Poliovaccinering på en skola i Landskrona våren 1957.

© IBL

Vaccinet – en medicinsk framgångssaga

Vaccin har räddat livet på miljontals människor världen över. Allt började med ett drastiskt experiment på 1700-talet.

22 december 2009 av Tord Ajanki

Ett vådligt försök för drygt 200 år sedan blev startpunkten för en av läkekonstens största landvinningar. Den engelske läkaren Edward Jenner (1749–1823) hade hört en mjölkerska säga att hon inte kunde få smittkoppor eftersom hon tidigare hade haft kokoppor. Jenner kunde inte släppa tanken – tänk om det var så enkelt? En mild smitta som skyddar mot en svår sjukdom.

Pojke ympades

Tjugo år senare, 1796, ympade han en åttaårig pojke med kokoppor. Sex veckor senare smittade Jenner honom med de fruktade smittkopporna, men pojken blev inte sjuk. Han var skyddad.

Initialt tog ingen Jenners metod på allvar. Royal Society menade att den »på det hela taget var otrolig».

För att skydda sig mot smittkoppor hade man tidigare ympat sig med sjukdomen, men det var en vansklig metod – ibland utbröt riktiga epidemier. Jenners kokoppor däremot var relativt harmlösa och mycket effektiva och när den inledande skepticismen lagt sig spreds metoden snabbt. Många länder införde obligatorisk vaccinering (ordet kommer från latinets vacca för ko) och smittkopporna tvingades på reträtt. 1979 förklarade FN farsoten utrotad. Det var den första stora segern och många fler skulle följa.

Byggde på en slump

Jenner visste ingenting om virus. Hans upptäckt byggde på slump, god iakttagelseförmåga och mod. Nästa milstolpe i historien, Louis Pasteurs rabiesvaccin, vilar däremot på grundligt vetenskapligt arbete.

Pasteur använde inte en sjukdom för att skydda mot en annan. Istället manipulerade han rabiesvirus, försvagade det genom att hänga ryggmärgar från smittade kaniner på tork, för att sedan injicera det i en hund. För varje dag fick hunden smitta från allt färskare ryggmärgar och till slut var den immun.

Nu började principen för vaccination att klarna: en ofarlig dos av en smitta ger kroppen ett bestående skydd – nästa gång den angrips är den rustad att slå tillbaka.

Ny skrämmande sjukdom – polio

1885, samma år som Pasteur vaccinerade den första patienten (också det en ung pojke) mot rabies, härjade en ny märklig barnsjukdom i norra Sverige. Friska barn insjuknade plötsligt och efter några dagar var de mer eller mindre förlamade. Många dog då andningsmuskulaturen angreps. 1905 insjuknade fler än tusen barn och fler än hundra dog.

Snart var inte bara norra Sverige inblandat. Farsoten, som fick namnet barnförlamning eller polio, var global och offren räknades i tiotusental. Att det handlade om en smitta stod nu klart, avlidna barns ryggmärgar var angripna av en okänd mikroorganism. Samtidigt framträdde ett bekant mönster – den som en gång hade haft polio var skyddad. Ingen drabbades två gånger och nu inleddes en intensiv och långvarig jakt på smittämnet.

Effektivt vaccin

Först 1949 kom genombrottet som skulle leda till ett effektivt vaccin. Tre amerikanska forskare hade lärt sig att odla polioviruset och nu låg vägen öppen för att, precis som Pasteur, försöka ofarliggöra smittan och framställa ett vaccin.

1954 fick de amerikanska forskarna nobelpriset för sin upptäckt. Tajmingen kunde knappast ha varit bättre – några månader senare spreds nyheten att ett vaccin var framtaget över världen. De kommande åren vaccinerades hundratals miljoner barn mot polio.

I dag har vi även vaccin mot en lång rad andra farsoter som tidigare varit dödliga, som difteri, stelkramp, mässling, kikhosta och kolera.

Nästa generations vacciner riktar sig mot andra sjukdomsgissel, som till exempel cancer, hjärtinfarkt och diabetes. Principen är densamma som den som Jenner och Pasteur använde, att innan smittan slår till mobilisera kroppens immunförsvar.

Publicerad i Populär Historia 12/2009

Kanske är du intresserad av...

Läs också