Gonorré och syfilis går att bota, berättar det här anslaget från delstaten Alberta i Kanada 1925. 

© Provincial Archives of Alberta

Syfilis drabbade både folk och furstar

Fortfarande lider miljontals människor runtom i världen av syfilis, den sjukdom som spreds som en löpeld genom 1500-talets Europa. Stora folkgrupper var då i rörelse till följd av instabila politiska och religiösa förhållanden. Soldater, gesäller och pilgrimer bidrog tillsammans med prostituerade till sjukdomens snabba spridning, och alla drabbades – även kejsare och påvar.

14 mars 2001 av Inga-Carin Enström

Fanns syfilis i Europa före Columbus? Det är en fråga som forskare, uppdelade i två läger, har tvistat om i århundraden. Enligt ”europisterna” har sjukdomen sedan urminnes tider förekommit här. Som stöd för sin uppfattning hänvisar de till olika skriftliga dokument, men också till skelettförändringar.

I drottning Johanna I:s av Neapel bordellförordning från mitten av 1300-talet finns en sats om ”renlighet” som ibland anförs som belägg för syfilis existens här före 1493. Likaså anses bl a Moseböckerna och Ordspråksboken, ett protokoll i den franska staden Dijons domstol och en text i Worms sjukdomsnotiser påvisa att syfilis var känt i Europa långt före medeltiden.

Ett par till synes värdefulla dokument härrör från Danmark, det ena enligt uppgift från 1430-talet med två recept mot ”mal franzoso” (franska sjukan). Det andra är en notis i Roskildes Aarbog från 1483 om två sjukdomsfall.

Syfilis i Sydamerika

Inget av dessa dokument tillmäts dock något avgörande värde av ”amerikanisterna”. Könssjukdomar fanns naturligtvis, men inte syfilis, utom möjligen i något enstaka fall, menar de. Och de skelettförändringar som upptäckts, exempelvis i stenåldersfynd från Frankrike, har alla visat sig kunna härröra från andra sjukliga förändringar i ben och skalle. Inte heller undersökningar av egyptiska mumier har visat någon säker syfilis, men väl andra skelettsjukdomar.

PRENUMERERA PÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – UTAN KOSTNAD

Undersökningar av benrester, speciellt kranier hos sydamerikanska mumier, har visat att syfilis har haft stor spridning över hela Sydamerika långt före européernas ankomst.

Men var uppkom sjukdomen? Ryska forskare hävdar att syfilis härstammar från forntida folkstammar i Sibirien som i olika omgångar vandrade över det då torrlagda eller mycket smala Berings sund. Amerika anses ha blivit koloniserat för högst 40 000 år sedan, kanske så sent som för bara 10 000 år sedan. Är syfilis ”importerad” dit så förlorar sig antagligen dess ursprung i ett mycket avlägset asiatiskt fjärran.

Hur det än förhåller sig med syfilis uppkomst och spridning så står det helt klart att dokument och skelettförändringar i Europa från 1400-talets allra sista år talar ett språk som ingen kan missförstå.

Columbus styrman blev sjuk

Efter Columbus och hans manskaps återkomst från den första amerikaresan utbröt en ny egendomlig sjukdom. Enligt uppgift visade den sig först hos förste styrman Pinzon på hemresan från Hispaniola (så kallade man den av Columbus upptäckta ön Haiti). Sjukdomen yttrade sig som ett icke smärtande sår på de yttre genitalierna, men försvann snart. En tid därefter fick de drabbade även utslag i munnen och sedan variga och frätande sår på benen och andra kroppsdelar.

Läkarna stod handfallna inför den nya farsoten som varken stämde med någon av de sjukdomar som mästarna Hippokrates, Aristoteles och Galenos hade omtalat, eller med någon som de själva hade sett tidigare. Den spanske läkaren Rodrigo Dias de Isla skrev utförligt om ”en hittills okänd, osedd och icke beskriven sjukdom som på ett fasansfullt sätt uppenbarat sig”.

I samtida litteratur kan smittans frammarsch genom vår tidigare ej smittade världsdel följas steg för steg från dess första härdar i Spanien kort efter Columbus landstigning i Palos, hans vistelse i Sevilla och uppehåll vid hovet i Barcelona.

Den främsta orsaken till den oerhört snabba spridningen blev det fälttåg som den unge franske kungen Karl VIII företog mot Neapel 1494–95. Hans armé, som räknade drygt 30 000 man, var sammansatt av trupper av olika nationaliteter, bl a spanjorer.

Den tidens lägerliv med utsvävningar omväxlande med krigets strapatser och där prostituerade kvinnor gick från den ena sidan till den andra skapade förutsättningar för en snabb spridning från redan smittade soldater till de övriga härarna. Smittan fanns snart även innanför Neapels befästningsmurar och det berättas hur försvararna ”slutligen drevo ut sina skökor och kvinnor med våld ur fästningen under förevändning att livsmedlen tagit slut. Och fransmännen, som grepos av medlidande och betvangs av deras skönhet, togo sig an dem.”

Tillståndet i den franska hären blev snart så katastrofalt att Karl VIII våren 1495 måste ge upp alla planer på belägring och under stora svårigheter ta sig tillbaka genom Italien, varvid hans från början stora armé sönderföll i laglösa band som spred sig i Frankrike, Schweiz, Tyskland, Nederländerna och Polen. Överallt förde man med sig den ”napolitanska sjukan”, som sedan kallades ”den franska” eller ”fransosen” i hela Europa – utom i Frankrike. Där fick den namnet ”spanska kopporna” eller ”italienska sjukan”. Turkarna kallade den ”de kristnas sjukdom” och de kristna i sin tur kvittade ofta med att kalla den ”turkarnas sjuka”.

En glamorös sjukdom

Redan vid slutet av 1400-talet fanns sjukdomen i Europas alla hörn och i delar av Mindre Asien, spridd främst av soldater, men också av handelsmän, hovresenärer, studenter, prostituerade. Själv dog Karl VIII vid 28 års ålder som ett av dess offer.

Syfilis spreds också långt österut. Det anses ha varit Vasco da Gamas män som förde den till Calcutta i Indien, varifrån den utbredde sig till andra delar av Asien.

I början, och på sina håll även senare, betraktades syfilis märkligt nog som en glamorös sjukdom eftersom den främst förekom i de högre kretsarna. De smittade bedömdes inte med stränghet, tvärtom. För adelsmän blev syfilis det bästa betyget på ett kavaljersmässigt, erfaret och belevat uppträdande i detta de amorösa äventyrens tidevarv. En nackdel var förstås att följden ofta blev en mycket typisk och oskön ”sadelnäsa”, något som gav mycket arbete, och inte minst inkomster, åt läkare som ägnade sig åt plastikkirurgi.

En av renässansens mest ryktbara män, läkaren, astronomen och skalden Girolamo Fracastoro, menade att Amerika troligen var åkommans ursprungsland, men att gudar och gestalter ur den grekiska och romerska mytologin också skulle ha medverkat: Herden Syphilos gjorde uppror mot solguden Apollon som hade låtit en svår torka förhärja landet. Till straff slog guden hädaren med en ny sjukdom, syfilis, ett namn som den sedan dess fått behålla.

Orsaker länge okända

Om orsakerna till syfilis visste man i början inte mycket. Läkarna slog febrilt i sina böcker, men inget fanns beskrivet. Man skyllde på osund väderlek, himlakropparnas påverkan, omåttligt förtärande av mat och dryck, och inte minst Guds syndastraff. Det var ungefär samma förklaringar som vid de flesta andra sjukdomar vid den här tiden.

Framför allt insåg man inte vilken betydelse könsumgänge hade för smittans överförande. Eller också försökte man i det längsta förneka det. Smittan måste spridas på andra sätt, för hur skulle man annars kunna förklara att den var så utbredd även bland präster, munkar och nunnor?

När det så småningom stod klart att syfilis i allmänhet överfördes vid samlag – den smittar också i någon mån via kläder, redskap, badvatten etc – blev det moraliska bedömandet oupplösligt förbundet med sexualmoralen. Namnet ”mal venerien”, könssjukdom, slog igenom och den sjuke uppfattades ofta som en syndare, en brottsling som både måste behandlas och straffas.

Men det stränga fördömandet gällde fortfarande mest ”folket”. Bland adeln, det högre prästerståndet och vid hoven, där syfilis hade en oerhört stor spridning, bedömdes de smittade milt.

Smittades av älskarinnan

Det var en mängd kända historiska personer som ådrog sig syfilis. En av dem var den franske kungen Frans I som beskrivs som en typisk renässansfurste – lysande, ytlig, ombytlig, en som älskade nöjen och lyx men avskydde regelbundet arbete. I kraft av sin förmenta rätt hade han till älskarinna tagit ”La belle Ferronier”, mest känd genom Leonardo da Vincis porträtt, och smittades av henne. Hon hade i sin tur smittats av sin man som i förbittring över kungens tilltag med hustrun hade smittats i samband med egna eskapader.

Frans I:s samtida i England, Henrik VIII, hade också syfilis, vilket lär förklara hans drottningars många missfall och dödfödda barn, hans kroniska bensår och mentala tillstånd.

Kejsaren över det tysk-romerska riket, Maximilian I, med tillnamnet den fromme, proklamerade att om man höll sig borta från de ställen där könsdjävulen drev sitt spel så kunde man undgå sjukdomen. Det hindrade dock inte att påven Julius II, mest känd för att ha givit Michelangelo i uppdrag att måla sina berömda fresker i Sixtinska kapellet, dog i syfilis.

En genomgripande förändring

Med syfilis hade de vanliga människornas liv och förhållande till varandra förändrats på det mest genomgripande sätt. Medeltidens sista århundrade som gärna skildras som en glädjens, sammanhållningens och gemenskapens tid, då man sov i samma säng, åt ur samma fat, drack ur samma mugg, badade i samma kar – allt sådant förändrades. Människorna blev misstänksamma och rädda för varandra, inte bara för främlingar utan också för närstående. Man försökte skydda och isolera sig så gott det gick.

Men smittämnet hade redan hunnit få fäste överallt och dess verkningar var fruktansvärda. Det har sagts att det inte finns någon sjukdom som har ingripit så djupt i mänsklighetens historia som syfilis. De svåraste fallen sändes först till leprosarierna, dvs spetälskesjukhusen. Men därifrån blev de för det mesta bortkörda eftersom de spetälska vägrade vara tillsammans med sådana ”gudlösa”. De syfilissjuka var alltså dubbelt straffade – utstöttheten från mänsklig gemenskap och straffet från Gud.

Kvicksilver mot syfilis

De akademiskt utbildade läkarna vägrade inte sällan att befatta sig med offren för syfilis, och de överläts istället till s k barberare, badare och allsköns charlataner. Ett omfattande geschäft med förment undergörande kurer och botemedel florerade. Det mest kända medlet var gråsalva, det urgamla medlet mot skabb där kvicksilver ingick. Det började användas tidigt och var i bruk långt in på 1900-talet. Eller också kunde patienten få sitta i en tunna eller trälåda med kvicksilversulfid som upphettats – allt för att framkalla en så kraftig svettning och salivavsöndring som möjligt och på så sätt driva ut det onda.

Men det var vanskligt att hitta den rätta doseringen. Ulrich von Hutten, tysk humanist som livligt sympatiserade med Martin Luther, har målande beskrivit sin syfilis och de hemska kurer han genomgick. Många dog i kvicksilverförgiftning, andra föredrog att inte alls låta sig behandlas framför att bli smorda till döds med salvan under stort lidande.

Ett annat mycket vanligt medel, inte särskilt verksamt det heller, om än ofarligare än kvicksilverkurerna, var en dekokt på guajakträ, ”det heliga träet” som importerades i väldiga mängder från Västindien.

Med danska härar till Sverige

Även till Norden kom sjukdomen ganska snabbt, bara något decennium efter Columbus landstigning på europeisk mark. Till Sverige tros syfilis ha kommit med de danska härar som under unionstidens sista skede flera gånger drog upp mot Stockholm. Särskilt ökänd för att ha spridit smittan har kung Kristian II:s armé blivit. Här i Sverige fick sjukdomen namnet ”fransosen” i finare sammanhang, och ”pocker” i folkmun. Pocker är ursprungligen en gammal svensk term för alla möjliga slags koppor och utslag på huden.

På grund av den stora smittorisken stängdes många offentliga badstugor som tidigare hade fyllt en så viktig social och hygienisk funktion. De flesta öppnades aldrig mer och renligheten hos gemene man sjönk markant, vilket i sin tur medförde stor risk för andra sjukdomar. Men det dröjde innan syfilis fick någon verkligt landsomfattande spridning här, kanske beroende på den glesa bebyggelsen.

Snart började emellertid provinsialläkarna, de få som fanns, att rapportera om det ständigt ökande antalet sjuka. Collegium Medicum, en sammanslutning av läkare och föregångare till våra dagars Socialstyrelse, såg som enda möjlighet att isolera de sjuka på s k kurhus. Collegiet föreslog att ett lasarett skulle inrättas i varje län. Men regeringen lämnade förslaget utan åtgärd.

Linnélärjunge i Skara

Ett av de märkligare kapitlen i den svenska syfilisens historia skrevs i Skara under 1700-talets sista decennier då linnélärjungen, medicinaren och upplysningsfilosofen Peter Hernquist anlade landets första egentliga veneriska lasarett.

Peter Hernquist hade 1762 på Linnés tillskyndan sänts till Lyon i Frankrike för att på ort och ställe studera den där utvecklade veterinärläkekonsten. I Sverige hade sedan länge svåra boskapspester hotat såväl enskilda bönders som hela nationens ekonomi. En veterinärskola och utbildade veterinärer var nödvändiga investeringar här.

Under sina nära 10 år i Frankrike inhämtade Peter Hernquist stora kunskaper i både djur- och människomedicinen; han arbetade t ex länge på det berömda sjukhuset Hotel-Dieu i Paris.

Men den mest omfattande delen av hans läkarpraktik i Sverige gällde de veneriskt sjuka. Redan strax efter sin hemkomst till Skara hade han uppsökts av många syfilitiker, det slags patienter han snart skulle få i ständigt ökat antal. Sedan flera decennier hade ju könssjukdomarnas, främst syfilisens, tilltagande utbredning i riket kunnat konstateras och föranlett alarmerande rapporter från provinsialläkare i skilda landsändar och efter hand tvingat fram en del administrativa åtgärder i profylaktiskt och terapeutiskt syfte, dock med obetydlig verkan.

Sillfisket orsakade spridning

Det framkom att smittspridningen vid denna tid särskilt hårt drabbade de västra götalandskapen och inte minst det folkrika Västergötland. Trafiken över kuststäderna har troligen spelat stor roll, men en annan speciell omständighet bidrog, nämligen den bohuslänska sillen. Under den andra hälften av 1700-talet hade Bohuslän en av sina stora sillperioder, den längsta och rikaste någonsin. Det vållade något av en folkvandring; massor av människor gav sig iväg till detta bohuslänska Klondyke. Till stor del var det arbetare i jordbruket som använde den del av året då de inte behövdes i det näringsfånget till att göra sig goda inkomster i sillsalterier och trankokerier som nu växte upp överallt utefter bohuskusten. Från alla håll och kanter kom också mer eller mindre löst folk.

Med dessa s k vandringsarbetare och sillkörarna, de som fraktade havets guld inåt landet, följde även syfilis och spreds i ökad grad i de västliga landskapen. Denna orsak till spridningen hävdas uttryckligen och med konkreta uppgifter av tjänsteläkarna i de västsvenska länen. Collegium Medicum sammanställde en förordning med innehållet att ”handelsvästgötar, månglerskor, gesäller och annat flyttande folk” skulle medföra sundhetsbevis vilket skulle förnyas varje kvartal, och att detta i synnerhet borde iakttagas vid sillsalterierna kring Göteborg och i den bohuslänska skärgården. Det framhölls att ”hemresande sillsaltare” var särskilt farliga bärare av den veneriska smittan.

Lasarett inrättades i Skara

Peter Hernquist meddelade i slutet av år 1783 Collegium Medicum att han ämnade uppföra ett veneriskt lasarett i Skara, och att hans veterinärelever skulle få lära sig vissa vårdsysslor och enklare venereologiska kurer av det slag han själv praktiserat i Frankrike, medicinens föregångsland då. Lasarettet kom snabbt till stånd och intar, enligt samstämda uppgifter, en märkesplats i sjukvårdens och venereologiens svenska historia.

Sommaren 1784 kom verksamheten igång på allvar med en tillströmning av patienter som snart hotade överstiga Hernquists förmåga. Han skriver: ”Den veneriska sjukdomen har tagit öfwerhanden här, isynnerhet hos den fattiga allmogen. Ifrån alla håll komma usliga fattiga som äro svårligen angripna af smittan. På somliga äro näsben, på andra gommen angripna, en del äro betäckta öfwerallt med sår, på de flästa gå skjerwor ur benpipan. I går ankommo uslingar hitförda på kärror. Hela lemmen war på en av dem tjock som en arm och hela kroppen betäckt med sår. Man, hustru och barn äro också i samma hushold smittade. Ingen kan beskrifwa det elände som utspridt sig bland oss, i fordna dar wiste man af dylikt intet.”

Framkallade salivavsöndring

Samtidigt är Peter Hernquist ganska optimistisk och utgår från att han ska kunna hjälpa patienterna. Även i de mest svårartade fall, skriver han, har ingen gått ifrån honom utan hjälp. Den behandling av syfilis som vid den här tiden var den vanliga i Sverige liksom i det övriga Europa var den s k salivationsmetoden. Den innebar att man framkallade en stark salivavsöndring, stundom i kopiösa mängder. Till det var kvicksilver särskilt lämpligt. Kvicksilverpreparaten ansågs genom en speciell egenskap, surheten, ha en effektiv förmåga att uttömma könssjukdomens ”gift”.

Peter Hernquists veneriska lasarett bestod under några decennier, till strax efter år 1800. Att det var behjärtansvärt och välment, att det gav lindring och tröst åt många hjälpsökande kan inte betvivlas. Men att kurerna kunde ha den oftast osvikliga effekt som vetenskapen, inte sällan Peter Hernquist själv, tillskrev dem, måste ifrågasättas.

Det vanliga var att patienterna efter behandling med olika kurer på lasarettet kände sig mycket bättre, ja riktigt friska, fastän de inte alls var det, t o m såren syntes läka. Men efter någon tid återkom ofta sjukdomen, ibland maskerad och under okänd form och vilseledde både läkare och patient, under det att den fortfarande smittade.

Trodde gonorré var förstadium

Tyvärr hade läkarna i början gjort sig skyldiga till ett olyckligt misstag. De utgick från att det bara fanns en venerisk sjukdom, syfilis. Den andra som man kände till redan under antiken, gonorrén, betraktades nu bara som ett symptom eller ett förstadium till syfilis. De delvis mycket verksamma kurer mot gonorré som framför allt arabiska läkare hade kommit fram till eftersattes. Så snart någon misstänktes för att ha gonorré fick personen i fråga undergå kvicksilverkurer, det vanligaste medlet mot syfilis i fyra sekler. Otaliga människor fick svåra följdsjukdomar genom denna felaktiga behandling och gonorréns enorma utbredning i Europa kan tillskrivas detta misstag.

De veneriskt sjuka dominerade helt på lasaretten och utgjorde under hela 1800-talet mer än hälften av alla som vårdades på landets lasarett och kurhus. Efter hand antogs allt fler av Collegium Medicums tidigare avslagna förslag om undersökning av riskgrupper och smittskyddsåtgärder.

Med städernas starka tillväxt under 1800-talet hade prostitutionen ökat kraftigt och blivit den stora smittkällan för veneriska sjukdomar. Många barn föddes med syfilis, och en betydelsefull insats inom syfilidologin gjordes av läkaren Edward Wilhelm Welander som i slutet av århundradet inrättade hem för barn med medfödd syfilis, ”Welanderhemmen”, som även fick efterföljare utomlands.

De åtgärder samhället dittills hade vidtagit för att bekämpa könssjukdomar var huvudsakligen riktade mot kvinnliga smittbärare, den s k reglementationen, som innebar övervakning genom polismyndighet och tvångsbesiktning av tjänsteläkare. Mannen sågs inte som smittbärare på samma sätt.

Så småningom uppstod en opinion mot att endast kvinnor betraktades som smittorisker och berördes av reglementationen. Debatten växte sig allt starkare, men den ensidiga förordningen kom ändå att gälla till ett par decennier in på 1900-talet. Först med en lag 1919, kallad ”lex veneris” i dagligt tal, fastslogs att varje person som var behäftad med könssjukdom i smittsamt skede var skyldig att låta behandla sig av läkare och underordna sig de föreskrifter som anbefalldes. Läkarna i sin tur var skyldiga att anmäla varje fall och försöka uppspåra smittkällan för behandling. Den som var medveten om sin sjukdom men likväl utsatte annan person för smittorisk kunde dömas under strafflagen. Dessutom skulle viss upplysningsverksamhet bedrivas.

Efter lagens genomförande kunde en avsevärd nedgång i könssjukdomar, främst syfilis, konstateras – frånsett under andra världskriget, då såväl syfilis som gonorré visade en kraftig ökning.

Äntligen effektiv bot

De smärtsamma och tämligen verkningslösa kurerna med kvicksilver och gråsalva bestod ända in i vårt århundrade. År 1905 upptäckte två tyska vetenskapsmän efter lång och mödosam forskning den mikrob som orsakar sjukdomen. Forskningarna kring ett botemedel kröntes med framgång då tysken Paul Ehrlich och japanen Sahachiro Hata år 1910 lyckades framställa ett effektivt preparat som snabbt gick ut över hela världen. Äntligen kunde sjukdomen hejdas.

När det synnerligen verksamma penicillinet infördes på 1940-talet var dödligheten i syfilis redan låg i väst, frånsett under världskrigen. Dessutom hade sjukdomen delvis ändrat karaktär här. De mycket svåra fall som förekom förr hade blivit sällsynta, och återfinns numera huvudsakligen i länder där lagstiftning och medicinska åtgärder är otillräckliga.

Publicerad i Populär Historia 2/1995

Fakta: Smittade av syfilis

Många historiska gestalter drabbades av syfilis. Här är några av de mest kända fallen, från 1500-tal till 1900-tal.

Henrik VIII (1491–1547, engelsk kung. Syfilis lär ha påverkat såväl hans mentala som fysiska tillstånd. Arvet från fadern, medfödd syfilis, grusade dottern Maria I Tudors (1516–58) förhoppningar om en egen arvinge.

Ludvig XIV (1638–1715), fransk kung. Hans giftermål och kyrklighet hindrade honom inte från att ha en mängd älskarinnor. Samtliga, liksom han själv, var smittade av syfilis.

Peter den store (1672–1725), rysk tsar. Karl XII besegrade han vid Poltava. Syfilisen kämpade han mot till sin död.

James Cook (1728–79), engelsk upptäcktsresande. Han besegrade skörbjuggen på sina fartyg genom att låta surkål och malt ingå i manskapets kost, men hade inget att sätta emot sin egen syfilis.

J W von Goethe (1749–1832), tysk skald. Led liksom sina poetkollegor John Keats (1795–1821) och Charles Baudelaire (1821–67) av syfilis. Om och i så fall hur det påverkade deras diktning är omstritt.

Napoleon Bonaparte (1769–1821), fransk kejsare. Det har spekulerats mycket om vad han dog av. Men hans syfilis lär inte vara orsaken.

Ludwig van Beethoven (1770–1827), tysk tonsättare. Efter lysande framgångar i 40-årsåldern drog han sig tillbaka på grund av tilltagande dövhet – och syfilis.

Paul Gauguin (1848–1903) fransk konstnär. Efter 1887 levde han mest i tropikerna där han avled av syfilis.

Randolph Churchill (1849–95), engelsk politiker. Far till Winston. Lämnade oväntat parlamentet 1886 och sökte därefter bot för sin allt svårare syfilis.

Karen Blixen (1885–1962), dansk författarinna. Hon var under åtta år gift med friherre Bror von Blixen-Finecke, och sade själv sarkastiskt att det enda hennes make givit henne var ett adelsnamn och syfilis.

Alphons ”Al” Capone (1897–1947), amerikansk gangsterledare. Efter frigivning från fängelse levde han på 1940-talet tillbakadraget tills syfilis blev hans död.

Publicerad i Populär Historia 2/1995

Fakta: Syfilis

Syfilis, på latin lues venerea, är en kronisk infektionssjukdom orsakad av en bakterie, treponema pallidum. Bakterien upptäcktes 1905 av de tyska vetenskapsmännen Schaudinn och Hoffman.

Det är en av de svåraste veneriska sjukdomarna och smittan överförs främst vid samlag, men också genom kyssar, amning och annan kroppskontakt. Mer sällan förekommer indirekt smitta genom föremål.

Om sjukdomen inte behandlas har den tre stadier. Några veckor efter smittotillfället uppstår ett ytligt sår, oftast på könsdelarna. Efter 2–4 månader får den smittade hudutslag över hela kroppen samt feber. Det tredje stadiet uppträder 10–15 år senare med kroniska inflammationer och förändringar i nervsystemet. Man kan således leva länge med sjukdomen och föra smittan vidare.

Hur många människor som drabbats av syfilis genom århundradena vet man inte. Men givetvis handlar det om åtskilliga miljoner. Också om man ser till dagens situation är statistiken osäker, i siffrorna slås syfilis ofta samman med andra veneriska sjukdomar. Men klart är att sjukdomen fortfarande har stor spridning i bl a Afrika och Asien.

De mycket svåra fallen av hud- och bensyfilis och syfilis med skador på muskler, lever, testiklar och hjärna som var vanliga även i vårt land ännu i början av 1900-talet har dock blivit mer sällsynta överallt. Däremot anses det i dag förekomma relativt sett fler fall av syfilitiska skador i centrala nervsystemet.

Publicerad i Populär Historia 2/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också