Underklädernas historia

Underkläder kallades länge för ”de onämnbara”. De skulle varken synas eller talas om. Ändå har de i alla tider speglat vår syn på kropp och hälsa,

24 oktober 2008 av Carolina Söderholm

Underkläder kallades länge för ”de onämnbara”. De skulle varken synas eller talas om. Ändå har de i alla tider speglat vår syn på kropp och hälsa, mode, moral och social status.

Få medeltida underkläder finns i dag bevarade. Så mycket vet man dock att närmast kroppen bar kvinnor en särk och män en skjorta, helst av mjukt och lättvättat linne eller ylle, en sed som levde kvar under många hundra år. När det gäller trosor och kalsonger var det sämre ställt. Först under 1800-talets slut började kvinnor mer allmänt skydda lår och underliv med underbyxor, medan herrkalsongen generellt kom i bruk några decennier tidigare.

Skepsisen gentemot i synnerhet det nya kvinnoplagget var länge stor. Ännu vid sekelskiftet 1900 betraktades det på sina håll som oanständigt och onödigt. ”Fruntimmerskalsonger” associerades med lättklädda kabaré- och teateraktriser, men tveksamheten hade även praktiska orsaker. Kvinnor hade tidigare klätt sig med lager på lager av underkjolar (den innersta fungerade bland annat som menstruationsskydd) och vintertid en värmande ”stubb” – det vill säga en vadderad eller stickad underkjol.

I förnämare kretsar användes ibland även mamelucker med öppen gren. Sina behov uträttade man vanligen stående med benen brett isär, något som den nya underbyxan satte stopp för. Män å sin sida hade nöjt sig med att svepa långskjortan om skrevet under byxan, medan det inte var ovanligt att bönder trädde flera par byxor utanpå varandra.

I den nyligen utkomna boken Underkläder – en kulturhistoria delar Britta Hammar och Pernilla Rasmussen upp de delikata plaggen i två grupper. Linne, särk, skjorta, kalsonger och underbyxor skulle skydda och värma kroppen, men också skydda de yttre, sällan tvättade kläderna från kroppens utsöndringar. Medan dessa plagg under flera sekler knappt påverkades av modets växlingar, förhöll sig saken annorlunda med de underkläder vars syfte var att forma kroppen och klädnaden så att de stämde överens med tidens ideal. Till dem räknas bland annat snörlivet, korsetten, krinolinen och inte minst behån, 1900-talets egen uppfinning.

När skräddarkonstens utveckling under 1300- och 1400-talen bidrog till ett allt mer kroppsnära mode växte även kraven på underklädernas utformning. Särskilt inflytelserikt blev 1500-talets spanska hovmode, som föreskrev en konformad och stel överkropp. Inom förnämare kretsar sydde man in styvnader av olika slag, däribland valben, i de hårt stärkta klänningsliven och snart började man även använda sig av lösa snörliv.

Dessa pressade brösten ut åt sidorna – en smal och plattbröstad silhuett associerades med ungdom och hög samhällsklass. Under 1700-talet var snörlivet det dyrbaraste plagget i den kvinnliga garderoben och utgjorde skräddarmästarens mest avancerade uppdrag. Efterfrågan på de böj­liga valbenen blev omfattande och ledde periodvis till en sådan intensiv jakt att valbeståndet i de europeiska och atlantiska farvattnen kraftigt minskade.

Det figursydda snörlivet med kanaler för valben och planschetter (ett slags långa, vertikala metallinjaler) fyllde flera funktioner. Bärarinnans påtvingade raka hållning och det fasta underlaget utgjorde inte bara en nödvändig grund för tidens tunga, yttre dräkter, utan ansågs även signalera en kvinnas sociala position och moral. Under snörlivet bars alltid linnesärken, på synliga ställen kantad med hemsydda spetsar.

Ekonomisk hushållning var a och o, också i mer välbärgade samhällsskikt där fruar och döttrar ägnade stor del av sin tid åt sömnad av familjens underkläder. De påkostade snörliven nöttes genom generationer. I lägre samhällsklasser dög också läder, som den lokala skomakaren eller skräddaren kunde sy till.

Tron på den hårda snörningens goda effekter var allmänt spridd. Medan spädbarnen lindades brukades snörningen på både små och stora barn fram till 1700-talets slut, allt för att kroppsväxt och hållning skulle få stöd. Även män använde sig av snörliv, gömda i västens fram- eller bakstycke, alternativt i officersbyxans linning.

Men det var inte bara livet som var styvat i 1600- och 1700-talens formella dräkter. Från 1500-talets spanska hovmode kom även styvkjolen, vars omfångsrika vidd uppnåddes med rottingringar eller valben. Syftet var att hålla ut dräktkjolen ordentligt från kroppen så att den skulle få ett fritt fall, en effekt som understöddes med hårt stoppade tygrullar som fästes runt höfterna. I Skåne gick de populärt under namnet ”pölsa”.

Styvkjolen, som användes tillsammans med ett flertal underkjolar (i Frankrike ofta tre lager, benämnda ”den blygsamma”, ”den lättsinniga” och ”den hemliga”), blev framför allt i de europeiska hovdräkterna ett långlivat underplagg. Men skicket spred sig även till de lägre samhällsskikten, något som den svenska staten under 1700-talets hårda krigsår bevittnade med förtret. Med den så kallade Överflödslagstiftningen skulle modets lyx och utsvävningar hållas i schack med skatter och dyra böter. 1766 förbjöds styvkjolen helt för svenska kvinnor, utom vid hovet. Med Gustav III:s dräktreform 1778 infördes sedan en ledigare klädsel för både kvinnor och män.

Själv njöt kungen av att gå klädd i följsamma trikåkläder, framförallt åtsmitande silkespantalonger. Under dessa bar han sannolikt enbart en suspensoar. (När kungen dog hade han arton suspensoarer i sin garderob.) Den höll vitala delar på plats och var mindre synlig och skrymmande än knöliga knäkalsonger. ”Majestätet var möjligen också plågad av bråck och suspensoaren både hjälpte kroppen och bättrade på utseendet”, skriver Hammar och Rasmussen.

1700-talets dräktskick ställde stora krav även på manskroppen, och Europas modemedvetna överklassherrar använde inte sällan lösvader eller specialförstärkta strumpor för att få önskad muskulär profil under de åtsittande knäbyxorna. Även kvinnor nyttjade lösa kroppsdelar. Vid 1700-talets slut samlades kjolarna runt bakdelen, som framhävdes med så kallade ”lösrumpor”. Det var små kuddar som monterades bak vid ryggslutet för att ge kjolen rätt fall.

Under 1800-talet förvandlades så snörliven till regelrätta korsetter. Deras tekniskt förfinade konstruktion möjliggjorde en allt hårdare snörning, medan bröstens rundning nu pressades uppåt och underströks. Trots läkarkårens varnande protester – allt från järnbrist och TBC till matsmältningsproblem, hysteri, kättja och depression ansågs kunna härledas till detta skadliga plagg – blev korsetten oerhört populär, inte minst genom en begynnande industriell massproduktion runt seklets mitt. (Faktum är att korsetten i olika former skulle leva kvar fram till 1960-talets slut, med stark draghjälp av den franske modeskaparen Christian Diors utpräglat feminina efterkrigstidsstil ”The New Look”.)

Den vidjesmala midja som korsetten frambringade – maximalt 50 centimeter i midjeomfång ansågs acceptabelt enligt samtida ideal – accentuerades runt 1850- och 60-talen ytterligare av krinolinen, vars korgliknande konstruktion av metallringar gav kjolarna en uppseendeväckande volym. I själva verket kom denna opraktiska nyhet – svår att handskas med i mindre möblerade rum, för att inte tala om i droskor eller på picknickar i det gröna – som en befrielse för överklassens kvinnor som dittills tvingats bygga upp klänningsvidden med upp till sju stycken underkjolar, en tung belastning för höfter och rygg.

Motkrafter till dessa modets överdrifter började emellertid mobilisera sig. 1886 bildades Svenska Dräktreformföreningen med Ellen Key i spetsen. Istället för den föga jämställda modedräkten med tillhörande korsett och underkjol förespråkade föreningen en ledigare stil, med linne och benplagg (det vill säga underbyxor) som bekvämt underställ. Deras så kallade ”reformliv” stödde på ett behagligt sätt midja och byst, och blev under 1900-talets början allt mer efterfrågat.

Samtidigt drogs den vanliga korsetten neråt midjan och lämnade brösten utan stöd. Under 1900-talets första decennier lanserades därför bysthållaren – behån, som snart fick ett massivt genomslag. Länge bars den tillsammans med en åtsittande gördel som höll in midja och höft. Vid den kunde även de än så länge resårlösa strumporna praktiskt fästas, varpå de traditionella strumpebanden blev överflödiga.

För herrarnas del moderniserades garde­roben av det sena 1800-talets t-tröja (vilken först lanserades 1871 i USA av Fruit of the Loom, och bars som underplagg av soldaterna under första världskriget) och 1930-talets amerikanska jockeykalsong med praktisk Y-front.

Under följande decennier gjorde nya, elastiska konstmaterial sitt intåg. Rayon, nylon, polyester, akryl och lycra gav med sina tunna, syntetiska fibrer bättre elasticitet och passform. Lämpade för massproduktion spred de silkets och sidenets glamourösa känsla till de breda folklagren, och stod på 1940-talet bakom nylonstrumpornas revolutionerande genombrott. Först på 1950-talet presenterades trosan i vår moderna bemärkelse.

Under 1960-talet konkurrerade slutligen lätta, praktiska underkläder i färgglad bomullstrikå ut såväl figurtrimmande korseletter som byxgördlar, medan minikjolsmodet gjorde den tunna strumpbyxan till en given succé. Redan i slutet av decenniet kom dock en ny produkt som skulle kontrollera de kvinnliga kurvorna – Wonder-bra, en push up-behå med bygel, vars växande popularitet spelat en central roll för 1990- och 2000-talets smärta men storbystade kvinnoideal, medan stay-in-place-strumpbyxan har övertagit trosgördelns funktion.

Korsetten och lösvaderna är visserligen borta, men kraven på en välformad kropp har knappast minskat under seklet som gått. Hemligheten bakom vår tids slanka silhuett – eller muskelkorsett – stavas numera dock snarare fysisk träning, diet och plastikkirurgi. Samtidigt har kalsonger, trosor och behå med de senaste årens mode definitivt lämnat det onämnbaras regioner för en trendmedveten offentlighet.

Carolina Söderholm är författare och frilansjournalist.

Att läsa: Underkläder – en kulturhistoria (2008) av Britta Hammar och

Pernilla Rasmussen, The Corset – a cultural history (2001) av Valerie Steele och A century of lingerie (1997) av Karoline Newman och Karen Bressler.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa