Unik borg funnen i mosse

Det står en rostig och rutten maskin för torvupptagning på en mosse utanför Göteborg. På en plåt kan man fortfarande läsa ”Martin Jönssons Gjuteriver

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Det står en rostig och rutten maskin för torvupptagning på en mosse utanför Göteborg. På en plåt kan man fortfarande läsa ”Martin Jönssons Gjuteriverkstad, Södra Sandby”. Men det är inte vilket vrak som helst. Tack vare den här maskinen hittades ett unikt fornfynd – Sveriges hittills enda fornborg av trä. Den är daterad till omkring 750 e Kr, alltså vendeltiden.

Berättelsen om borgen i Kållered är som en historisk följetong, om än i ultrarapid, och först nu börjar den spännande upplösningen skönjas.

1918 pågick en fornminnesinventering i Västsverige, den så kallade Göteborgsinventeringen. Samtidigt hade storbyggmästaren Alberts i Göteborg inlett torvupptagning på mossen.

– En dag besökte fornminnesinventeraren platsen och upptäckte att gubbarna lagt ett par gamla träbitar åt sidan, för att ta hem som bränne. Han tittade närmare, såg att det var bearbetat trä och larmade museet, som ryckte ut, berättar arkivarie Johan Wigforss på Göteborgs Arkeologiska Museum.

Museipersonalen mätte och fotograferade tio träbitar, men kunde inte komma med någon hållbar hypotes om ursprunget. Träbitarna lades tillbaka och täcktes med torv, medan glasplåtarna och den skriftliga dokumentationen placerades i arkiven.

– Man fick också förmannen att gå med på, att inte gräva torv i närheten av fyndet. Fast hur mycket av det gamla träet som redan hunnit brännas upp, vågar man inte tänka på.

Också under andra världskriget togs torv upp på mossen, men några nya fynd rapporterades inte. Däremot har vetskapen om att det funnits något i trakten legat kvar i medvetandet hos nya generationer arkeologer.

– Frågan var bara: var? För även om äldre tiders arkeologer presterade ett beundransvärt arbete, inte minst med tanke på den enkla utrustning de förfogade över, så var det lite si och så med exakta platsangivelser, säger Johan Wigforss.

Inventering av fornminnen

Så blev det fornminnesinventering igen på Västkusten, och mossen i Kållered aktualiserades på nytt. Den här gången fick arkeologen Bengt Nordqvist i Kungsbacka napp. Han träffade en 90-årig man som varit med om torvbrytningen 1918 och visste var träbitarna hittats.

90-åringen var själv för svag för att åka ut till platsen, men Nordqvist ritade upp torvschakten på mossen och sedan kunde den gamle peka ut var arkeologerna skulle söka. Det var verkligen i sista stund, för någon tid senare avled den gamle mannen.

Provschakt gav inget

– Som så ofta är det tillfälligheternas spel som är avgörande. Hade den gamle mannen inte hunnit berätta vad han visste, så hade borgen kanske inte hittats.

Utgrävningarna inleddes vintern 1992. Ett första provschakt gav ingenting, utom insikten att det är ett elände att pumpa läns ett schakt i en torvmosse.

– I stället fick vi napp under en rotvälta ett par meter därifrån. Bengt kände med handen under vältan och fann ett par flata hällar. Under hällarna låg det två parallella stockar som vi drog fram. De var inte bearbetade, men placeringen gjorde att vi antog att de tillhörde byggnaden och vi skickade genast prover till kol 14-analys.

– Beskedet kom snart nog: stockarna kunde dateras till omkring år 750. Nu visste vi att vi kommit rätt!

Ett nytt schakt togs upp, i förlängningen av ett gammalt torvschakt. Och här kom nästa glädjechock. I schaktet påträffades ett antal träbitar av olika storlek och utseende, vissa av dem bearbetade.

Två av träbitarna kunde dessutom identifieras med hjälp av museets gamla glasplåtar. Det var samma fynd som man fotograferat av 1918, och som sedan lagts tillbaka!

– Fast vart de andra bitarna tagit vägen är en gåta.

Johan Wigforss gjorde också en annan märklig upptäckt. När han sågade av en större stock, föreföll spånen helt ljusa och fräscha. Han utgick från att det handlade om trä från en senare tidpunkt, sannolikt från torvtäkten. Men sågningar i en annan träbit, som mer sannolikt tillhört fornborgen, gav samma ljusa spånor. Uppenbarligen har mossens syrefattiga, sura vatten och vitmossan bevarat träet bättre än man kunnat ana. Sex träbitar från fyndet togs upp, innan schakten lades igen till nästa utgrävning.

– Prov från träbitarna ska nu skickas på s k dendrokronologisk undersökning, där årsringarna inte bara kan ge besked om vilket år trädet fälldes, utan kanske t o m under vilken tid på året.

Märken efter yxa

På träbitarna, som i skrivande stund finns på Stiftelsen västsvensk konservatorsateljé, kan man fortfarande se märkena efter yxan som format dem.

– Dåtidens yrkesmän var mycket duktiga och avancerade i träbearbetning. De hade också tillgång till förnämliga verktyg. Man visste t ex hur man skulle lägga in en egg av stål i en järnyxa, berättar Johan Wigforss.

– Det finns förresten uppgifter om att man hittat myrmalm här vid mossen. Vattnets mycket bruna färg kan också tyda på järnförekomst.

Unikt fynd

Närmast har man gått in med ansökningar om anslag för fortsatta utgrävningar. Intresset för fyndet är stort. Det handlar om ett för Sverige unikt fynd och dessutom i ett område som annars är fattigt på fornfynd. För Mölndals kommun, som annars egentligen bara har ett IKEA-varuhus att locka med, kan fyndet givetvis bli bingo.

Markprover och pollenanalyser

På det fortsatta programmet står nu makroprover ur marken, för att med hjälp av växter, frukter och liknande söka få fram i vilken omgivningsmiljö fornborgens samtida levde. En geolog ska dessutom med hjälp av pollenanalys söka kartlägga mossens utvecklingshistoria och hur den påverkats av borgen och dess inbyggare.

Vidare hoppas man att med en så kallad georadar kunna lokalisera hällar och stockar, och därmed fastställa borgens utbredning och ungefärliga utseende. Fynden ligger på drygt en meters djup, men att gräva ut alltsammans ställer sig för dyrt – i varje fall idag.

– Däremot kan ytterligare provgropar ge värdefull, kompletterande information om borgens konstruktion och funktion, säger Johan Wigforss, som till kommande utgrävningssäsong hoppas kunna finansiera dels en avverkning av den spretiga skogen på mossen, dels få ut en grävmaskin som kan hjälpa till med jobbet.

Lars Lindh är frilansskribent och medlem i Svenska föreningen för vetenskapsjournalistik.

Skydd för tvåhundra personer

Förmodligen var det brandröken från andra byar som först varnade om att en främmande här var på väg mot den egna bygden. Och nu blev det bråttom. Kvinnorna samlade ihop småbarn, mat och familjens eventuella dyrbarheter, medan männen tog sina vapen och hämtade kreaturen, varefter alla skyndade mot bron som ledde ut mot säkerheten, träborgen därute på ön.

Båtarna tog man också ut, för att inte fienden skulle kunna anfalla från sjösidan. Sedan var det inte mycket mer att göra, utom att maktlösa vänta och se på medan de främmande krigarna plundrade och brände husen i land.

Yngre germanska järnåldern, eller vendeltiden som den kallas i Sverige, var en tid av stora omvälvningar och folkvandringar. Kanske byggdes fornborgen i Kållered som ett skydd mot främmande invasionsföretag under 700-talet.

Strategiskt läge

Läget för borgen på det som idag är torvmossens högsta punkt var strategiskt. När borgen byggdes låg här en mindre torvö, omgiven av två sjöar och träskmark. I närheten fanns ett näs, och sannolikt gick en träbro från näset ut till borgen.

– Man har enligt uppgift hittat en gammal trästock när man plöjde på ängen nedanför och det kan tyda på att här fanns en fast förbindelse med land. Stocken skulle kunna komma från brofästet på landsidan, säger Johan Wigforss.

Att det bör ha varit en fast förbindelse är sannolikt. Vid ofred sökte bygdens folk – tillsammans med sina kritter – skydd i borgen. Det skulle dessutom gå fort. Att använda båtar för att frakta ut folk och kreatur hade varit en dålig lösning, även om konsten att bygga båtar stod högt.

Ännu vet man alltför lite om fyndet, för att kunna göra några exakta beskrivningar av borgen. Man får i stället lita till uppgifter från de fynd av träborgar som gjorts nere på Kontinenten, och till logiska resonemang. Spekulationer ger sig däremot arkeologer inte gärna in på.

Så t ex vet man inte om borgen kringgärdats av en palissad eller någon form av bålverk. De lodräta pålar man hittat ger än så länge inga svar.

– Sjön i sig kan ju ha utgjort ett tillräckligt skydd, påpekar Johan Wigforss. Kunde man försvara bron in till land, så kanske det räckte.

Däremot vågar han sig på en gissning om borgens storlek – 40 x 100 meter. Kanske kunde där i nödfall rymmas ett par hundra människor och deras husdjur.

Borgen var alltså en tillflyktsort. Normalt bodde människor på gårdar runt omkring. Att trängas i en borg på en sumpig torvö kan knappast ha varit lockande. Möjligen kan borgen dock ha bebotts av vaktmanskap, som också kan ha haft till uppgift att bevaka förråd avsedda för ofredstider.

Fynd av spjutspets

Att det kan ha kommit till strider vid borgen tyder för övrigt ett annat fynd på – en spjutspets som påträffades i en annan torvtäkt och som lämnades in till Arkeologiska Museet 1958.

– Spjutspetsen var något böjd i spetsen och holken trasig, vilket kan tyda på att den träffat en sköld och gått sönder. Efter den dåtida ritualen att offra en del av motståndarens vapen i en sjö, brukar vapnen vara betydligt mer förstörda, säger Johan Wigforss.

Vid mitten av 80-talet ordnade förresten museet en pressinformation, då man efterlyste mer information kring spjutspetsen, men det gav ingenting. Fortfarande vet man alltså inte exakt när och var spjutspetsen påträffades.

Vad blev träborgens slutliga öde? Det vet arkeologerna inte heller. Men under utgrävningarna påträffades också brandlager, så det är inte omöjligt att borgen till sist brändes, och sannolikt då av en segrande här.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också