Svenskättlingar från Ukraina

Följande artikel publicerades tillsammans med ett fotografi i PH nr 8/2009. Efter 148 år ”i exil” beträder en grupp svenskättlingar återigen svensk

10 november 2009 av Jacob Wiberg

Följande artikel publicerades tillsammans med ett fotografi i PH nr 8/2009.

Efter 148 år ”i exil” beträder en grupp svenskättlingar återigen svensk mark. Det är den 1 augusti 1929. Nyss ilandkomna från Sassnitz-färjan är 885 ”svenskbybor” på väg till tågstationen i Trelleborg för vidare transport till ett uppsamlingsläger i Jönköping. Ansiktena som möter oss andas både oro och förväntan. Bakom sig har de en lång resa från södra Ukraina – och en märklig historia.

Det svenska stormaktsväldet kollapsade med nederlaget i stora nordiska kriget. Vid freden i Nystad 1721 förlorade Sverige stora landområden till Ryssland, bland annat den estländska ön Dagö. En rättslig tvist med den svenske godsägaren Karl Magnus Stenbock löstes genom att Katarina (II) den stora utvisade öns svenska bondbefolkning. De anvisades mark i södra Ukraina, cirka tio mil norr om flodens Dnjeprs mynning i Svarta havet. Området hade nyligen erövrats i kriget mot turkarna, nu behövde det koloniseras. Bönderna utlovades mark, hus, egen kyrka och skattefrihet.

Den 20 augusti 1781 gav sig knappt tusen dagöbor av på en hård vandring, en ”dödsmarsch”, mot sydost. Efter nio månader, den 1 maj 1782, kom utvandrarna fram, decimerade av köld och andra umbäranden till två tredjedelar.

Eländet var dock inte över. Varken hus eller åkrar fanns förberedda åt bönderna, och nya sjukdomar och svår matbrist hotade att helt radera ut befolkningen. År 1783 var endast 150 personer kvar i livet. Trots allt etablerades långsamt en ny tillvaro i Svenskbyn, eller Gammalsvenskby, som den kom att kallas sedan tyska kolonister i början av 1800-talet anlagt tre byar i området. Varje familj hade 65 hektar bördig jord att odla, och i floden Dnjepr fanns gott om fisk. Man hade en präst, byggde en kyrka, så småningom även en skola. Kontakten med Sverige var genom åren mycket sparsam, ändå höll befolkningen fast vid sin lutherska tro, sina traditioner, och sin ålderdomliga östsvenska dialekt.

Fram till revolutionen 1917 med påföljande inbördeskrig var livet drägligt. Men nu utsattes byn för plundring och våld. Dessutom rådde svår missväxt under 1920-talet. Tanken på att fara tillbaka till Sverige började gro. Efter att en majoritet röstat ja, skickades en förfrågan om utflyttning till de sovjetiska myndigheterna. Ansökan beviljades. Lördagen den 20 juli 1929 monterades kyrkklockorna ned, efter att ha dånat oavbrutet i en timmes tid. En sista gudstjänst hölls på söndagen, och tidigt dagen därpå lämnade alla utom en handfull personer Gammalsvenskby.

Den svenska regeringen, Röda korset och en privat stiftelse finansierade massflytten. Resan gick med fartyg över Svarta havet till Bukarest, där ett tåg väntade för färden norrut. Mottagandet i Sverige blev varmt, men sedan infann sig vardagen. Tvärt emot vad som förespeglats, splittrades byborna, och utplacerades på olika lantbruk runtom i landet, främst på Gotland och i Västergötland. Många integrerades i det svenska samhället, men inte alla. År 1931 valde 243 besvikna svenskbybor att återvända till Ukraina.

Jacob Wiberg

Kanske är du intresserad av...

Läs också