Tulpanmani – börskrasch under barocken

Hösten och vintern 1636–37 drabbades Nederländerna av tulpanmani. Priserna på tulpaner haussades tills en enda lök av den eftertraktade sorten Semper A

8 augusti 2007 av Emilie Wellfelt

Texten fortsätter under annonsen

Hösten och vintern 1636–37 drabbades Nederländerna av tulpanmani. Priserna på tulpaner haussades tills en enda lök av den eftertraktade sorten Semper

Augustus kostade lika mycket som ett bättre hus i centrala Amsterdam. När bubblan brast i februari 1637 gick luften ur marknaden. Tulpaner som betingat fantasisummor gick plötsligt inte att sälja.

Den mytomspunna lökväxten har sitt ursprung i Centralasien, men har en na­turlig spridning från Marocko i väster till Kina i öster. I det osmanska riket upp­höjdes tulpanen under 1500-talet till hov­blomma. Det var från sultanpalatsens trädgårdar som tulpanen gjorde sitt segertåg i Europa.

Lökarna är lätta att transportera och fanns i flera 1500-talsresenärers packning när de återvände hem från Orienten. Det tidigaste skriftliga belägget för en blommande tulpan i Europa beskriver en röd blomma som slog ut våren 1559 i Augsburg i Tyskland. En av dem som introducerade den nya växten hette Ogier Ghisalin de Busbecq. Han reste till Konstantinopel 1554 som den tysk-romerske kejsarens sändebud. När Busbecq åtta år senare återvände till Wien hade han med sig tulpanlökar och frön, och delade bland annat med sig av dem till den franske botanisten Claude de l’Ecluse, Carolus Clusius, (1525–1609), som är en nyckelfigur i tulpanens tidiga europeiska historia.

Clusius var först med, men långt ifrån ensam om, att göra en systematisk art­indelning av tulpanerna. Han katalogise­rade 34 separata grupper efter färg och form, samt efter hur blad och kronblad var ordnade. Clusius var också den förs­te som delade in tulpanerna efter blomningstid.

Förutom i en krets av vetenskapsmän odlades tulpaner av botanikintresserade aristokrater med vitt­förgrenade kontaktnät. 1573 blev Clusius inviterad till Wien av Maximilian II. Den första botaniska trädgården hade anlagts i Pisa 1543, och nu ville Maximilian ha hjälp med anläggandet av en egen kejserlig sådan.

Clusius tackade ja, men starten för trädgården gick trögt och när kejsaren plötsligt dog 1576 ledde detta till ett abrupt slut på upp­draget. Den nye kejsaren över tysk-romerska riket, Rudolf II, var starkt troende katolik medan botanikern var protestant. Clusius tjänster efterfrågades inte längre i Wien. 1592 fick han istället ett erbjudande om anställning vid den medicinska fakulteten vid universi­tetet i Leiden. I uppdraget ingick att på nytt anlägga en botanisk trädgård. Clusius förde med sig en samling värdefulla växter, inklusive cirka 600 tulpanlökar.

I Holland var det många som traktade efter den nya blomman, men tillgången var begränsad. Trots frikostiga erbjudanden vägrade Clusius sälja lökar till odlare som drevs av ekonomiska intressen istället för vetenskapliga. Ofrivilligt bidrog veten­skapsmannen ändå med förädlingsmaterial till den kommersiella tulpanodlingen.

Vintern 1596 stals en stor del av Clusius tulpansamling. Stölden har beskrivits som startskottet för den holländska lökindustrin. Åren kring sekelskiftet 1600 an­lades de första odlingarna utanför Haarlem och lökarna, skulle det visa sig, triv­des i de väldränerade sandjordarna.

Tulpaner har lätt att bilda hybrider, vilket utnyttjades av odlarna. Ett intensivt örädlingsarbete ledde från den anspråkslösa botaniska tulpanen till de kraftfulla blommor som syns i barockens holländska blomsterstilleben.

I provinsen Holland uppstod också den rätta jordmånen för tulpanmani. Efter det nederländska upproret mot Spanien hade Amsterdam seglat upp som den stora hamnstaden. 1602 bildades det nederländska ostindiska kompaniet, VOC, och några få personer blev på kort tid mycket rika. Överskottet på kapital bidrog till att Holland blev Europas finansiella centrum, med välrenommerade banker och börshandel.

Strax utanför Haarlem köpte en av ostindiska kompaniets direktörer, Adriaen Pauw, egendomen Heemstede. Han satsade enorma summor på att rusta upp sitt nya hem. Trädgården anlades enligt tidens franska geometriska stil. Mitt i trädgården planterades en enda tulpansäng. Där fanns uppskattningsvis mellan femtio och sextio exklusiva tulpaner, men med hjälp av en spegelkonstruktion såg det ut som att de var flera hundra.

Inte ens de mest välbeställda hade alltså råd med så många tulpaner som de skulle ha önskat. Det mest anmärkningsvärda med Pauws trädgård var att han odlade hela det kända beståndet av den mytomspunna röd-vitstrimmiga Sem­per Augustus.

Holländarna var inte ensamma om sin fascination över tulpanen. Omkring 1610 blev det högsta mode bland Paris ädlingar att uppvakta damer vid hovet med en exklusiv tulpan att fästa vid dekolletaget. Avskurna blommor av de vackraste varieteterna var prissatta som vore de juveler. Åtminstone fram till 1615 grasserade tulpanfebern vid Ludvig XIII:s hov. Parismodet var tongivande och spred sig, med viss fördröjning, i resten av Europa. En drivkraft i moden är suget efter nyheter.

Tulpaner förökar sig på två sätt: med frön och med sidolökar. Det kan ta upp till sju år att driva de hundratals fröna från en enda frökapsel till blombara lökar. Resul­tatet blir en mängd varieteter med betydande olikheter. Med tålamod och tur går det att få fram nya odlingsvärda blommor. Den andra förökningsmetoden är säkrare. Tulpaner bildar sidolökar som är kloner av huvudlöken. Ef­ter något år är sidolöken färdig att gå i blom och ser normalt ut som en kopia av tulpanen som den hämtats från.

Nackdelen ur odlarsynpunkt är att många tulpaner bara bildar en huvudlök och två eller tre sidolökar per år. När efterfrågan på exklusiva tulpaner steg under tidigt 1600-tal fanns det ingen möjlighet för de holländska odlarna att radikalt öka tillgången.

Eftersom blomningstiden för en tulpan är begränsad engagerade lökhandlarna konstnärer som fick måla av blommorna. Tulpanböcker med vackra akvareller användes som försäljningskataloger. Välbeställda köpare frestades att investera i lökar som blev attraktioner i trädgården kommande vår. Blommorna var exklusiva statussymboler som bara de rikaste hade råd med.

1623, när den röd-vitstrimmiga tulpan­sorten Semper Augustus först blev känd, var priset för en enda lök tusen gulden. Något hade hänt med synen på tulpaner. Professionella odlare, botanister och välbärgade samlare var kända aktörer i den europeiska tulpanhandeln. Nu tillkom en ny kategori: floristerna. De gjorde affärer med lökar utan att själva vara odlare. Floristerna var inte intresserade av tulpaner, utan av vinst.

Begränsad tillgång och stor efterfrågan var ingredienser i tulpanmanin. I häxbrygden som förvred huvudet på annars sansade herrar ingick även en gäckande slumpfaktor. På 1620-talet var det allmänt känt att en tulpanlök som ett år gett en enfärgad blomma nästa år kunde producera en strimmig eller flammig blomma. Färgbrytningen var ett mysterium. Lökar av samma varietet som stod planterade intill varandra kunde uppföra sig olika. Man visste inte hur eller varför färgbrytningarna skedde, men den rätta strimmigheten gjorde en ordinär tulpan till ett veritabelt guldägg. Över en vinter kunde slumpen bidra till att en fattig hantverkare som odlade några tulpanlökar blev en rik man. Först trehundra år senare stod det klart att ett växtvirus gav upphov till metamorfoserna.

Viruset väckte speldjävulen i en växande krets av spekulanter på den nya blomstermarknaden. På 1620-talet köptes och såldes tulpanlökar styckvis. Tio år senare infördes ett viktsystem där fina lökar såldes per ess, en viktenhet som hämtats från guldhandeln och som drev upp temperaturen i tulpanhaussen. Lökarna planterades på hösten, gick allt väl växte de. På nio månader kunde vikten – och priset – femdubblas.

1633 såldes ett hus i den västfrisiska staden Hoorn. Priset var tre sällsynta tul­paner. Istället för att använda pengar för handel med tulpaner hade lökarna bli­vit ett betalningsmedel. Nästa steg var att de användes som skuldförbindelser.

Jordmånen i Holland är perfekt för tulpaner, med ett litet aber. Till de naturliga växtförhållandena på Centralasiens högplatåer hör heta, solstekta somrar. I den nya miljön krävde tulpanerna skötsel. Efter blomningen grävdes lökarna upp och förvarades torrt för att inte ruttna under de regniga sommarmånaderna. Sent på hösten planterades de på nytt.

Handeln med tulpaner var först begränsad till de månader som lökarna var ovan jord. Ett viktigt steg in i tulpanmanin togs när tulpanaffärerna gav upphov till terminshandel med nedgrävda lökar. Köpare utfäste sig att betala ett pris vid ett tillfälle som låg flera månader fram i tiden när löken var leveransfärdig. Ingen kontrollerade om det fanns någon substans i affärerna. Florister köpte tulpaner för vinster som de hoppades tjäna in. Istället för lökar köptes och såldes papper som beskrev en blomma, samt datumet när den skulle grävas upp nästa gång.

På krogar och världshus bildades informella klubbar där man handlade med enklare tulpaner som kallades vodderij (lump). Vodderijlökar såldes inte per ess, utan i korgar som vägdes i skålpund och innehöll mellan femtio och hundra lökar. Affärerna beseglades med vin.

Hösten 1636 drogs hundratals noviser in i lökhandeln. Då kostade ett skålpund av den billigaste sorten, Gheele Croonen, tjugo gulden. Kring årsskiftet hade tulpanhaussen övergått i hysteri. I slutet av januari var priset för ett skålpund Gheele Croonen uppe i 1 200 gulden.

Bland konnässörerna märktes motsvarande utveckling. En enda lök av sorten Semper Augustus värderades nu till hela 10 000 gulden – lika mycket som man fick betala för ett hus vid en av Amsterdams mest centrala kanaler, inklusive stor trädgård och vagnslider. Trots bud i den storleksordningen valde ägaren av allt att döma att be­hålla sina rariteter.

Änkemannen Wouter Bartelmieszoon Winkel, värdshusvärd i Alkmaar, skilde sig från de utpräglade floristerna på två sätt: han odlade själv tulpaner och han lyckades få ihop en mycket exklusiv samling lökar. Me-dan andra i branschen bara ägde skuldförbindelser, hade Winkel lökar.

Sommaren 1636 dog Winkel. Hans sju barn fördes till Alkmaars barnhem. Deras farsarv bestod av tulpaner. Det var vanligt med stölder, men innan tjuvarna hittade till Alkmaar hade familjen grävt upp lökarna och låst in dem. I december var de noggrant graderade och vägda.

Lökarna planterades igen och barnavårdsnämnden gav tillstånd till försäljning.

Under månaderna som gått sedan värdshusvärdens död hade priserna skenat. Auktionen som hölls den 5 februari 1637 var noggrant förberedd. Barnavårdsnämnden hade låtit göra en illust­rerad bok så att tillresta spekulanter kunde studera akvareller av alla Winkels tulpaner. Rika florister och plantskoleägare hade fått särskild inbjudan. Konnässörerna slöt upp och auk­tionen blev tulpanmanins Grande Finale. Totalt inbringade försäljningen av lökarna, tillsammans med några andra växter, 90 000 gulden. På ett par timmar blev sju barnhusbarn förmögna.

Samma vecka som den berömda auk­tionen i Alkmaar kom kraschen på tulpan­marknaden. Första tisdagen i februari 1637 samlades medlemmarna i en floristklubb i Haarlem på ett värdshus. En etablerad medlem av klubben öppnade med att erbjuda ett skålpund vodderijtulpaner till försäljning. Men istället för att en intensiv budgivning startade blev det tyst. Auktionsförrättaren sänkte priset, men inga bud lades.

Priserna hade gått upp så mycket att inga nya spelare vågade eller kunde hoppa på karusellen. De som redan var inne i virvelvinden hade spekulerat långt över sina tillgångar. Ryktet spred sig snabbt och på kort tid kollapsade värdshushandeln. De tulpanlökar som alls gick att sälja kunde i bästa fall betinga någon procent av sitt tidigare värde. Spekulationsbubblan hade nått sin logiska slutpunkt.

Våren 1637 blommade vid sidan om tulpanerna en rik flora av pamfletter och nidskrifter om tulpanmanin. Det häcklades friskt med narrarna som trott att Flora skulle göra dem rika. Fortfarande används tulpanmanin som ett sede­lä­rande exempel för ekonomistudenter (vil­ket inte hindrat att många motsvarande fenomen uppstått genom åren).

Av den tidigare så heta holländska tulpanmarknaden återstod ett virrvarr av ouppklarade affärsuppgörelser, de flesta med innebörden att någon skulle drivas i ekonomisk ruin. Myndigheterna fick, motvilligt, ägna tid och kraft åt att försöka lösa tvister mellan florister och odlare. Strategin verkar ha varit passivitet. Många affärsuppgörelser rann ut i sanden – det fanns inget att processa om, eftersom affärerna byggt på luft.

Emilie Wellfelt är journalist.

Att läsa: Tulpanmani – terminshandel, finans-

kris och den åtråvärda tulpanlöken(2001) av Mike

Dash, Tulpan (1999) av Tjörnedala trädgårds-

förening, samt Tulpanen (2000) av Anna Pavord.

Viruset gjorde dem vackra

Det dröjde en bit in på 1900-talet innan en av gåtorna bakom tulpanmanin var löst. Först då upptäcktes att färgskiftningarna som uppstod hos de mest eftersökta strimmiga tulpanerna orsakas av ett växtvirus som sprids med bladlöss.

Viruset har fått beteckningen TBV(r), tulip breaking virus. R:et står för Rembrandt. Tulpaner med virusets vackra färgeffekter förekom ofta i blomsterstilleben som var populära under det holländska måleriets guldålder. Men, ska man vara petig är r:et lite missvisande, eftersom just Rembrandt inte målade särskilt många tulpaner.

I samband med Napoleonkrigen flydde många holländare över kanalen till England. De tog med sig sina finaste tulpanlökar och inspirerade de trädgårdsintresserade engelsmännen. I Storbritannien blev tulpanen folklig. Under 1800-talet bildades tulpansällskap där medlemmarna tävlade om vem som kunde få fram de vackraste blommorna.

Virussmittade tulpaner må vara vackra, men sjukdomen drar ner växtkraften. Sedan 1950-talet är det förbjudet att bedriva kommersiell handel med virussmittade tulpaner i Europa. Holländarna har försökt bli av med viruset eftersom det ställer till skada i stor-skalig industriell odling. Smittade lökar har destruerats, samtidigt som man genom förädling fått fram resistenta sorter.

De strimmiga tulpaner som exporteras från Holland i dag och som växer i svenska trädgårdar är förädlade hybrider som imiterar virusets effekter, men de når inte upp till skönheterna i guldålderns tulpanstilleben.

I dag återstår ett enda tulpansällskap med engagerade privatpersoner som vårdar den strimmiga tulpanen som ett kulturarv: The Wakefield and North of England Tulip Society, grundat 1836. Sällskapet träffades ursprungligen på en pub, och med engelsk känsla för kontinuitet är det fortfarande tradition att vid det årliga mötet i maj visa snittade tulpaner med stjälken nedstucken i en ölflaska. Medlemmarna tävlar i olika klasser och blommorna delas in i huvudgrupperna avelstulpan (breeder) och bruten tulpan (broken). De senare bär på viruset TBV-(r).

En annan möjlighet för nutidsmänniskan att få se blommor liknande dem som gav upphov till tulpanmanin ges i trädgården Hortus Bulborum i Limmen, Noord-Holland. Hortus Bulborum är en levande genbank där historiska tulpaner, även av virussorter, odlas. Men, hoppas inte på att få se en Semper Augustus. De sorter som stod i centrum för tulpanmanin är i stort sett utdöda.

Emilie Wellfelt

PH_4_07

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen