Unionsupplösningen 1905: Krisen chockade kungen

Det avgörande steget till unionsupplösning kom att tas i den norska regeringens korridorer och i stortinget vid Karl Johans gate i Kristiania (Oslo). Annars h

25 januari 2006 av Torbjörn Nilsson

Det avgörande steget till unionsupplösning kom att tas i den norska regeringens korridorer och i stortinget vid Karl Johans gate i Kristiania (Oslo). Annars hade åren efter 1900 bjudit på ett milt unionsklimat, unionens ”indiansommar” som perioden kallats. Men efter en indiansommar kommer alltid höststormar och vinterkyla. En gemensam kommitté kom fram till att ett norskt konsulatväsen var möjligt, men vid förhandlingarna om hur det skulle gå till sprack samförståndet.

Den svenske statsministerns hållning betecknades av norrmännen som ”Boströms lyd­rikespunkter”. Våren 1905 beslutade stortinget på förslag av Norges regering att inrätta ett separat norskt konsulatväsen. Oscar II vägrade att godkänna beslutet, vilket ledde till att den norska regeringen begärde att få avgå. Kungen godtog inte statsrådens avsked eftersom han ”nu inte kunde bilda en ny regering”.

Svaret från stortinget blev lika chockartat som genialt, eller fräckt och illasinnat om man så vill. I ett uttalande den 7 juni förklarade man att då kungen inte kunde bilda en norsk regering (ordet ”nu” togs bort) hade unionen upphört att existera. Simsalabim, där gick unionen i graven! Utspelet gav en viss legal grund för den proklamerade norska självständigheten men både i Sverige och i omvärlden betraktades det som en kupp.

Oscar II var inte helt omedveten om att unionens upplösning närmade sig, men han hade hoppats att den skulle komma först efter hans död.

Också tillvägagångssättet vållade obehag. Stortingets erbjudande att den norska tronen kunde övertas av en prins av ätten Bernadotte, ”Bernadotteanbudet”, upplevdes snarast som en föro­lämpning: ”Förr skola de bära mig till Riddarholmskyrkan, än jag ger mitt samtycke till att en af min familj går till Norge”, sa han. Att acceptera anbudet vore liktydigt med att godta kungens avsättning, något varken majestätet eller politikerna kunde gå med på.

Från officiellt svenskt håll upplevdes därför stortingets agerande som brutalt och förödmjukande. Man ansåg att Norge inte hade rätt att på egen hand säga upp unionen. En uppsägelse av riksakten, det dokument från 1815 som reglerade förhållandet mellan länderna, kunde bara ske efter förhandlingar.

Det norska agerandet väckte uppståndelse också bland den svenska allmänheten. Dagen efter genomfördes vid kungafamiljens sommarslott Rosendal på Djurgården i Stockholm ett välorganiserat hyllningståg med tiotusen deltagare som sjöng ”Kungssången”, ”Vår Gud är oss en väldig borg” och andra fosterländska stycken. Leveropen för kung Oscar var otaliga. Kungen blev påtagligt rörd när han tillsammans med den övriga kungafamiljen mottog tåget. Spontana hyllningar utbröt också på stadens restauranger där hurraropen fick punschglasen att vibrera.

Otaliga hyllningstelegram sändes till Oscar II från före­ningar och enskilda. Ett exempel är från Uppsala den 11 juni: ”Sjuhundra söndagsskolebarn med anhöriga samlade till sommarfest sända sin älskade konung en hjärtevarm ödmjuk hyllning.” Ett annat kom från Askersund den 10 juni där 500 svenska medborgare samlats till möte ”för att uttala sin protest mot norska stortingets brottsliga tilltag”.

Aktionerna behöver dock inte tolkas som uttryck för en militant antinorsk inställning. Många kände sympati för kungen personligen i den svåra situation som uppstått, andra ville mer allmänt uttrycka sin önskan om att krisen skulle lösas på ett fredligt sätt.

Liberaler och andra som haft sympati för de norska självständighetskraven var besvikna på det ”kuppartade” sätt som norrmännen agerat. Borgerliga Aftonbladets löpsedel löd: ”Revolution i Norge”. Social-Demokraten skrev istället: ”Unionen upplöst – Norge fritt”. Inom arbetarrörelsen fanns en stark opi­nion för att utan villkor acceptera den norska självständigheten.

En av de få som direkt förordade krig var professorn i statsvetenskap C-A Reuterskiöld. Han ville att Sverige skulle formu­lera så hårda krav – Trondheim skulle till exempel avträdas – att ett norskt angrepp blev oundvikligt. I ett brev till redaktören för Göteborgs Aftonblad, Vilhelm Lundström, förklarade han sin strategi:

Att du inte kan se, att krig borde önskas, att krig är det enda som numera kan rycka upp och ena ett av fred försoffat folk! Jag vill krig, men det går inte – Gud bättre – det går inte, om inte Norge anfaller. Och mitt sista hopp är nu ett norskt anfall. Låt oss ändå göra vad vi kunna för att framkalla ett sådant!

Författaren Sven Lidman, som också tillhörde den ultrakonservativa strömningen, skildrade senare i romanen Thure-Gabriel Silfverståhl (1910) hur en desillusionerad löjtnant planerade att mörda Oscar II av bitterhet mot unionens upplösning, ett tema som väckte stor sensation. Ett annat tidstecken var filosofen Vitalis Norström som under 1905 skrev till sin politiske frände Adrian Molin: ”Det var något, som sprang läck den 7 juni. Och det var det svenska kungadömets auktoritet. Rättare: då trädde tydligt i dagen, hur sprucken den länge varit.”

Först med efterträdaren Gustaf V och det försvarsvänliga och antiparlamentariska bondetåget 1914 återknöts banden mellan de ultrakonservativa och kungamakten. Kung Oscar, liksom än tydligare kronprins Gustaf, var dock tidigt klar över att unionen inte kunde återställas med vapenmakt. Till detta bidrog också stormakternas motstånd mot militär oro i Norden. Kronprinsen hade under 1890-talet verkat för en hård linje mot Norge. Nu hade han efter sina diplomatiska resor utomlands ändrat uppfattning. Trots att det fanns militanta röster i riksdagen slog även den in på en förhandlingslinje. Liberalerna och de flesta konservativa ansåg att en fredlig lösning var nödvändig, men svenska intressen måste tillgodoses vid avvecklingen. Stortingets beslut betraktades som olagligt – frågan måste avgöras av ett nyvalt storting eller med en folkomröstning. Därefter kunde förhandlingar inledas.

En nyckel till förhandlingslinjens seger finns i den starkt konservative Ernst Tryggers inlägg. Han hyste inga vänskapliga känslor för norrmännen, men frågan gällde om man skulle riskera lugnet i Skandinavien i framtiden, eller söka nå fred och förtroende mellan länderna. Hans poäng var att ”Sveriges lifsintressen fordra, att vårt hopp om framtiden får till innehåll endräkt och förtroende mellan de båda folken.”

Sedan en norsk folkomröstning godkänt stortingets agerande med överväldigande majoritet (368 208 röstade för upplösningen, 184 emot) kunde förhandlingar inledas den 31 augusti 1905. Mötesplats blev Karlstad, mittemellan Stockholm och Kristiania och samtidigt lagom avskilt från huvudstädernas opinioner.

I den svenska delegationen ingick Christian Lundeberg, konservativ statsminister i den samlingsregering som inrättats den 2 augusti, utrikesminister Fredrik Wachtmeister, eckle­sia­s­tikminister Hjalmar Hammarskjöld och konsultativa statsrådet, liberalernas ledare Karl Staaff. Ledare för den norska sidan var Christian Michelsen, även han statsminister i en samlingsregering.

Förhandlingarna, som ägde rum i stadens frimurarloge, omfattade främst två frågor: renbetet över gränserna och de norska gränsfästningarna. I båda fallen rörde det sig om en blandning av reella ekonomiska eller försvarsstrategiska intressen och nationell prestige.

Renbetesfrågan löstes med att samerna i både Sverige och Norge fick behålla sina gamla rätt­igheter i det andra riket. Därmed räddades de svenska samernas ren­betesområden på den norska sidan.

Gränsfästningarna var en besvärligare nöt att knäcka. Förhand­lingarna avbröts en tid för att parterna skulle diskutera frågan på hemmaplan. De militära spänningar som då fanns hade kunnat leda till krigshandlingar. Till slut nåddes en överenskommelse. Örje, Urskog och de nya forten vid Fredriksten skulle raseras (den gamla fästningsbyggnaden bevarades). Kongsvinger skulle också behållas, men all utvidgning förbjöds. Dessutom inrättades en neutral zon som inte fick användas för militära syften. Eventuella tvister skulle lösas med internationell skiljedom.

Karlstadkonventionen den 23 september var en kompromiss som bägge sidor kunde acceptera, även om norska radikaler och svenska ultrakonservativa ansåg att den egna sidan gett efter för mycket. Någon militant opinion mot överenskommelsen, en form av ”dolkstötslegend”, var dock svår att skapa i Sverige. Mannen bakom förhandlingslinjen var ju den konservative ledaren i första kammaren, Christian Lundeberg.

Unionens fredliga upplösning kom att införlivas i den gemensamt svensk-norska självbilden av ett fredligt Norden som kan tjäna som exempel för andra länder i konflikt. För Norge är 1814, 1905 samt andra världskrigets 1940 och 1945 märkesår i den nationella historieuppfattningen. För Sverige är 1905 mindre centralt. I läroböckerna skildras historien i stället utifrån 1809 och demokratiseringens 1921. Man skulle till och med kunna säga att unionsfrågan fick sin verkliga betydelse först efter 1905. I sitt trontal den 21 juni 1905 förklarade Oscar II:

Huru betydelsefull för de skandinaviska folkens trygghet unionen än må vara, icke är den värd de offer, som skulle betingas af tvångsåtgärder ... och gifve Gud Sverige kraft och enighet att inom sina egna gränser återvinna hvad det genom en upplösning af unionen skulle förlora.

”Inom sina egna gränser...”, sade kungen. Vad han syftade på är en klassisk formulering av skalden Esaias Tegnér efter förlusten av Finland 1809. Genom en kraftsamling skulle Sverige återvinna sin styrka; ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.

Många författare och akademiker hade klagat över den kraft­löshet som unionsbrottet påvisade. Konservativa, liberaler och radikaler kunde efter 1905 enas om att det gällde att integrera arbetarklassen i systemet, att engagera ungdomen i ett natio­nellt bygge, att reformera byråkratin och att exploatera naturtillgångarna i Norrland. Även folkhemsbegreppet dök upp under denna tid. Med en viss överdrift kan man hävda att unionsupplösningen banade väg för den svenska modellens samförstånd.

Torbjörn Nilsson är docent i historia vid Södertörns högskola.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också