Polis stormar ett tryckeri i Frankrike under 1700-talet.

© Bridgeman/IBL

Kampen för det fria ordet

År 1766 fick Sverige en grundlag som världen inte sett maken till. Den gav rätt att skriva och trycka vad man ville: Och vem som helst fick läsa handlingar hos myndigheterna. Än i dag gör tryckfrihetsförordningen Sverige till ett unikt öppet samhälle.

2 december 2016 av Daniel Rydén

När prästen Anders Chydenius såg att Vetenskapsakademien hade utlyst ännu en tävling beslöt han sig genast för att ställa upp. »Hur ska vi göra Sverige attraktivt för sina invånare?«, löd tävlingsuppgiften.
Det var inte teologin som hade gjort den 35-årige Chydenius känd långt utanför Öster­botten. Kaplanen i Nedervetil hade studerat både ekonomi och kemi, teknik och jordbruk. Han var intresserad av det mesta och hade åsikter om allt. Förra året hade akademins tävling handlat om hur man kunde förbättra arbetskärror; Chydenius förslag hade fått beröm. Året dessförinnan handlade tävlingen om åtgärder mot mossbildning på ängar; redan då hade den finländske prästen utmärkt sig. Nu var det 1763 och Vetenskapsakademien efterlyste idéer mot en kris som hotade hela riket.

Spädbarnsdöd och utvandring

Enligt säkra uppgifter från Tabellverket höll Sverige på att avfolkas. Inte bara för att de många krigen hade varit förödande för befolkningsutvecklingen. Inte bara för att hälsoläget var så dåligt att vart tredje barn dog före tio års ålder. Nu kom dessutom alarmerande uppgifter om en pågående massutvandring. Hela byar stod avfolkade. Svenska sjömän vittnade om att stora mängder utvandrare synts till i Köpenhamn, Petersburg och Danzig. Enligt Tabellverkets kalkyler skulle med nu­varande takt över åttatusen personer om året ut-vandra från Sverige, vilket motsvarade en årlig förlust på 63 tunnor guld, slog statistikerna fast. Ett katastrofalt perspektiv.

Bland ansvariga makthavare rådde idétorka. Därför gjorde Veten­skaps­akademien som man brukade och lät frågan gå vidare till folket: »Vad kan vara orsaken till att sådan myckenhet svenskt folk årligen flyttar ut ur landet, och genom vilka författningar kan det bäst förekommas?«

Frihet var lösningen

Anders Chydenius var säker på att han satt inne med lösningen även denna gång. Den stavades Frihet. Frihet för alla driftiga människor att skapa ett företag oberoende av gamla skråregler och privilegier. Frihet att fiska yrkesmässigt för den som ville. Frihet för hamnarna i Österbotten att driva internationell sjöfart. Frihet för alla anställda att flytta vart de ville när de ville. Att träla åt en husbonde i alla sina dagar och sedan »­vräkas bort i armod på gamla dar« är knappast något som får allmogen att älska sitt land, skrev Chydenius.

Men framför allt efterlyste han ­tryck­frihet. Ingen skribent skulle behöva utsättas för obehag till följd av sina ord. I den tid som kallades »frihetstiden« måste alla utan hinder få framföra sina åsikter.

Första gången någon hade använt ordet frihetstiden om denna tidsålder var åtta år tidigare, i en tidnings­artikel 1755. Aldrig förr i Sveriges historia är så många »nyttiga ting gjorda som under denna vår nuvarande Frihetstid«, stod det att läsa. Tidningen hette En ärlig Svensk och artikelförfattare var Niklas von Oelreich, chef för den statliga censuren.

Riksdagen hade unik makt

Censuren hade gamla anor i Sverige. Gustav Vasa skaffade sig tidigt kontroll över det tryckta ordet. Boktryckarna var kungliga tjänstemän, inte näringsidkare. På 1580-talet inrättades ämbetet inspector typographiae, hundra år senare kom den första censurförordningen och ännu 1763 fick ingen trycka något utan statligt tillstånd – även om Niklas von Oelreich var generös. »Censuren må ej bliva ett band på sanningar, vilkas upptäckande gagnar det allmänna«, skrev han. Anders Chydenius kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

År 1764 skulle det hållas riksdagsval. Chydenius ställde upp. Den svenska riksdagen hade under frihetstiden en makt som nästan inget annat parlament i världen kunde drömma om. Från Karl XII:s död 1718 till Gustav III:s statskupp 1772 var det ständerna, riksdagens fyra stånd, som regerade Sverige.

Riksdagen skulle sammanträda vart tredje år, och under den tid ständerna var samlade styrde de landet in i minsta detalj. Det fanns drygt tio riksdagsutskott med olika ansvarsområden. Mäktigast var det sekreta utskottet som under riksdagen fungerade som regering och vid avslutningen överlämnade instruktioner till riksrådet om vilken politik som skulle föras fram till nästa riksmöte.

Anders Chydenius – riksdagsmannen bakom tryckfriheten.

© Karleby Universitetscenter Chydenius

Mössor och hattar

Riksrådet hade formellt den verkställande makten, men dess medlemmar fick inte sitta i riksdagen och hade därför inget inflytande på dess arbete och ingen chans att genomdriva sin politik medan riksmötet pågick. Och när riksdagen inte var samlad kunde ständerna styra ändå, eftersom de utvecklat en egen förvaltnings­apparat, skild från den statliga centralförvaltningen och dess kollegier.

På det sättet styrde ständerna ensamma Riksbanken, Riksgäldskontoret och Manufakturkontoret. Deras Statskommission höll dessutom ett strängt öga på Statskontoret och rikets finanser.

Till riksdagens tre ofrälse stånd hölls val vart tredje år. Valet 1764 blev en jordskredsseger för mösspartiet. Frihets­tidens politiska partier liknade inte dagens, utan existerade enbart som grupperingar i riksdagen. Den grupp som drömde om att återupprätta stormakts­tidens Sverige, föra en aggressiv utrikespolitik och knyta riket närmare Frankrike, ­kallades ­hattar och hade styrt riksdagen sedan 1738.

Men efter två förlorade krig och en ekonomisk kris hade hattarna nu förbrukat sitt förtroendekapital. Mössorna förespråkade en fredlig utrikespolitik, ekonomiska avregleringar och ville knyta Sverige närmare England. Mösspartiet var liberalt, även om uttrycket inte fanns ännu.

Utsikt över Stockholms slott på 1700-talet.

© Elias Martin

Flera avregleringar

Anders Chydenius gick till val med ­kravet att avskaffa stapel­rätten, det vill säga regeln som stadgade att endast vissa hamnstäder fick idka internationell handelstrafik. Prästerna i Österbotten valde honom nästan enhälligt till sin riksdagsman. Med sig till Stockholm hade den nyvalde ledamoten också sitt förslag om en tryckfrihetsförordning. I augusti 1765 utsågs han till ledamot i det nybildade tryckfrihetsutskottet.

Vid det laget hade riksdagen varit ­samlad i ett halvår och de unga mössorna redan genomfört en rad avreglerande reformer. Hemslöjden gynnades, marknader öppnades, rätten att öppna fabrik vidgades, förbudet mot arbetskraftens fria förflyttningar upphävdes. Nu var turen kommen till tryckfriheten.

Chydenius var inte den ende som hade föreslagit en tryckfrihets­förordning.

Även historikern Anders Schön­berg och officeren Gustaf Ceder­ström hade skickat in tävlings­bidrag till Vetenskaps­akademien. Men Anders Chydenius var den ende av de tre som deltog i riksdagens ut­arbet­ande av ett förslag. Han kastade sig in i debatten med liv och lust.

»Med uppbjudande av all sin vältalighet och skicklighet lyckades Chydenius vinna majoriteten i utskottet på sin sida. Det var han som skrev utskottets två betänkanden i frågan, och det var dem som ständerna hösten 1766 röstade ja till«, står det i en gammal hyllningsskrift om prästen från Österbotten.

Adolf Fredrik var kung 1751–71 under frihetstiden. Hans fru Lovisa Ulrika försökte genomföra en statskupp 1756 för att återföra makten till kungahuset.

© Bridgeman/IBL

Femton viktiga paragrafer

¨Den 2 december 1766 satte den maktlöse kung Adolf Fredrik sitt namn under Kongl Maj:ts nådige Förordning Angående Skrif- och Tryckfriheten. Den innehöll femton paragraf­er och innebar bland annat att:

• Censuren avskaffades (på allt utom teologiska skrifter), vilket i princip gav alla medborgare rätt att uttrycka vad de ville.

• Alla fick rätt att trycka av myndigheternas handlingar, vilket innebar en offentlighetsprincip. För att kunna trycka en handling måste man ju ha rätt att ta del av den.

• Alla handlingar som inte uttryckligen var hemligstämplade skulle vara tillgängliga för alla.

• Den ämbetsman som vägrade lämna ut dem skulle straffas.

»Denna frihet bör anses för ett av de bästa hjälpmedel till sedernas förbättring och laglydnadens befrämjande, då missbruk och olagligheter genom trycket bliva för allmänheten ådagalagda«, stod det i förordningens inledning.

Inte nog med det. Förordningens fjortonde paragraf slog fast att tryckfriheten skulle »äga all den fullkomliga trygghet, som en orygglig Grundlag medför«.

Inget annat land har vare sig förr eller senare infört en grundlag som innehåller både tryckfrihet och offentlighetsprincip. Den nya förordningen skulle få historisk betydelse, både på kort och lång sikt.

Tryckfrihetsförordningen från 1766.

© Kungliga Biblioteket

Explosion av nya böcker

År 1765 hade det getts ut totalt 250 böcker i Sverige. 1769 kom det 785 nya titlar, varav 540 om politik. Under tryckfrihetsförordningens fyra första år gavs det ut fyra gånger så många böcker som under hela den tidigare frihetstiden.

Med tryckfriheten fick Sverige dessutom sina första dagliga nyhetstidningar, plus en rad politiska tidskrifter. Inte mindre än 80 politiska organ såg dagens ljus från 1766 fram till den 19 augusti 1772 – när Gustav III genomförde en oblodig statskupp och satte punkt för frihetstiden.

Visserligen lämnade Gustav III offentlighetsprincipen till stora delar orörd i den tryckfrihetsförordning han införde 1774, men i takt med att kungen stärkte sin makt gick det utför med både tryckfrihet och offentlighet i Sverige. Först efter den gustavianska tidens slut skulle principerna från 1766 återkomma. I 1809 års regeringsform fick tryckfriheten och offentlighetsprincipen grundlagsskydd på nytt.

Att skriva en lag är en sak, att få den respekterad är svårare. Redan 1767 hade en domare i Alingsås åtalats för att han vägrat lämna ut ett rättegångsprotokoll, och ända fram till våra dagar har tryckfrihetsförordningens principer varit föremål för rättsliga processer.

Svensk tryckutrustning för fältbruk från 1800-talet.

© Sjöhistoriska museet

Myndighet dömdes till böter

Det första stora rättsfallet om offentlighetsprincipen kom 1834. Då begärde Vilhelm Fredrik Dalman, en av Sveriges mest framstående liberala debattörer och publicister, att få ut handlingar från Statskontoret. Myn­dig­heten vägrade, eftersom han inte ville säga vad han skulle ha dem till.

Dalman JO-anmälde Statskontoret och fick rätt. Lagen kräver inte att en sökande anger varför man vill läsa en allmän handling, hävdade justitieombudsmannen. Högsta domstolen gick på samma linje och dömde 1840 Statskontorets president och ledamöter för tjänsteförsummelse till 33 riksdaler och 16 skilling banco i böter.

Sedan dess har rättsfallen blivit fler och tryckfrihetens villkor preciserats ytterligare. 1902 skrev en Smålandstidning om det hejdlösa fylleri som rådde bland soldaterna på övningsfältet i Moheda. Artikeln var skriven anonymt av en militär, som efter en intern undersökning avslöjades och dömdes till tre dagars sträng arrest.

JO tog upp fallet eftersom soldaten uppenbarligen bestraffats för något som han skrivit. Rättegång följde och den major som utdelat straffet fälldes för »oförstånd i tjänsten«. Därmed hade meddelarfriheten för första gången slagits fast av en svensk domstol.

Tryckfrihetsförordningen lade grunden för den svenska dagspressen. Här trycks Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1935.

© Kamerareportage/IBL

Massutvandring en myt

När tryckfrihetsförordningen förnyades 1949 skrevs meddelarfriheten in i den första paragrafen. En offentlig tjänsteman som lämnar ut uppgifter har rätt att vara anonym och får inte bestraffas.

Tack vare ständernas beslut 1766 är Sverige i dag ett av världens mest öppna och minst korrumperade länder. Historien har gett prästen Anders Chydenius rätt: tryckfriheten gjorde utan tvivel landet mer attraktivt för sina invånare.

Hur gick det med 1760-talets »massutvandring« då?

Jo, redan 1780 kunde statistikerna konstatera att den aldrig hade ägt rum. Tabellverkets kalkyler baserades på fel­aktigheter i grunddata, som efterföljaren SCB uttrycker det. Samt en överdriven tro på de sjömän som påstod sig ha sett anmärkningsvärt många svenskar i utländska hamnar. 

Publicerad i Populär Historia 5/2016

Kanske är du intresserad av...

Läs också