshotell mötte man den moderna tiden på dess egna villkor. Köket byggdes om och alla hotellrummen försågs med rinnande varmt och kallt vatten och flera rum fick separata badrum med toalett. Vid 1960-talets början omfattade hotellet närmare 160 rum.

Gunnar Wilöf blev ägare 1964. Under hans period började man med levande dansmusik på ett nytt sätt. Danska Erik Flattings trio stannade i åtta år och spelade i Spegelsalen. De var mycket populära och rörelsen gick mycket bra under denna tid. Samtidigt snurrade rouletten i Knaust, vilken var den första i Sverige. Knaust fortsatte att vara ett mondänt hotell och utgöra lockelse för dåtidens societet och kända personligheter på genomresa, oavsett om det rörde sig om cirkusdirektörer eller ambassadörer.

År 1969 avgick Wilöf och sonen Bo blev ägare till fastigheten. Knaust började nu känna av de svårigheter som drabbade alla generationskamrater i landet. 1970-talet var en svår tid att driva ett gammalt hotell. Allt skulle då vara nybyggt och modernt. Dessutom bedömdes framtiden ligga inom helt andra typer av restauranger och hotell. ”Service har blivit dyrbar nu, så dyrbar att många inte anser sig ha råd att betala för den”, sade Bo Wilöf vid nedläggningen av Knaust 1978. ”Det är synd att den tid är borta, då far och mor och alla barnen kunde gå och äta en gemensam familjemiddag.”

Under 1980- och 90-talen har bland annat statliga Patent- och registreringsverket varit hyresgäst. Men efter ett flertal konkurser i samband med fastighetsbranschens kollaps i början av 1990-talet är hotell Knaust nu åter på väg att drivas som hotell. Elite hotell Knaust öppnar nu i sommar i Sundsvall med 90 rum. Litet av den gamla guldepokens glans strålar från lokalerna som samtidigt tillförs en ny dimension med modern design och smakfulla konstföremål.

Kanske är du intresserad av...

Läs också