Sveriges kyrkor

Odarslövs kyrka ligger, som medeltida kyrkor ofta gör, på en höjd med milsvid utsikt över landskapet. I sydost breder staden Lund ut sig med sin domkyrka f

6 juli 2010 av Anna Larsdotter

Odarslövs kyrka ligger, som medeltida kyrkor ofta gör, på en höjd med milsvid utsikt över landskapet. I sydost breder staden Lund ut sig med sin domkyrka från 1000-talet och i norr ligger renässansslottet Svenstorp med rötter i danskt 1500-tal. Ägarfamiljen Gyllenkroks släktvapen finns ännu kvar på de främsta bänkarna i den lilla skånska kyrkan. Men inte länge till.

Samma dag som Populär Historia besöker Odarslöv ger kyrkorådet klartecken för försäljning av det förfallna gudshuset. Snart bärs de gråmålade kyrkbänkarna ut och Odarslöv blir ett retreatcenter för hjärtpatienter. För Klas Olsson, kyrkoherde i Torns församling, känns det vemodigt. Men försäljningen är också en lättnad, tillstår han. Nu kan den eftersatta byggnaden äntligen rustas upp, sprickorna muras igen och masoniten tas bort från fönstren. För dem som har anhöriga vilande i jorden utanför blir kyrkogårdsbesöket en angenämare upplevelse.

Problemet med så kallade övertaliga kyrkor är inte nytt, varken i Sverige eller i Europa. Här slog begreppet igenom för tjugo år sedan, med 1990 års kyrkobyggnadsutredning. Allt färre människor gick i kyrkan, landsbygden avfolkades och kvar stod gudstemplen som minnen över en överspelad infrastruktur. Med skilsmässan mellan kyrka och stat år 2000 blev frågan extra aktuell. Vem skulle nu ta huvudansvaret för Sveriges 3 500 äldre kyrkobyggnader? Det blev Svenska kyrkan själv, med finansiellt bistånd från staten. I dag äger varje församling sina egna kyrkor och får, inom vissa ramar, själv bestämma hur de ska användas.

Svenska kyrkan har blivit ett trossamfund bland andra. Och ändå inte. De historiska kopplingarna till staten är så många att de två inte helt och fullt kan särskiljas. Många kyrkor har stått i det svenska landskapet i nära tusen år. De har ofta byggts och finansierats av bygdens folk. På kyrkogårdarna har släkter begravts i generationer. I Sveriges kyrkor möts olika intressen: religiösa, historiska, kulturarvsmässiga och inte minst ekonomiska.

Kyrkoherde Klas Olsson hör till dem som tycker att det gick lite för snabbt den gången, när stat och kyrka gick skilda vägar. Han menar att staten borde ha tagit ett större ansvar för kyrkobyggnaderna. De är en del av ett historiskt svenskt kulturarv och följaktligen en nationell angelägenhet. Kyrkoherden ser en utveckling där allt fler kyrkor får förfalla, avlyses och säljs, inte minst i det kyrktäta Skåne. Pengarna räcker inte till för att underhålla dem.

Mellan åren 2000 och 2008 gjorde Svenska kyrkan sig av med 33 kyrkor, vilket betyder knappt en procent av det totala beståndet. Elva är så kallade skyddade kyrkor, det vill säga uppförda före 1940. Resten är nyare byggnader. I båda kategorierna dominerar kapellen. De har ofta sålts som bostäder. Till de mer uppmärksammade avyttringarna hör Allhelgonakyrkan på Ven, som blivit museum och Maglarps nya kyrka utanför Trelleborg, som revs 2007.

Boel Hössjer Sundman, präst och samordnare för det kyrkliga kulturarvet vid Svenska kyrkan, tror inte att siffrorna kommer att bli högre de närmaste tio åren. Ett trettiotal kyrkor, främst kapell, kommer att försvinna. Rivningen av Maglarps kyrka var något helt unikt, menar hon.

– Maglarp blev väldigt uppmärksammat. Men det är en myt att Svenska kyrkan gör sig av med en stor del av sina kyrkobyggnader. Vad vi däremot kommer att se är ett diversifierat användande av dem. Och att prioriteringar blir viktigare när det kommer till restaureringar.

Rivningen i Maglarp blev en symbol för frågan om det kyrkliga kulturarvet. Även människor som inte besökte kyrkan var tveksamma till beslutet om rivning. Byggnaden hade ett värde utöver det religiösa, som landmärke och symbol för viktiga händelser i livet. Enligt en nyligen genomförd undersökning gjord av Svenska kyrkan i samarbete med Statistiska centralbyrån tycker en majoritet av svenskarna (såväl medlemmar som icke-medlemmar i Svenska kyrkan) att kyrkobyggnaderna är viktiga och att de varken bör rivas eller få förfalla. När det gäller Maglarp sa Riksantikvarieämbetet nej till rivning, medan kyrkan stod på sig och utverkade till slut ett rivningsbeslut. Avlysningsgudstjänsten fick hållas utomhus på grund av rasrisken.

Om man ska hårdra situationen ser den ut så här: För kyrkan är förkunnelsen av den kristna läran viktigast. För Riksantikvarieämbetet och staten är det kyrkobyggnaderna som historieförmedlare. Sedan kyrka och stat skildes åt kan perspektiven aldrig bli exakt desamma. Frågan är vem som ska ha sista ordet när det gäller renoveringar. Och vem som ska betala.

Mycket av debatten handlar om den så kallade kyrkoantikvariska ersättningen. Det är den summa som staten varje år betalar ut till kyrkan för att dess kulturarv ska kunna hållas i stånd. Pengarna får inte gå till enklare underhåll, däremot kan de användas till att putsa om en kyrka, eller lägga om ett tak. En del har använts till att kartlägga behov och att lägga upp underhållsplaner. Den kyrkoantikvariska ersättningen, som sedan år 2002 stegvis trappats upp till 460 miljoner per år, är för liten, menar kyrkans representanter. Bland annat röt ärkebiskopen förra året till på Dagens Nyheters debattsida och ansåg att regeringen var ”värre än mögel för kyrkans kulturskatter” (DN 20/5 2009, se separat intervju med Anders Wejryd).

Regeringen tycker tvärtemot att ersättningen ger kyrkan ”stabila och goda förutsättningar för att bevara de kyrkliga kulturminnena”. Det skrev bland andra kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i en debattartikel i höstas (Upsala Nya tidning 11/9 2009). Kulturarvet, inte minst det kyrkliga, är ett prioriterat område i kulturbudgeten, hävdar Henrik Toremark, stabschef hos Adelsohn Liljeroth:

–Trots ett läge av ansträngda finanser låter vi stödet ligga kvar på 460 miljoner de närmaste åren.

Räknar man om stödet i kronor per enhet så innebär det 150 000 kronor per skyddad kyrka och år (det finns tretusen skyddade kyrkor i Sverige). Det är inga små summor. Större projekt kan dock dra avsevärt större belopp. Exempelvis har Storkyrkan i Gamla stan i Stockholm just renoverats och rengjorts för fjorton miljoner kronor. Fallet illustrerar Boel Hössjer Sundmans tes om att hårdare prioriteringar är att vänta i framtiden när det gäller restaurering av kyrkoarvet.

Totalt sett utgör inte den kyrkoantikvariska ersättningen någon stor inkomstkälla för Svenska kyrkan. Åttio procent av samfundets intäkter kommer från medlems­avgifter, sammanlagt ungefär 11 miljarder kronor per år.

Problemet i dag är att allt fler människor lämnar den gamla statskyrkan. Ingemar Nilsson, chef för egendomsavdelningen i Lunds stift, ser hur hotet närmar sig från flera håll. Nilsson väntar på besked från Skatteverket om hur reglerna för beskattningen av Svenska kyrkans egendomar ska utformas. Från och med i år måste kyrkan betala skatt för sin jord och skog. Prästlönetillgångarna, som dessa förmögenheter kallas, utgörs av donationer som kommit kyrkan till del under århundradena. De användes från början till prästens försörjning, därav namnet.

I Skåne är kyrkan landskapets största jordägare och avkastningen har på vissa håll stor ekonomisk betydelse för församlingarna, säger Ingemar Nilsson. Han gissar att utdelningen i stiftet nästa år kommer att minska med 17–18 miljoner kronor, från 50–60.

Totalt i riket uppgår prästlönetillgångarna till en halv miljon hektar skog och 55 000 hektar jord. Några planer på att sälja hela rasket och köpa aktier istället har man inte. Det går inte ihop med kyrkans syn på långsiktighet och tradition.

Borde inte kyrkan, som samlat på sig så mycket tillgångar genom åren, kunna sköta sina fastigheter själv, utan statlig inblandning? Socialdemokraten Ola Möller skriver på sin blogg att han tycker att kyrkan är gnällig. Den borde, med sitt historiska arv av skattefrihet och privilegier, kunna stå på egna ben.

Det är en åsikt som Boel Hössjer Sundman menar är orättvis.

– Många tror att den kyrkoantikvariska ersättningen går direkt till kyrkan. Men så är det inte, den används till vårt gemensamma kulturarv. När stat och kyrka skildes åt var överenskommelsen att lösningen skulle bli ekonomiskt neutral när det gäller antikvariska åtgärder, säger hon.

Hon får delvis medhåll av Maja Hagerman, historiker och författare som forskat mycket om svenska kyrkor. Det är orimligt att begära att kyrkan ska bära hela ansvaret för ett kulturarv som är hela svenska folkets. Det ligger heller inte i dess intresse – när kyrkan prioriterar är det själavården som kommer först.

Hagerman efterlyser ett starkare engagemang från statens sida om inte det unika svenska kyrkoarvet ska förfalla.

– Kyrkorna är våra äldsta hus, djupt förankrade i medeltidens sockenindelning. Tar du bort dem så dödar du en bygds själ. Det har egentligen ingenting med Gud att göra.

Maja Hagerman tror inte som Boel Hössjer Sundman att endast få kyrkor kommer att försvinna i framtiden. I ett pressat ekonomiskt läge befarar hon att vi står inför en förändring liknande den som drabbade stadskärnorna på 1960- och 70-talen. En utgallringsprocess pågår i det fördolda inom kyrkan, menar hon, och syftar på de så kallade kyrkokaraktäriseringarna. Dessa är dokumentationer över Svenska kyrkans skyddade byggnader gjorda av stiften själva i samarbete med länsstyrelser och ibland länsmuseer. Karaktäriseringarna ska ligga till grund för framtida underhåll, men Maja Hagerman misstänker att de istället blir effektiva prioriteringsredskap när kyrkan bestämmer vilka rum som inte längre ska få kosta så mycket i underhåll.

– Det är en smygande process där en metodisk brist på vård till slut kan göra att rivning blir enda alternativet. Det var ju exakt detta som hände i Maglarp.

I Sverige är det Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna som står för tillsynen av det kyrkliga kulturarvet. De ansvarar för olika nivåer: RAÄ för den övergripande nationella och länsstyrelserna för den regionala. 2008 kritiserades båda instanserna av Riksrevisionen för bristande kontroll av hur den antikvariska ersättningen används. Ansökningar om ersättning görs på initiativ av enskilda församlingar och stift och endast kyrkor som söker pengar kan få. Det betyder att skyddsvärda kyrkor kan glömmas bort, eller om man vill vara konspiratorisk, helt enkelt bortprioriteras.

Riksrevisorn menade att länsstyrelserna borde göra egna kontroller av kyrkorna och att Riksantikvarieämbetet borde stötta länsstyrelserna i detta arbete.

Markus Dahlberg, 1:e antikvarie vid RAÄ, berättar att man arbetar med just de här frågorna i dag. Han önskar att ämbetet kunde styra mer var pengarna hamnar, men frågan är svår. Kyrkorna är församlingarnas enskilda egendom. Avyttringar och ombyggnader måste göras med deras praktiska nyttjande i åtanke. Bruket hänger ihop med bevarandet.

Därför är det viktigt med kunskap, inte minst hos enskilda församlingar, menar Markus Dahlberg. Vet du vilken byggnad du har i din ägo så ökar ditt engagemang för att den ska bevaras.

Men kunskap är inte allt. De övertaliga kyrkorna är en del av ett större mönster av struktur- och mentalitetsförändringar som präglar hela samhället. Kyrkan står inte längre mitt i byn, varken bokstavligt eller bildligt. Medan vissa kyrkor drar busslaster med turister förblir andra tomma och låsta. Medeltida landsbygdskyrkor säljs, medan nya byggs i förorten. I Torns församling i Skåne har den tvåtusenhövdade församlingen inte mindre än fem kyrkor att välja mellan, Odarslöv oräknad. Alla har rötter i medeltiden.

FAKTA

Tre frågor till ärkebiskop Anders Wejryd

Du skrev förra året en ilsken debattartikel i Dagens Nyheter om regeringens ointresse för de kyrkliga kulturminnena. Tycker du att du fått gehör för dina åsikter?

– Kyrkan tog sitt ansvar för kulturarvet under vissa premisser. Dessa har inte infriats, vi har till exempel inte fått så mycket pengar som utredningen före skilsmässan visade att vi skulle behöva. Efter en gradvis upptrappning är vi nu uppe i rätt belopp, men bara i nominellt värde. Fast med tanke på den dykande konjunkturen kanske det kunde ha gått ännu sämre.

Hade inte hela situationen varit enklare om ansvaret för kyrkorna fortsatt att vara delat, eller att staten varit ensam ägare till de äldre kyrkorna?

– Ansvaret har aldrig varit delat, som jag ser det. Men skyldigheten att ta hand om det kyrkliga kulturarvet är bra för Svenska kyrkan. Det håller oss alerta också mot dem som inte nyttjar kyrkan till vardags. Men det här är förstås inte hugget i sten. Om vi ser att vårt sociala och internationella arbete blir lidande så kanske ansvaret måste omprövas.

Alla svenskar bidrar ju idag via skattsedeln till att kyrkorna hålls i stånd. Skulle man inte kunna tänka sig att upplåta dem också till icke-kristna ceremonier, till exempel borgerliga vigslar?

– Jag tror att det är en allmän erfarenhet att kraften i kyrkan ligger just i att den är en helig plats. Den är förknippad med bön, i enskildhet eller i gemenskap. Tar man bort de här förutsättningarna så blir kyrkan något annat. Den förlorar sin särskildhet och blir ett slags museum, något man bara går och tittar på.

Anna Larsdotter är frilansjournalist och vikarierande redaktionssekreterare på Populär Historia.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också