Svenska flottan närmar sig Fredrikstad under fälttåget mot Norge 1814.

Erövringen av Fredrikstad 1814.

© Kungliga Biblioteket

Sveriges sista krig – fälttåget mot Norge

Norrmännen var inte tillfreds med sin nya härskare efter Kielfreden. Istället för att böja sig under den svenska kronan förklarade landet sig självständigt. Det blev startskottet för Sveriges sista krig, anfallet mot Norge 1814.

9 december 2017 av Lars Ericson Wolke

I gryningen den 3 augusti 1814 hade det svensk-norska kriget varat i precis en vecka. Svenskarna satte in en avgörande attack mittemot Fredrikstad. 

Från ett femtiotal kanonslupar ur skärgårdsflottan landsattes 4 000 soldater och 500 båtsmän på Kråkerøys östra och västra delar medan ytterligare 1 100 volontärer och båtsmän från de större örlogsfartygen gick iland på öns södra del. De norska försvararna hade ingen chans att slå tillbaka en sådan övermakt.

På väg in mot stränderna sköt de svenska kanonsluparna salvor med skråkulor, vars svärmar av mindre järnkulor drev undan de norska jägarsoldater som var grupperade längs stränderna. Norrmännen drog sig norrut på ön och därifrån kunde de sedan ta sig över till fastlandet. 

Vid sjutiden på morgonen, efter fyra timmars strid, var svenska trupper landsatta på Kåkerøy och efter ytterligare några timmar hade de kontroll över ön. Ett norskt batteri på den norra delen av ön förvandlades till en svensk postering alldeles mittemot Fredrikstad. 

Därmed hade avgörandet fallit i en av de viktigaste striderna under 1814 års krig mellan Sverige och Norge. Men dessförinnan hade ett storpolitiskt spel ägt rum som innefattade Europas samtliga stormakter.

Karl Johan sökte fred med Ryssland

Den svenska militära katastrofen i Finland 1808–09 hade övertygat den nye svenske kronprinsen Karl Johan – som inte belastades med några egna känslor för det förlorade Finland – att fred med Ryssland var ett livsvillkor för Sverige.

Eftersom den sittande kungen Karl XIII var gammal och sjuklig så var det Karl Johan som i praktiken ledde den svenska politiken dessa år. Även då Ryssland år 1812 hotades av undergång när Napoleon intog Moskva bestämde sig Karl Johan för att sitta still i båten. 

Istället valde han att möta tsar Alexander i Åbo och försäkra denne om att Sverige under hans ledning inte hyste några som helst revanschplaner vad gällde Finland.

Jean Baptiste Bernadotte var marskalk i franska armén innan han blev svensk kronprins. Vid Leipzig 1813 stod hans trupper mot Napoleons. 

© Nationalmuseum

Avspänningen med Ryssland, som upprörde många högre militärer och statstjänsteman i Sverige, var bara det första steget i Karl Johans politik. Nästa steg blev konkret operativ militär samverkan med Ryssland och andra av Napoleons fiender.

I koalition mot Napoleon

1813 deltog den svenska armén i den stora koalitionens angrepp mot Napoleons Frankrike och svenska trupper, ehuru blygsamma till numerären, ingick i den allierade nordarmén i Tyskland. 

Armén leddes av Karl Johan, som nu alltså slogs mot sin forne landsman och härskare Napoleon. Han deltog i det avgörande allierade krigsrådet på Schloss Trachenberg i juli 1813, där den gemensamma krigsplanen mot Frankrike fastlades.

Planen fullföljdes under hösten 1813 vid Grossbehren, Dennewitz och det stora slaget vid Leipzig. Karl Johan sökte också – och fann – tsar Alexanders stöd for en antidansk politik som syftade till att erövra Norge. 

Så medan de allierade förföljde Napoleons retirerande arméer mot Frankrike svängde Bernadotte norrut med den svenska armén och en del tyska hjälptrupper.

Slaget vid Bornhöft

Nu var siktet inställt på Danmark och den 7 december 1813 mötte svenskarna danska och holsteinska trupper i en strid vid Bornhöft. Rent taktiskt var det tveksamt om svenskar eller danskar vann, men på ett högre operativt plan innebar striden att svenskarna behöll initiativet och nu kunde sprida ut sig i det danska Holstein. 

Därmed ökade också hotet mot det egentliga Danmark, medan danskarnas allierade Napoleon befann sig på full reträtt mot sin egen huvudstad.

Den 10 december 1813 besatte svenska trupper Kiel och svenskt kavalleri började, tillsammans med nyanlända ryska kosackförband, att sprida sig norrut over den jylländska landsbygden. 

Fick Norge vid freden i Kiel

Den svenska huvudarmén följde efter och i början av januari stod trupperna i Kolding. Då gav Danmark upp kampen och den 14 januari 1814 undertecknades freden i Kiel. Fredsavtalets viktigaste inslag innebar att Norge skulle överlämnas till Sverige, medan Danmark erhöll det svenska Pommern som kompensation.

Även om svenskar och danskar hade kommit överens i Kiel, så var det en part som inte deltog – norrmännen. Den norska reaktionen på Kielfreden var djupt negativ; något samgående med Sverige ville man inte veta av, och den danske prinsen Kristian Fredrik valdes till norsk regent.

Christian Magnus Falsen läser upp den nya grundlagen i Eidsvoll våren 1814.

© Stortingsarkivet

Grundlag vid Eidsvoll

Det norska motståndet kulminerade i antagandet av grundlagen i Eidsvoll den 17 maj. Ur svensk synvinkel innebar detta att Norge måste kväsas med våld, om man inte valde att helt avstå från Kielfredens vinster. 

Det senare var inget alternativ för Karl Johan och den övriga svenska ledningen och därför inleddes planläggningen för en invasion av Norge.

Till skillnad från alla andra svenska monarker som hyst planer på att erövra Norge, senast Gustav III, så var Karl Johan noga med att knyta alla stormakter till sig innan han gick till anfall. 

Han hade Rysslands, Storbritanniens och Preussens aktiva stöd, Österrikes passiva acceptans och Frankrikes påtvingade godkännande.

Fälttåget mot Norge

Den 26 juli hissade de svenska sjöstyrkorna – örlogsflottan och skärgårdsflottan – ankar och därmed var kriget inlett. Sedan spaningspatruller hade sänts in på norskt territorium bröt den svenska huvudarméns 40 000 soldater i gryningen den 30 juli in över den norska gränsen med Fredriksten som ett första mål.

Längre norrut, i Värmland och Jämtland, fanns ytterligare runt 5 000 svenska soldater, och mot dem stod 28 000 norska. Den svenska anfallsplanen gick ut på att nå älven Glomma och därigenom skära av den norska arméns reträtt västerut. 

Om man kunde ringa in norrmännen i Östfold så skulle svenskarna slippa ett fälttåg djupare in i Norge.

Johan af Puke ledde flottan

Krigets inledning blev egentligen ganska odramatisk. När fregatten Galathé med generalamiralen Johan af Puke ombord i gryningen den 26 juli gjorde sig redo att leda den svenska örlogseskadern norrut, mojnade vinden och försök att med hjälp av kanonslupar bogsera de svenska fartygen misslyckades. 

Istället fick man ägna sig att att varpa ut dem, vilket innebar att ett ankare roddes ut ett stycke framför respektive fartyg, vartefter man med hjälp av gångspel drog fartyget framåt. Fort gick det inte, och tungt var det for besättningarna som slet med uppgiften. 

Efter den första dagens slit kastade man ankar utanför fjorden Dynekilen och unnade sig en natts vila.

Den svenska erövringen av Fredrikstad vid floden Glommas mynning i augusti 1814.

© Kungliga Biblioteket

Norsk reträtt under natten

Den svenska styrkan bestod då av fyra linjeskepp, fem fregatter, 24 mindre fartyg och 60 kanonslupar. Mot detta stod den norska kanonslupseskadern vid Hvaleröarna, som enligt svenska bedömningar, när man på förmiddagen den 26 juli siktade de norska farkosterna, räknade 44 kanonslupar. 

När de norska kanonsluparna under dagen den 26 juli såg de svenska fartygen närma sig, började de dra sig tillbaka. 

I skydd av natten mellan den 26 och 27 juli, då de utmattade svenska fartygsbesattningarna vilade utanför Dynekilen, passade den norska styrkan på att dra sig undan utan strid. Man lämnade Hvaleröarna och rodde mot nordväst fram till Tønsberg på den västra sidan av Oslofjorden, trots alla svenska försök att hejda reträtten.

Wirsén tog upp jakten

Den följande dagen försökte svenskarna komma ikapp de retirerande norska sluparna, främst genom en styrka på 36 kanonslupar under befäl av Karl Johan af Wirsén som skulle jaga ikapp de flyktade norrmännen, medan huvudstyrkan seglade väster om Kirkeøy för att om möjligt skära av den norska reträtten mellan Hvalerøarna och Kråkerøy. 

Men eftersom vinden lyste med sin frånvaro lika mycket som dagen innan var det en omöjlig uppgift. Fartygen i den svenska skärgårdsflottan var också mera tungrodda än sina norska motsvarigheter, så inte heller de kunde nå ikapp den retirerande norska flottiljen. 

Därmed försvann alla möjligheter för den svenska flottan att tillfoga den underlägsna norska eskadern ett avgörande nederlag.

Flaggkaptenen Gustaf af Kint, Pukes närmaste man, kunde bara uppgivet konstatera att stiltjen »gjorde till intet alla bemödanden att upphinna dem». Endast två norska kanonslupar, som hade blivit instängda i Torsnaeskilen, gick förlorade sedan deras besättningar borrat dem i sank. 

Tog kontroll över Hvaleröarna

Ett försök att med två kanonslupar bogsera den norska flottiljens proviantbrigg i säkerhet gavs upp sedan svenskarna närmat sig. Briggen stacks i brand och de båda frigjorda sluparna hann undan. Men istället innebar den norska reträtten att svenskarna kunde ta kontroll över ögruppen Hvaleröarna utan strid.

Medan den norska kanonslupsflottiljens reträtt diskuterades och kritiserades på norsk sida var många i den svenska militärledningen kritiska till att skärgårdsförbanden inte hade fått en mera självständig och flexibel roll. 

Genom att dessa knöts alltför hårt till samverkan med örlogsflottans tunga fartyg så missade man en god möjlighet att fånga in och krossa den norska skärgårdsflottiljen. 

Fredrikstads fästning kapitulerade för svenskarna den 4 augusti 1814. Fotot visar provianthuset.

© Chris Nyborg

Interna stridigheter

I skottgluggen kom amiralen Johan Puke. Greven och generalmajoren Anders Fredrik Skjöldebrand – som var en av de svenskar som undertecknade vapenstilleståndet, konventionen i Moss någon vecka senare – skrev senare i sina memoarer att skärgårdsstyrkans chef, konteramiralen Wirsén, hade disponerat sina förband så att de lätt kunde stänga in norrmännen från två sidor »och med lätthet taga eller förstora dem. Men Puke, som hade öfverbefälet, förbjöd den rörelse, hvarigenom det skulle ske, och de norske begagnade natten att komma undan. Detta väckte en otrolig bitterhet hos skärgårdsflottans officerare och ej mycket mindre hos arméns. Puke hatade skärgårdsflottan.»

Istället fick Gustaf af Klint befälet av Puke med ordern att detta fick af Klint, enligt hans egen berättelse, sköta »huru fan jag ville», bara generalamiralen fick sova till åtminstone klockan åtta följande morgon. Dessförinnan ville Puke inte veta ett skvatt om vad som hände med flottan.

Flottstyrkan avancerar

Därför var det af Klint som på morgonen den 28 juli ledde den svenska flottstyrkan in mot Fredrikstad, for säkerhets skull med hjälp av lotsar med lokalkännedom – skeppare, fiskare och styrman – från norra Bohuslän eftersom större svenska fartyg inte tidigare hade seglat i dessa farvatten. 

Allt eftersom de svenska fartygen avancerade mot Fredrikstad aktiverades de optiska telegraferna längs kusten. Med ombord på Galathé tycks af Klint ha haft två norska matroser som hjälpte till att dechiffrera de norska signalerna.

Fram på dagen denna den 28 juli vaknade Johan Puke och undrade yrvaket vad det var som hände, vilket säger en del om ledningsförhållandena i den svenska eskadern. 

Nu delade man upp sig så att linjeskeppen Gustaf den store (som före 1811 hade hetat Gustaf IV Adolf) och Manligheten gick öster om Hvaleröarna medan de båda andra linjeskeppen, Dristigheten och Äran samt fregatten af Chapman gick väster om ögruppen.

Galathé och de båda andra fregatterna Eurydice och Camilla styrde däremot rakt igenom ögruppen genom det smala sundet väster om Kirkeøy. Hela tiden lodade man och nervositeten ombord på de svenska fartygen steg när djupsiffrorna sjönk alltmedan man såg bränningarna slå mot klippor som verkade ligga alldeles för nära. 

Den svenska styrka som anföll Norge från Värmland förlorade vid Lier (bilden) den 2 augusti. Efter ytterligare en förlust, vid Matrand, retirerade styrkan tillbaka in i Sverige.

© Andreas Bloch/Svenskt historiskt bildarkiv

Anfall mot Fredrikstad

Gustaf af Klint planerade att ta Fredrikstad genom samverkan mellan örlogs- och skärgårdsförbanden, vilket först Karl Johan och den svenska militärledningen ställde sig skeptiska till. Kronprinsen ville att flottan skulle försöka jaga ikapp och förinta den norska kanonbåtsflottiljen. 

Men ledningen för den svenska sjöstyrkan i de norska farvattnen förhalade helt enkelt genomförandet av det beslutet, som de fann meningslöst, genom att skylla på vädret.

Men sedan ändrade Karl Johan uppfattning och den 1 augusti gavs order om det svenska anfallet mot Fredrikstad. Sannolikt påverkades hans beslut av att det inflöt underrättelseuppgifter om en snabbt sjunkande moral inne i Fredrikstad sedan de norska kanonbåtarna hade dragit bort utan strid.

Eld mot fästningen

Puke erbjöd nu kommendanten i Fredrikstad, överstelöjtnant Hals, att kapitulera, men erbjudandet avvisades. Innanför fästningsvallarna disponerade Hals ungefär 1200 man. En del soldater från Kråkerøy hade tagit sig till de båda utanverken Isegran och Cicignon precis framför fästningen, men Hals bedömde ändå att inget av dem kunde försvaras, varför båda evakuerades.

Med Kråkerøy säkrad kunde svenska kanonslupar och mörsarfartyg redan samma eftermiddag börja beskjuta själva Fredrikstads fästning. Elden besvarades från fästningen, men utan någon egentlig verkan. 

Under natten vilade dock kanonerna, men tidigt på morgonen, vid fyratiden den 4 augusti återupptogs den svenska beskjutningen, med eld bade från skärgårdsfartygen och från batteriet på Kråkerøy.

Fredrikstad kapitulerar

Snart följdes beskjutningen av en landstigning då ett antal kanonslupar satte iland soldater strax söder om Fredrikstad. I det laget hissade Fredrikstads försvarare en vit flagga på fästningsvallen. 

Gustaf af Klint och arméöversten Carl Erik Skjöldebrand sändes fram som svenska förhandlare och kom överens med Hals om kapitulationsvillkoren. Vid sjutiden på kvällen kunde svenska trupper marschera in i Fredrikstad, men inte från landsidan, utan över en pontonbrygga som byggts på kanonslupar mellan Kråkerøy och själva staden. 

På morgonen den 5 augusti hålls, på kungens förslag, en ceremoni på flaggskeppet Galathé. Under den blev Karl XIII uppenbarligen överförtjust när Fredrikstads fästningsnycklar och flagga på klassiskt manér lades för hans fötter. I krigsbytet ingick också 142 artilleripjäser och drygt en kvarts miljon kanonkulor av olika slag.

Minnesstenen vid Langnes skans hävdar att det var där den 9 augusti 1814 som den sista striden mellan svenskar och norrmän stod. Dock ägde slaget vid Kjølberg bro rum fem dagar senare.

© Otebig

Sju döda på svenska sidan

De förenade svenska sjöstridskrafterna ur de båda flottorna hade genomfört sin del av operationsplanen, och framförallt hade de mer lättrörliga skärgårdsförbanden visat sig vara mycket användbara under operationer söder om och utanför Fredrikstad. Detta sjötåg hade kostat den svenska flottan sju döda och tolv sårade – utan tvekan den svenska flottans minst kostsamma krig.

Nu ville Karl Johan att mindre svenska fartyg skulle ta sig uppför älven Glomma för att aktivt stödja arméns operationer i Östfold eftersom planen var att skära av och ringa in den norska armén öster om Glomma. 

Men av olika skäl kom de mest framskjutna svenska trupperna befinna sig endast 35 kilometer från Kristiania när striderna upphörde. 

Medan förhandlingarna pågick fortsatte kriget med mycket låg intensitet. De sista sammanstötningarna ägde rum vid Glomma och rörde förbindelser över älven. 

Träffning vid Kjölberg

En av dessa skärmytslingar utspelades vid Kjölberg, där bron hade förstörts av de norska försvararna redan den 9 augusti. Längre upp längs älven, vid Langnes norr om Askim, hade norska styrkor etablerat ett brohuvud på den östra stranden, men de slogs tillbaka med en del förluster. 

Under natten till den 10 augusti drogs alla norska trupper öster om älven tillbaka. Sammanstötningarna fortsatte under den 10 och 11 augusti, framförallt nära Trögstad där norska styrkor tvingades dra sig tillbaka väster om sjön Øyeren. 

På förmiddagen den 12 augusti stod svenska belägringsbatterier redo att börja beskjuta den inringade Fredrikstens fästning. Medan de väntade på order om eldgivning försökte Karl Johan skjuta på den slutliga attacken och finna någon form av förhandlingslösning. 

Fredrikstens fästning beskjuts

Först dagen efter, den 3 augusti, öppnade de svenska kanonerna eld mot den norska garnisonen. Belägringsstyrkorna under general Charles de Suremains ledning besköt fortet under ett par timmar. Det svenska belägringsartilleriet leddes av överstelöjtnant Lars Silfverstolpe, som blev den ende svensk som stupade under beskjutningen.

Under natten till den 14 augusti gjorde svenska trupper en framstöt mot det norska kompani som bevakade bron vid Kjölberg. Snabbt fördes norska förstärkningar fram i form av ytterligare ett och ett halvt kompani. 

I det läget satte svenskarna in artilleribeskjutning av de norska positionerna för att driva bort brons försvarare. Ett svenskt angrepp 500 meter söder om bron stöddes vid tvåtiden på natten av artillerield. Nu eskalerade striderna så att båda sidor utväxlade artillerield under de mörka nattimmarna. Den svenska elden riktades framförallt mot de norska flankerna. 

Mosskonventionen – vapenvilan mellan Sverige och Norge – undertecknades i Moss Jernverks huvudbyggnad den 14–15 augusti 1814.

© Ulf Larsen samt Stortinget

Enligt den svenske förhandlaren i Moss, generallöjtnanten Anders Fredrik Skjöldebrand, kunde den svenska artillerielden höras ända in i förhandlingsrummet. Det var en mycket handfast påtryckning på de norska representanterna.

Norska skyttelinjer bemannade den västra älvstranden och besköt svenska soldater som försökte reparera Kjølbergbron. Svaret kom i form av svenska lätta infanterienheter som gick i båtar och började driva bort försvararna från stranden. Därefter kunde reparationerna fortsatta mera ostört. 

De sista skotten

Snart hade två hela bataljoner från Bohusläns regemente och två bataljoner från det östgötska Livgrenadjärregementet kommit över till Glommas västra sida. Medan ytterligare svenska förstärkningar fördes över till brohuvudet pressade artillerielden tillbaka de norska försvararna ytterligare. 

Runt sextio norska soldater stupade eller togs tillfånga. På svensk sida kunde man räkna in tre stupade och fjorton sårade. Men älvövergången var i svenska händer.

De sista skotten växlades nara Örmengårdarna strax efter lunchtid den 14 augusti. Det var mest en skärmytsling, men det skulle visa sig bli den avslutande sammanstötningen mellan svenska och norska trupper under kriget. 

Konventionen vid Moss

De norska förhandlarna skrev under konventionen i Moss vid åttatiden på kvällen samma dag.

Darmed slöts vapenvila i striderna och de tre svenska soldater som föll i striden vid Örmengårdarna skulle bli de sista som föll i Sveriges senaste krig.

Även om hans officerare protesterade gick Karl Johan med på att kompromissa om var demarkationslinjen skulle dras. Kriget kunde därmed avslutas just som den svenska armén var mitt i förberedelserna för den avslutande attacken, avsedd att innesluta och krossa den norska armén i trakten av Ås och Kråkstad, halvvägs mellan Moss och Kristiania. 

Fredrikstens fästning kapitulerade till sina svenska belägrare och vid Kongsvinger övergick garnisonen till fredsliknande förhållanden.

Fortsatta förhandlingar

Under veckorna efter vapenvilan fortsatte förhandlingarna om hur Eidsvollsförfattningen skulle anpassas till unionslösningen. Karl Johan behöll medvetet stora styrkor i Norge så länge förhandlingarna pågick, och därmed övergick kriget i en svensk ockupation av Östfold.

Den svenske kronprinsens nerver blev allt mer spända ju längre förhandlingarna pågick. En svensk officer noterade den 2 september att »svårigheter gjordes i Kristiania» medan kronprinsen vacklade mellan olika beslut. 

Karl XIII blev norsk kung under namnet Karl II.

© Nationalmuseum

Galathé kvar vid Fredrikstad

Den ena stunden gavs direktiv om hur trupper skulle återvända hem till Sverige, bara för att nästa stund ersättas av kontraorder. Så sent som i slutet av oktober beordrade Karl Johan att den pågående hemtagningen av svenska trupper från Norge skulle avbrytas, samtidigt som han hotade att låta armén flytta demarkationslinjen närmare Kristiania. 

Den gången gjorde hotet verkan. Redan i slutet av augusti och början av september började de svenska fartygsförbanden att dras tillbaka till hemmabasen i Karlskrona. Med dem följde också de båda befälhavarna Johan Puke och Gustaf af Klint. 

Istället övertog viceamiralen Rudolf Cederström befälet på Galathé som fick stanna kvar på redden utanför Fredrikstad, som ett slags försäkran om att konventionen i Moss skulle uppfyllas utan svårigheter från norsk sida. 

Först efter tre månaders inte allt för omväxlande bevakning vid Fredrikstad fick också Galathé order om att segla hem, och därmed sattes definitiv slutpunkt för det sjötåg som inletts i gryningen den 26 juli.

Karl XIII kung i Norge

Konventionen i Moss innebar att Kristian Fredrik avsade sig den norska tronen och att Norge gick i personalunion med Sverige. Karl XIII blev gemensam kung – i Norge under namnet Karl II. Men svenskarna accepterade Eidsvollgrundlagen och Norge fick behålla ett eget parlament, en egen regering och egna väpnade styrkor.

För de svenskar som hade hoppats på Norge som en ersättning för det förlorade Finland var detta en djup besvikelse. Under de 91 åren av union samövade svenska och norska trupper vid några tillfällen, men någon gemensam försvarspolitik och krigsplanläggning blev det aldrig fråga om.

Det fanns en utbredd stämning bland svenska officerare att kronprinsen under förhandlingarna i Moss hade varit alltför eftergiven mot sina norska motparter. Anders Fredrik Skjöldebrand skrev efteråt bittert i sina memoarer om »det otacksamma så kallade broderfolket». 

Men Karl Johan ville få ett snabbt slut på kriget eftersom han insåg hur obekvämt det är att regera på bajonetter. Han ville vinna norrmännens stöd för en union, och det lyckades han med. 

Även efter unionsbrottet 1905 heter ju Oslos huvudgata Karl Johans gate, ett erkännande som varit få erövrare förunnat.

Publicerad i Populär Historia 3/2014

Kanske är du intresserad av...

Läs också