Utan bin – inget liv

I årtusenden har den söta honungen varit en åtråvärd produkt för människor. Biet har alltid varit omgärdat av mystik och förknippats med fruktsamh

17 april 2015 av Ingela Bendt

I årtusenden har den söta honungen varit en åtråvärd produkt för människor. Biet har alltid varit omgärdat av mystik och förknippats med fruktsamhet. Nu hotas insekten och den  viktiga pollineringen av moderna miljögifter.

Text: Ingela Bendt

En paleolitisk klippmålning i Aranagrottan i östra Spanien är den äldsta kända avbildningen av en bisvärm. Den föreställer en man som cirka 15 000 år f Kr plundrar ett bo med vilda bin. Det är en ursprunglig men också livsfarlig fångstmetod, att på repstegar klättra upp längs branta klippväggar, men den praktiseras faktiskt än i dag, i Himalaya till exempel.

En total nutida kontrast till detta utgör de långtradare som, lastade med tusentals bikupor, far kors och tvärs över den amerikanska kontinenten och stannar vid olika fruktodlingar där bina släpps ut för att pollinera blommorna. Denna tjänst som naturen tidigare tillhandahållit gratis betingar ett högt pris i dag när det inte längre finns tillräckligt med bin. Medvetenheten om insektens betydelse har ökat under senare år i takt med att man börjat prata om bidöd. (Se separat text på nästa uppslag.)

Fler och fler intresserar sig för bin – det pratas om biboom och biodlartrend. Stadsbin har blivit allt vanligare. Företaget Bee Urban sköter bikupor på taken till en mängd kontorsbyggnader i Stockholm, bland annat åt H&M, Jernkontoret, Stockholmshem och White Arkitekter. Bina blir en del av företagens miljö-profil – på hösten får alla sin honung i burkar med egen logga. Nätverket Söderbina växer, det består av biodlande kolonister på Södermalm i Stockholm. Kronprinsessan Viktoria och prins Daniel tog glatt emot två bikupor som lysningspresent av Sveriges biodlares riksförbund. Bin är för övrigt inget nytt för kungafamiljen, redan kung Erik XIV anlade på sin tid kungliga bigårdar med en speciellt avlönad biskötare. Det gick inte så bra, men i alla fall.
Bin har funnits på jorden sedan mänsklighetens- -gryning och långt dessförinnan, kanske så länge som
i hundra miljoner år. Från början var biet och getingen ett, men tidigt delade de sig och gick skilda vägar. Biet blev till skillnad från getingen vegetarian och fick sitt protein från pollen.
Men honungen, varifrån kom den? Antikens tänkare funderade. Mycket av deras betraktelser kan ses som villfarelser utifrån dagens kunskaper. Aristoteles trodde till exempel att honungen destillerades ur morgondaggen under sommaren, efter det att stjärnbilden Plejaderna blivit synlig över horisonten. Aelianus menade att honungen faller som ett stilla regn under vårens nätter. Teofratos tillade att mest faller på ekens och lönnens blad, men inte så mycket på vass. Romaren Varro författade 74 böcker och var den som slutligen klargjorde förhållandet – i sitt verk Livet på Landet skriver han att honung framställs av blommor, vallmo, mandelblom, gullregn och allra bäst från timjan. Även om Plinius kände till Varro höll han med de äldre tänkarna, och ansåg att honungen flödade från himlen under de sommarnätter, då Plejaderna och Sirius syntes. En sådan natt kunde man bli klibbig av nektarn. Kanske var det himlens svett, kanske stjärnornas saliv. Det är rena poesin.
Plinius skrev också om honungens läkande egenskaper. Mjöd, drycken som framställdes av honung, var välgörande om man var tungsint och speciellt bra för småaktiga personer, ansåg han. Vaxet var åtråvärt. Av det tillverkade man vaxtavlor att skriva på och även vaxdockor som var vanliga i de grekiska och egyptiska hemmen.

Sedan tidernas begynnelse finns en mystik kring bin; de har tillskrivits övernaturliga och heliga aspekter och betraktats som budbärare mellan vår värld och underjorden. Därför finns det bin på vissa gravstenar i det antika Grekland. I den mykenska kulturen under den grekiska bronsåldern (cirka 1550–1050 f Kr) hade vissa grav-stenar till och med formen av en bikupa.
Biet symboliserar också själen som flyger iväg från kroppen, till exempel i sibirisk tradition, liksom i Syd- och Centralamerika. Mayaindianerna firade en speciell bigud och hade skrifttecken för bin, vilket också aztekerna i Mexiko hade.
Innan européerna koloniserade Syd- och Nordamerika fanns olika släkten av bin på kontinenterna. Det europeiska honungsbiet, Apis mellifera, spred sig dock snabbt när man till sist, efter många försök, lyckades forsla ett bisamhälle över Atlanten. Indianerna kallade biet för ”den vite mannens fluga”.

Bin har förknippats med fruktsamhet på många håll  i världen. I den grekiska mytologin följde bina fruktbarhets- och skördegudinnan Demeter. Samma tema återkommer i legender om andra förkristna fruktbarhetsgudinnor: Kybele med rötter i Anatolien, den mesopotamiska gudinnan Ishtar och grekernas Artemis, som blev romarnas Diana. Fruktbarhetskulten nådde sin höjdpunkt i Artemistemplet i Efesos på Turkiets västkust, ett av den gamla världens sju underverk. På en känd skulptur av Artemis har hon en mängd bröst, som i själva verket är tjurtestiklar, och nederst finns en relief av ett bi. Artemis prästinnor, som ansågs vara binymfer, kallades melissae. På franska heter honung miel och på grekiska meli. Släktskapet är tydligt. Prästinnan i Delfi, känd som oraklet i Delfi, var för övrigt också kallad ”det delfiska biet”.

Honung, kärlek och fruktbarhet hänger ihop än i dag. Vi talar ju till exempel om honeymoon, som på svenska blir smekmånad. Binas vaxkakor består av en oändlig mängd små sexkanter. Sexhörningen, kallad hexagon, var gudinnan Afrodites tecken. Hexagrammet har många betydelser associerade till kärlek, till exempel är sexkanten det tantriska tecknet för kärlek.

Genom århundradena har honung använts i samband med giftermål i olika kulturer. På vikingatidens bröllop dracks det mjöd och brudparet åt honungs-kakor.
I Indien bestryks, enligt en gammal hinduisk tradition, -brudens panna, ögonlock, öron, mun och könsdelar med honung. När brudgummen kysser henne för första gången säger han att ”detta är honung, mitt tal är honung, biets honung bor i min mun och i mina tänder bor freden”.
Även i Marocko finns liknande traditioner; här serveras bröllopsgästerna honung och brudgummen inmundigar sedan det söta som afrodisiakum. I samband med bröllop i Polen sattes en bindel för ögonen på bruden och hennes läppar bemålades med honung innan hon nådde bröllopssängen. I Grekland lever fortfarande den gamla seden kvar att brudgummens mor väntar med en burk honung vid sin sons hus. Bruden äter av honungen så att hennes tal ska blir sött och resten stryks på dörrposten så att inga stridigheter ska uppstå mellan makarna.

Honung har också haft stor betydelse i samband med döden – den är nämligen ett utmärkt konserveringsmedel. Balsamering med honung har gamla anor. I staden Akkad i Irak vet man exempelvis att man kring 200-talet f Kr smorde in döda kroppar med bivax och sedan begravde dem i honung. I en av de egyptiska pyramiderna har man på samma sätt funnit ett väl bevarat litet barn – finklätt och rikt besmyckat – nedsänkt i honung.
Honungen har egenskaper som gör att den inte förstörs med tiden – i de egyptiska pyramiderna har man hittat honung som är ätbar än i dag. I egyptiernas begravningsriter användes den annars för att -förbereda den döde för det som komma skulle. Under olika ceremoniella -besvärjelser öppnade prästen munnen på den mumifierade för att liva upp kroppens funktioner inför den stundande resan. Biet symboliserade livskraften – av egyptierna kallad ka – som flög runt kroppen.
Överhuvudtaget hade biet en helig status i det antika Egypten, man bar till exempel fram honungskakor som offer till gudarna. Det förekom särskilda tjänstemän, kallade ”honungskontrollanter”, vilket visar att biodling förekom.

Flitig som ett bi, heter det ju, och det välorganiserade livet i bisamhället har alltid fascinerat författare och filosofer, både som politisk och social modell. För en del som en bild för demokrati, där flitiga bin skapar ett väl fungerande samhälle i samarbete och balans. För andra är bisamhället en symbol för monarki och tyranni – samhällets effektivitet -beror ju på drottningens absoluta makt.
Den ryske författaren Lev Tolstoj – själv biodlare – såg i boken Krig och fred Moskva som varande utan drottning efter Napoleons invasion. Och utan sin bidrottning dör samhället. Dramatikern William Shakespeare såg bisamhället som ett mönster i krigstider, det använder han i dramat Henry V.

Bisamhället har också använts som liknelse inom kristendomen. På medel-tiden fanns Mariahymner där jungfrun omtalades som en droppande honungskaka och Ordspråks-boken menar att honung står för visheten i själen och därför är bra att äta. Katolska munkar har uppmuntrats att se på de flitiga arbetsbina som ett föredöme för sitt eget klosterliv.
Mormonkyrkan i USA ser bikupan som sitt samhällsideal: hårt, disciplinerat och välorganiserat arbete ger harmoni och rikedom. Mormonstaten Utah är känt som ”the Beehive state”.
Frimurarna har bikupan som symbol för sina grundläggande principer: sparsamhet, stabilitet, flitighet och ordentlighet. Georg Washington, USA:s förste president, var frimurare och på en tavla av honom finns en bikupa i högra hörnet.

Hur har biskötseln sett ut i Sverige? Under bronsåldern kände våra förfäder till bivaxet, som användes vid gjutning av brons. Då var klimatet milt och bin kunde övervintra i ihåliga träd.

Biodling under medeltiden begränsade sig till Danmark och södra Sverige – nordgränsen gick vid Mälaren. Under de 500 år som Sverige var katolskt gick det åt mycket vax till ljus i kyrkor och kloster.
Den medeltida biskötseln var reglerad. Här är landskapslagarna en källa till kunskap. Om en man hittar bin på en annan mans ägor delar man lika, står det i Västgötalagen. Skånelagen reglerar också den så kallade bijakten. Om sådan skedde bakom markägarens rygg, bötfälldes inkräktaren. Av Östgötalagen framgår att det redan på medeltiden fanns bigårdar. Man fick också erlägga en del av sin skatt till kronan i form av honung. I Magnus Erikssons lag från slutet av 1300-talet, står det att den som hittar ett bisamhälle får en tredjedel, medan markägaren ska ha två tredjedelar, mot tidigare hälften var. En bisvärm på flykt tillhörde dock upphittaren. Man kunde också skära sitt bomärke i ett träd där det fanns bin.

Man har inte funnit någon dokumentation som tyder på att biodling förekom på 1600-talet, troligen beroende på klimatförsämringen – tiden kallas ibland för ”lilla istiden”. När det gäller 1700-talet ser det radikalt annorlunda ut. Inget land i världen har en så utförlig bistatistik som Sverige från åren 1750–51. Då gjordes nämligen en noggrann undersökning av biskötseln på uppdrag av kungen. En kartläggning av det totala antalet bisamhällen genomfördes (och man konstaterade att avkastningen inte räckte till Sveriges 1,8 miljoner invånare.)

Det fanns år 1751 30129 bisamhällen varav två tredjedelar bestod av bistockar, en gammeldags metod att få tag i honung som det berättas om i folklivsskildringar. Det gick till så att man letade efter trädstammar med bin, rökte ut bina, sågade av stocken och tog hem den till gården. Man dränkte också bin för att komma åt honungen.
Men på 1700-talet hade också de nymodiga halmkuporna börjat breda ut sig och kom snart att dominera.

Samuel Linné (inte Carl von Linné) skrev om biskötsel på 1700-talet. Bin är mycket känsliga för lukt, visste han, och råder biodlaren att gå runt och andas bland kuporna, men att först hålla handen för munnen om bina skulle ogilla andedräkten. På kvällen kan biodlaren andas in genom flustret, ingången, för att vänja bina, menade Linné.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också