Svenska nybyggare i Minnesota, cirka 1880.

Svenskarna i det nya landet

Är det möjligt att exakt fastställa när en folkvandring startar? Frågan aktualiseras av att vi i år firar 150-årsminnet av amerikaemigrationens start. Någon gång bör den emellertid ha börjat, den inte ens sekellånga epok som Vilhelm Moberg tyckte var den viktigaste i svenska historien.

15 mars 2001 av Ulf Beijbom

Är det möjligt att exakt fastställa när en folkvandring startar? Frågan aktualiseras av att vi i år firar 150-årsminnet av amerikaemigrationens start. Någon gång bör den emellertid ha börjat, den inte ens sekellånga epok som Vilhelm Moberg tyckte var den viktigaste i svenska historien.

Osäkerheten om vilket år som skulle kunna markera utvandringens inledning visas av att svenskamerikanerna själva valde 1948 för hundraårsjubileet av den första invandringen till Mellanvästern och att man i fjol firade 150-årsminnet av Peter Cassels utvandring från Kisa till Nya Sverige (New Sweden) i Iowa. Ett annat möjligt startår är 1841, då ”svenska emigrationens fader” Gustav Unonius utvandrade till urskogens Wisconsin med hustru, tjänarinna, knähund och några kamrater. I Svenskamerikanska historiska museet i Philadelphia skulle man däremot tveklöst välja 1638, året då Nya Sverige i Delawaredalen grundades.

Med 1 326 registrerade utvandrare, det vill säga 20 gånger fler än något tidigare år, hävdar sig emellertid 1846 som vår amerikautvandrings genombrottsår. Att så många emigrerade just detta år har att göra med att ”janssarnas” grupputvandringar till sin profet Erik Janssons Bishop Hill i Illinois då inleddes. Minst 1 200 av 1846 års emigranter var anhängare av denna sekt som fördömde Svenska kyrkan och brände Luthers skrifter på bål. Fram till 1855 skulle 1 500 personer följa i Erik Janssons spår. Eftersom den predikande spannmålshandlaren från Biskopskulla i Uppland ringat in södra Hälsinglands läsarbygder – särskilt Voxnadalens och Alfta sockens rika bondbygd – fick vår första stora utvandring norrländska förtecken.

Fallet Alfta aktualiserar emigrationens mekanism. Hur kom det sig att folk som knappt visste var Amerika låg, fattade det revolutionerande beslutet att omplantera sig och sina efterkommande till en annan världsdel? Kort sagt: hur uppkom amerikafebern?

Den impulsspridning som var emigrationens förutsättning inleddes av en introduktionsperiod följd av tillväxt-, mättnads- och regressionsfaser. Förloppet inträffade inte samtidigt i hela landet utan berodde på när en bygd eller landsända var mogen för amerikafebern. Utvandringsstarten i Norrbotten skedde till exempel nästan ett halvsekel senare än i Hälsingland.

Pionjärer lockade andra

För att få grepp om introduktionsfasen för 1846–50 års utvandring kan man titta litet närmare på de fem unga män, fyra handelsbetjänter och en notarie, som den 10 maj 1843 tog ut pass i Gävle och den 28 augusti anlände till New York ombord på briggen Carolina av Stockholm.

Två av dem, handelsbetjänten Carl Magnus Flack och notarien Fabian Fraenell, kom från Alfta. Det måste ha väckt stor uppmärksamhet att kyrkoherde Fraenells son gav sig iväg till Amerika. Betydelsefullare för impulsspridningen blev dock fältväbelsonen Flacks talrika amerikabrev som lästes allmänt i bygden. Det förhållandet att Flack tillsammans med två reskamrater blev Chicagos första svenska köpmän bör ha spritt glans över breven.

Flera andra lika dynamiska som skrivkunniga män skymtar i utvandringens tidigaste annaler. För det mesta var de ”av bättre klass” som Flack och Fraenell, ofta hade de gått i skola längre än de flesta och var intresserade av att locka till sig duktigt folk från hembygden. En sådan var akademikern Gustav Unonius, vars positiva rapporter från Amerika lästes i vida kretsar och citerades i många tidningar.

Lika betydelsefullt för den tidiga utvandringen blev skriverierna kring ”den förste utvandrande bonden” Peter Cassel och de 25 familjemedlemmar och andra östgötar han 1845 ledde till det första svenska nybygget väster om Mississippi. Cassels amerikabrev var flödande amerikapropaganda som träffade motiverade läsare.

En annan betydelsefull impulsspridare var affärsbiträdet och hemmansägarsonen Sven Magnus Swenson, som redan 1836 utvandrade från Barkeryd i Jönköpings län och inledde en affärskarriär som skulle göra honom till 1800-talets sannolikt mest förmögne svenskamerikan med ett ranchimperium och egen bank på Wall Street. Swensons koncept för sina växande boskapshjordar var att småländska cowboys var pålitligare och framför allt billigare än amerikanska. Med hjälp av en hemmavarande broder erbjöd han nu folket i hembygden gratisresor till Texas mot att biljetterna arbetades av på två år. Att priset därmed blev oskäligt uppdagades först ute på ranchen med påföljd att många rymde från legokontraktet. Så märklig är bakgrunden till att ett hundratal emigranter 1867 samtidigt tog tåget från Nässjö till amerikabåten i Göteborg. Den redan vid 1840-talets slut inledda emigrantrekryteringen kom att binda samman nässjöbygden med Texas. 1910 fanns nära 5 000 svenskfödda kring Austin och 1930 beräknades svenskättlingarna till över 14 000.

Emigrationens tillväxtfas

Den omfattande utvandring som på 1840-talet inleddes från platser som Alfta, Kisa och Barkeryd illustrerar emigrationsförloppets tillväxtfas då mestadels bondfolk familjevis reste i stora grupper, kände stödet från varandra och hoppades på hjälp från emigrationspionjärerna. Eftersom man siktade på permanent bosättning i farmarlandet var det småbrukare som emigrerade till ett fortsatt bondeliv. De primitiva resorna ovanpå lasten i knarrande barkar och briggar direkt från svenska hamnar till New York gjorde det närmast otänkbart att återvända. För detta skedes utvandrarfamiljer följdes utvandringen därför av gnagande hemlängtan.

Trots att det blev allt vanligare att utvandra under emigrationens tillväxtfas var Amerika fortfarande långt ifrån var mans möjlighet. Både resan och etableringen krävde rejält med kontanter. Därför var bönderna som ”sålde sina hemman” typiska för emigrationsepoken fram till 1860-talets slut, då alla slussar sprängdes av den väldiga nödårsemigrationen.

Grupputvandringen till trakter som inmutats av Unonius, Flack, Cassel, Sven Magnus Swenson och andra pionjärer och opinionsbildare, gjorde att delar av hembygden transplanterades till Amerika. ”Janssarna” hamnade i sin koloni Bishop Hill i Henry county men alltfler spred sig över den angränsande jordbruksbygden i västra Illinois, som därmed fick en mellansvensk prägel. Cassels östgötar slog sig ner i Iowa och Swensons smålänningar i Texas. Andra exempel på hur kedjor av grupputvandringar sammanlänkade ut- och invandrarbygd är emigrationen från Mobergs hemtrakter i Konga härad i Kronobergs län till Chisago county, som från 1850-talet utvecklades till ”Minnesotas Småland”.

Präster i spetsen

Traditionen förstärktes av att respekterade personer ställde sig i spetsen för utvandrarsällskapen. År 1849 utvandrade till exempel statskyrkopastorn Lars Paul Esbjörn från Gävle med 146 följeslagare till Andover i ”janssarnas” omedelbara grannskap, och 1853 avseglade kollegan Erland Carlsson med 176 smålänningar från Kalmar med staden Chicago och Chisago county som slutmål. Ett annat exempel på av präster initierad utvandring är Olof Olsson från Sunnemo och de 250 värmlänningar han 1869 ledde till den nygrundade staden Lindsborg i Kansas.

Inte bara personliga kontakter utan också dialekter, traditioner och ortnamn transplanterades till de lantliga svenskbygderna som kom att reflektera influensområdet i Sverige.

I en lantlig svenskbygd, till exempel den som prästen Bengt Magnus Halland från Drängsered 1869 grundade på järnvägsland i västra Iowa, låg alltid kyrkan mitt i byn, inte minst genom dess kapacitet som kommuncentrum. De ”gudfruktiga och nyktra svenskar” som den fromme pastorn med järnvägsbolagets hjälp lockade till ”Hallandsettlementet” slöt villigt upp kring de Augustanaförsamlingar som nu grundats. Vid sidan av kyrklig gemenskap utvecklades det praktiska samarbete som alla nybyggares existens berodde på. Likheterna med det uråldriga byalaget här hemma måste ha hjälpt de svenska farmarna.

Push + pull = massemigration

Fast olika svenskbygder kunde skiljas åt av enorma avstånd hölls de ihop av ett personligt nätverk. Eftersom ”janssarnas” trakter kring Bishop Hill låg så nära Mississippifloden reste många vidare med flodångare till nybyggena i Minnesota, medan andra stannade kvar i Chicago och grundade Swede Town. På ett sätt som frammanar den medeltida kolonisationen av Sverige flyttade pionjärtidens svenskar ständigt vidare till nya settlements, dit vägen öppnats av järnvägar och olika ”kolonisationsprojekt”.

Mer definitiv blev koloniseringen i och med 1862 års homestead act (160 acres gratisland per farmare) och järnvägarnas land grants, där man spekulerade i den etniska dragningskraften för att locka till sig rallare och bosättare. I pastor Hallands efterföljd anlade till exempel svenska intressenter från Chicago och Andover i samarbete med järnvägarna dotterkolonier kring Smoky River i Kansas, medan svenskbygden mellan Minneapolis och Duluth förstärktes genom emigrantagenten Hans Mattsons verksamhet för Lake Superior and Mississippi Railroad Company 1871–73. Strategin för denne berömde svenskamerikan var att dela ut portopengar till landsmännen med uppmaningen att skiva hem och berätta om hur bra de fått det.

Vi är nu framme vid tiden efter inbördeskriget då man ville locka invandrare till ett krigshärjat Amerika. En i världshistorien enastående expansion inom jordbruk, industri och kommunikationer alstrade efter 1865 en väldig dragningskraft (pull). Nödåren här hemma vid 1860-talets slut skapade samtidigt den frånstötande kraft (push) som 1869 frigjorde massemigrationen.

Detta praktexempel på samverkande krafter förde in Amerika i allmänna medvetandet. ”I Sverige föds man och till Amerika emigrerar man”, löd talesättet i Mobergs Småland. Mellan 1871 och sekelskiftet utvandrade således över 600 000 svenskar och vid sekelskiftet bodde grovt räknat var sjätte svenskfödd i USA. Nationen höll på att klyvas av Atlanten.

En förutsättning för att emigrationen skulle bli var mans möjlighet var att också den fattige kunde skaffa sig amerikabiljett. Detta blev möjligt genom konkurrensen mellan ett växande antal utländska passagerarlinjer och systemet med förskotterade biljetter från vänner och släktingar i Amerika. Under 1880-talet reste 40–50 procent av emigranterna på sådana prepaid tickets.

The Swedish maid

Under massemigrationen överflyglades den familjecentrerade grupputvandringen alltmer av ogifta ungdomar som siktade på arbete i staden. Utvandringen från det så landsbygdspräglade Sverige gick därmed hand i hand med urbaniseringen. Samtidigt växte det kvinnliga inslaget i emigrationsströmmen. Andelen kvinnor i den totala utvandringen, 43 procent, var nog så imponerande, men nu präglades emigrantströmmen dessutom tidvis av kvinnoöverskott. Främst var det städernas utbud på kvinnojobb som attraherade och som 1860–70 gav kvinnlig majoritet i Chicagos svenskkoloni.

Det vanligaste jobbet för en emigrantflicka var hembiträdets, där ryktet lockade med eget rum, fridagar och hygglig kontantlön. Ofta reste flickorna i grupp på biljetter som väninnor förskotterat, vilket skapade kedjeemigration till storstäderna. Särskilt i Chicago, där ett av tio hembiträden var svenskor, blev the Swedish maid ett begrepp. Vid sekelskiftet kom cirka

4 000 av Minneapolis tjänsteflickor från Sverige. Hela 62 procent av landets samtliga 57 000 yrkesverksamma svenskfödda kvinnor arbetade som hembiträden eller uppasserskor, den högsta andelen för någon nationalitet.

Eftersom husligt arbete var mindre konjunkturkänsligt än industri- och byggnadsarbete, fick invandrarflickan ofta en stadigare ekonomi än sina manliga medutvandrare. Utan kvinnorna och deras engagemang, menade den svenskamerikanske författaren Johan Person, skulle ”ganska många af de nu existerande svensk-amerikanska tidningarna måsta upphöra, kyrkornas inkomster blefve betydligt magrare, ganska mycket vissnande skulle förmärkas i den nuvarande (1912) blomstringen och ... mången bättre mans barn ... som lidit skeppsbrott här i landet, finge svälta ihjäl”. Karlarnas beroende av de välavlönade tjänsteflickorna beskrivs också i det brev hembiträdet Mina Wibäck den första januari 1871 skrev till systern Cari i Västervik: ”... en quinna här kan Ganska så väl med sin förtjenst försörja Sig och sin Man utan Mannens förtjenst. Ty dät har jag jort hela tiden sedan jag kom hit.” De stappliga raderna präglas inte av bitterhet utan av stolthet: Amerika är förvisso kvinnolandet. Här är till och med mjölkning manfolksgöra!

Det stora antalet svenska hembiträden innebar att svenskarna på gott och ont betraktades som ”en nation af tjänstefolk – mest husliga, glada, villiga, vänliga och vackra tjänsteflickor”. Kvinnoinvasionen gjorde svenskpräglade storstäder som Chicago och Minneapolis till Svensk-Amerikas bästa giftermålsmarknad. Om en ungkarl ville gifta sig med en landsmaninna var rådet att flytta till Swede Town. Därmed kan man säga att etniciteten också i storstaden permanentades av familjen: endast en av tio av Chicagos gifta svenskar hade 1880 en utländsk make eller maka!

De flesta blev stadsbor

Alla iakttagelser om förhållandena i USA:s städer blir betydelsefulla om man betänker att var tionde emigrant från 1880 hamnade i Chicago, som vid sekelskiftet blivit världens näst största svenskstad. 1910 bodde dessutom 62 procent av USA:s svenskfödda befolkning i städer, en andel som vuxit till nästan 70 procent vid emigrationsepokens slut 1930. Svenskarna tillhörde faktiskt USA:s mest urbaniserade invandrare.

Dragningen till städerna förklaras av att den moderna tiden på bägge sidor Atlanten var grundad på stad och industri. Kring sekelskiftet var det ofta nödvändigt att tacka ja till den industrialiserade tätorten, där också okvalificerade nykomlingar kunde få hyggliga löner i en miljö som särskilt fascinerade ungdomarna. Vem ville fortsätta som bondpiga eller dräng när ett mekaniserat verkstadsgolv väntade i Jamestown eller Rockford?

Den på amerikabrevet och gruppen baserade emigrationstraditionen var också märkbar i städerna, där folk från samma bygd hjälpte varandra till bostäder och jobb. Liksom bland moderna invandrare verkar trångboddheten ha varit frivillig: man hyrde ut så långt man kunde åt nykomna släktingar och vänner, affärerna gick bättre om Swede Town fortsatte växa. Kedjeemigrationen bland svenska hembiträden har paralleller bland andra yrken, till exempel de många västgötska möbelsnickarna i möbelfabrikernas Rockford och Jamestown eller Chicagos dragningskraft på byggnadsarbetare.

Det bästa exemplet på yrkespräglade utvandringstraditioner ger svenskstaden Worcester i Massachusetts, där en av tio invånare var svensk vid sekelskiftet. Från lerindustrins Höganäs till Nortons keramik- och smärgelhjulsfabriker drogs hundratals arbetare ledda av svågrarna Swen Pulson och John Jeppson, den förre uppfinnare och den senare delägare och slutligen chef. År 1925 var hälften av de 2 000 arbetarna svenskar och de flesta bodde i prydliga trähus på ”Svenskkullen” på gångavstånd från ”Jeppson’s shop”.

Dualismen i svensk-Amerika

Medan utvandrarnas kyrka hade sitt främsta rekryteringsområde i homesteadområdets svenskbygder låg föreningslivets grogrund i städerna. Därmed inte sagt att de kyrkliga aktiviteterna var obetydliga i städerna. De största svensk-lutherska kyrkorna låg till exempel i Minneapolis–S:t Paul och Chicago. Här byggde också missionsvännerna sina magnifikaste ”tabernakel”. I Chicago grundades 1849 en av svenskarnas äldsta församlingar, den episkopala S:t Ansgarius, och här utvecklades Immanuelsförsamlingen till Augustanasynodens ”domkyrka”.

Medan kyrkornas sociala utbud otvivelaktigt var behövligare i staden harmonierade de religiösa idealen bättre med nybygget på prärien. Den 1860 grundade Augustanasynoden placerade för det mesta ”fädernas kyrka” mitt i bosättningarna och sammanlänkade sina tusentals församlingar till ett imponerande nätverk.

Den borgerliga misstänksamheten mot dominanta pastorer stimulerade städernas föreningar och frisinnade tidningar. Prästerskapets i särklass argaste kritiker var den radikale journalisten Isidor Kjellberg, Östgötens blivande grundare, som påstod att svartrockarna drog ned emigranterna i okunnighet och bigotteri i akt och mening att återupprätta ”det svenska tjuvsamhället” i Amerika.

Sitt första effektiva språkrör fick kritikerna i Svenska Amerikanaren, som 1866 i Chicago tog upp kampen med den kristliga nyhetstidningen Hemlandet, grundad 1855. Bägge gjorde anspråk på att vara svenskamerikanska rikstidningar. Medan augustanalutheranerna fylkades bakom Hemlandet stöddes Svenska Amerikanaren av den liberala kretsen kring Sällskapet Svea, Mellanvästerns äldsta svenska förening. Det 1857 grundade Svea blev urcellen för en föreningsflora som täckte flertalet intressen. De skäggiga och cigarrökande männen bakom sällskapet sträckte ut sina kulturella ambitioner i imponerande många riktningar. Man inrättade till exempel ett bibliotek med svensk litteratur, prenumererade på Aftonbladet och arrangerade föreläsningar, soaréer och danstillställningar. År 1868 grundades en amatörteater som inledde en åttioårig svensk teatertradition i Chicago.

Ordenssällskap

Under 1880-talet tog föreningsfolket upp den amerikanska idén att organisera föreningslivet i rikstäckande ordenssällskap, sammanhållna av sjuk- och begravningskassor. Försäkringsidén gav föreningarna möjlighet att konkurrera med kyrkornas sociala utbud. Medan de var religiöst och politiskt neutrala anknöt odenssällskapen till 1800-talets nationalromantiska historieuppfattning, vilket redan avspeglade sig i sällskapens namn: Svithiod, Vikingarna och Vasa.

Med loger i flertalet svenskstäder och det tilltalande mottot ”nytta och nöje” blev ordenssällskapen ett lättsamt alternativ till kyrkorna. År 1930 hade Vasa Orden 72 000 medlemmar i 438 loger. Samtidigt fanns 15 000 svithioditer och lika många vikingar. Trots att föreningsfloran är svår att överblicka vågar man anta att den omfattade var tionde vuxen svenskamerikan. Detta skall jämföras med högst trettio procent kyrkoanslutna svenskar när Svensk-Amerika var som störst 1910.

Polemik i pressen

Utmaningen av det kyrkliga inflytandet blev tydligast i pressen, där en segdragen polemik rasade mellan kyrkfolk och ”frisinnade”. Annonsörer och läsare var dock långt viktigare än debatter om tro och moral. I detta fall hade ägare och redaktörer det bra förspänt, eftersom svenskamerikanerna var en av USA:s litterataste invandrargrupper och intresset för nyheter hemifrån och affärernas utbud i Swede Town tycktes outsinligt. Den svenskamerikanska tidningsfloran täckte snart alla större invandrarbygder. År 1910 fanns 58 nyhetstidningar (de flesta utkom en gång i veckan) och 238 månadsskrifter och årsskrifter. Flera tidningar blev endast dagsländor men imponerande många utvecklades till veritabla drakar. En sådan var Svenska Tribunen-Nyheter i Chicago som 1915 hade 65 000 i upplaga. I Minneapolis blev Swan J Turnblad från Vislanda miljonär på Svenska Amerikanska Posten som 1915 hade 56 000 läsare. En del av inkomsterna investerade han i det stenslott på Park Avenue där American Swedish Institute numera huserar. Turnblad ville visa amerikanerna vad en fattig smålänning kunde åstadkomma.

Präster, föreningsledare och journalister utgjorde invandrarsamhällets intellektuella elit. Kvantitativt motsvarade de högst någon procent av den svenskamerikanska folkgruppen, men kvalitativt sett var det de som formade landsmännens etniska profil. Inåt gällde det att bygga upp invandrarens självkänsla med minnesskrifter, hjältedikter, monument och svenskfester – ”Svenskarnas dag” i Minneapolis brukade samla 50 000 festdeltagare. Utåt försökte man hävda sig i den ständiga tävlingen mellan olika invandrargrupper.

Augustanaprofessorn Johan Enander och de andra storvulna männen bakom svenskamerikanismen verkade förvisso i eget syfte. Deras eget väl och ve berodde ju på sammanhållningen mellan landsmännen. I all synnerhet var språket det etniska etablissemangets livsluft, vilket gjorde att ”hyperamerikanismen” och dess fientlighet mot invandrarspråken uppfattades som särskilt hotfull. Den gradvisa övergången till engelska innebar en stor kris för tidningar och kyrkor med tidningsdöd och ”amerikanska” församlingar som följd. Att föreningarna och särskilt ordenssällskapen länge tycktes vara motståndskraftigare kan ha berott på 1920-talets stadsinriktade invandringsvåg på över 90 000 personer.

Trots den gemensamma språkkampen var det etniska ledarskapet splittrat på otaliga konkurrerande organisationer. Minst lika skiftande var elitpersonernas sociala bakgrund. De första kyrkoledarna var som vi sett ofta statskyrkopräster som med biskopens välsignelse rest ut som missionärer. Snart ordnades dock prästutbildning vid Augustana, North Park och andra svenskamerikanska högskolor.

Även om åtskilliga föreningsledare var av borgerlig bakgrund, ibland till och med adelsmän, företrädde majoriteten the selfmade man. De inte så få ”svarta får” som stuckit med familjens goda minne, var särskilt märkbara i journalistkåren: män med läroverks-, ibland universitetsutbildning, som var odugliga till kroppsarbete och nu försökte överleva med pennans hjälp. Sådana var Ernst Skarstedt, Vilhelm Berger och Jacob Bonggren, vilka etablerade sig som ledande journalister och författare. Till det etniska ledarskiktet får man också räkna de tusentals företagare som drev affärer och verkstäder med svenskamerikansk kundkrets och dessutom stod för den ekonomiska makten i svenskkolonin.

De etniskt oorganiserade i majoritet

Ledarskiktets inflytande nådde inte fram till alla landsmän. En stor och växande del av svenskamerikanerna stod utanför den organiserade etniska gemenskapen. Därmed inte sagt att minst hälften av svenskamerikanerna medvetet isolerade sig från andra landsmän. Sannolikt deltog nästan alla i den informella svensksamvaro som försiggick på verkstadsgolvet, i saloonen eller familjen. De hade kanske inte tid för svenskamerikanskt föreningsliv, tyckte att kyrkornas och föreningarnas avgifter var för höga eller att tidningarna var för dyra. Allt fler gifte sig utanför svenskgruppen och hamnade i icke-svenska områden där de blev kulturellt assimilerade.

Det sistnämnda beskriver en utveckling som under de senaste sextio åren mer eller mindre amerikaniserat den miljon svenskar som blev kvar sedan nästan var femte återvänt till hemlandet. De lantliga svenskbygderna och de stora svenskstädernas kärnområden har bevarat svenskheten längst, ibland in i våra dagar. Svenska dialekter har till exempel kunnat spelas in så sent som på 1960-talet och fortfarande finns tillräckligt många svensktalande i livet för att Emigrantinstitutets representant i Amerika fram till 1994 kunde intervjua närmare 3 000 personer på svenska språket.

Trots att invandrarspråket gått förlorat för den överväldigande majoriteten av de 5–6 miljoner amerikaner som är medvetna om sina svenska rötter, vill den svenskamerikanske historieprofessorn Arnold Barton – som skrivit den imponerande boken A Folk Divided (1994) – inte dödförklara den svenskamerikanska etniciteten. Barton pekar på de många svenskamerikanska föreningar, museer, högskolor, tidningar och andra organisationer som fortfarande är aktiva och dessutom tycks vinna i popularitet. Nej, ännu är det för tidigt att sätta slutpunkten för ett av våra mest spännande historiekapitel. Istället utvecklas arvet från de svenska emigranterna vidare på samma sätt som inflytandet från Amerika fortsätter att forma utvandrarlandet som blivit invandrarland.

Publicerad i Populär Historia 1/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också