Svenska småstäder: Tidaholm

Fröet till industristaden Tidaholm var den smedja som sedan länge funnits på godset med samma namn. Sedan mitten av 1780-talet ägdes det av hovmarskalken Pe

27 december 2010 av Thorsten Sandberg

Texten fortsätter under annonsen

Fröet till industristaden Tidaholm var den smedja som sedan länge funnits på godset med samma namn. Sedan mitten av 1780-talet ägdes det av hovmarskalken Per Alexander Rudbeck som byggde ut godssmedjan, och 1799 fick privilegium att omvandla den till Tidaholms Jernbruk med sex anställda.

Bruket saknade egna malmtillgångar och råvaran som behövdes för tillverkningen av smidesprodukterna hämtades ända från Bergslagen. Varorna transporterades till Göteborg för vidare befordran till slutkunderna.

Det nyetablerade Tidaholms Jernbruk saknade inte konkurrenter i närområdet. I Skaraborgs län fanns redan ett tiotal.

Per Alexander Rudbeck efterträddes av sonen Alexander. Hans insatser för bruket var begränsade, för att inte säga obefintliga. En resenär skrev 1836 att allt i smedjan var förfallet ”och ett dåligt tackjärn hade man”, vilket kunderna klagade på.

Först tio år senare skulle uppryckningen komma. Då hade släkten Rudbeck, efter Alexanders död, sålt godset Tidaholm med järnbruk och allt till generalmajor Fredrik Ulrik von Essen. Han såg till att bruket rustades upp, anlade en snickerifabrik och tog så småningom initiativet till det som skulle bli tändsticksindustrin Vulcan. En fast grund var därmed lagd till den fortsatta utvecklingen av industristaden Tidaholm.

Fram till mitten av 1800-talet var konjunkturen gynnsam för järnbruken i landet, däremot råkade många bruk som saknade egna malmtillgångar illa ut under ”bruksdöden” på 1870-talet. Tidaholm, som leddes av Fredrik Ulrik von Essens son Hans Henrik, klarade sig ur krisen genom att ändra sitt sortiment.

Nu började man tillverka jordbruksredskap – till exempel plogbillar – samt hästskor, yxor och spadar. Under 1880-talet ökade behovet av spik och på Tidaholm tillverkades en hel serie från två till tolv tum.

Några år efter att han övertagit Tidaholms gods och bruk från fadern satte Hans Henrik fart på snickerifabriken. Nya samhällen växte upp överallt i Sverige, och behovet av trä för bostäder och kommersiella byggnader ökade. Fabriken fick stora ordrar från Statens Järnvägar och levererade träinredningar till stationshus på flera linjer i Svealand och Götaland samt till centralstationen i Göteborg.

Hans Henrik von Essen satsade också på möbeltillverkning och erbjöd kunderna ett brett utbud av sängkammarmöbler och inredning till salonger och vardagsrum. Man producerade dessutom utrustning till skolor – 1890 försågs till exempel skolorna i Norrköping med totalt 80 vagnslaster möbler från Tidaholm.

Men snickeriets stora framgångar nåddes på ett helt annat område, nämligen åkdon. Ett fyrtiotal olika modeller av slädar och vagnar fanns till försäljning.

Störst succé gjorde Tidaholmskärran, en tvåhjulig, tystgående och lätt men framförallt rymlig vagn som gick att ställa in efter dragdjurets mankhöjd och passagerarnas vikt. Kärran såldes över hela Skandinavien och några exemplar hamnade i Afrika och på Ceylon.

Tidaholmskärran hade gjort Tidaholms bruk välkänt över hela Sverige. Men efterfrågan minskade successivt och på 1890-talet hade den hästdragna vagnen gjort sitt. Nu ville kunderna ha snabbare fordon, och det blev bilen som kom att dominera brukets tillverkning. Bruksstyrelsen drev på och 1903 startade biltillverkningen.

En ung man från trakten som varit i USA och skaffat sig kunskaper och erfarenhet om bilbyggande fick kännedom om brukets planer och erbjöd sina tjänster. Han hette Gottfrid Lindström och anställdes omgående som konstruktör.

Redan i slutet av oktober rullade den första bilen ut från fabriken. Fordonet var tillverkat för hand, hade en två­cylindrig motor och två växlar. Lastkapaciteten var fem ton och hastigheten mellan tio och femton kilometer i timmen.

Produktionen omfattade lastbilar, bussar och brandbilar – däremot bara tre personbilar. En av dessa levererades 1908 till kung Gustaf V. Företaget begärdes i likvidation 1934.

Säkerhetständstickan var en svensk uppfinning, och landets första fabrik för tillverkning öppnade i Jönköping år 1850. Trots att den nya tändstickan fick stor uppmärksamhet dröjde de kommersiella framgångarna. Från slutet av 1860-talet påbörjades dock en kraftig expansion som etablerade de svenska tändstickorna på en expanderande världsmarknad.

Hans Henrik von Essen såg möjligheterna för Tidaholm. Tillsammans med affärsmannen Charles Bratt i Göteborg tog han initiativet till en tändsticksfabrik i staden, med lokaler i stångjärnssmedjan.

Det började olyckligt. Startåret 1868 brann hela fabriken ner och sju år senare inträffade en ny brand då 46 tändsticksarbetare omkom i lågorna. Katastrofen lamslog hela samhället, men redan tre månader senare var verksamheten åter igång.

Produktionen sköt i höjden, liksom rekryteringsbehovet. År 1870 tillverkade 122 anställda 19 200 tändsticksaskar varje dag. Tjugo år senare hade arbetsstyrkan på Vulcan, som företaget hette, tiodubblats och uppgick till cirka 1 200 personer. De producerade dagligen omkring 1,2 miljoner askar tändstickor.

Så småningom gick produktionen om fabriken i Jönköping och Vulcan blev störst i världen på tändstickor.

Under Kreugerkraschen 1932 tog verksamheten mycket stryk och några år senare hade personalstyrkan i det närmaste halverats.

Tillverkning av tändstickor är fortfarande en av stadens basnäringar och den moderna fabriken ägs av börsnoterade Swedish Match.

Industristaden Tidaholm förknippas numera också med en helt annan verksamhet. Tidaholmsanstalten, en av Kriminalvårdens slutna anstalter och den tredje största efter Kumla och Hall, invigdes 1959 och tar emot dömda från hela Sverige. Anstalten har totalt 189 platser och de intagna erbjuds något som knyter an till samhällets industriella historia, nämligen en yrkesutbildning för svetsare.

FAKTA Tidaholm har 13 000 invånare

Läge Tidaholm ligger i Västergötland vid den skogsklädda höjden Hökensås som sträcker sig längs med Vättern.

Stadsvapen ett eldsprutande berg, två kugghjul och en uggla. De förstnämnda motiven är symboler för Vulcans tändsticksfabrik och Tidaholms bruk, medan ugglan har hämtats ur släkten von Essens vapensköld. Fastställdes 1910.

Stadsrättigheter Tidaholm blev köping 1895 och fick stadsrättigheter för precis hundra år sedan, 1910.

Invånare 13 000 i kommunen.

Känt för i dag Bland annat Swedish Matchs tändsticksfabrik, en av världens modernaste i sitt slag, och inredningsföretaget Marbodal.

FAKTA Vagnar, lastbilar, bussar

Vagntillverkningen vid Tidaholms bruk började på 1800-talet, med några exklusiva modeller i sortimentet. En mindre serietillverkning av lastbilar startade en bit in på 1900-talet; 1920 var produktionen uppe i 150 fordon om året. Totalt tillverkade bilfabriken omkring 1 000 lastbilar, bussar och brandbilar fram till 1934.

Den största lastbilen lanserades 1931, en treaxlad åtta meters långtradare med en lastkapacitet på 6,5 ton. Unikt för detta fordon var att hytten flyttats fram och placerats ovanför motorn – precis som på de engelska bussarna. Ett renoverat exemplar av denna lastbil med typbeteckningen »T6 L3» finns på Tidaholms museum. Lastbilen tillhörde ett åkeri i Västergötland och gick i trafik ända fram till mitten av 1950-talet.

Tidaholms bruk producerade också fordon för den svenska armén.

Den allra första lastbilen i arméns bilpark var en kedjedriven tvåtons lastbil med 32 hästkrafters motor.

Lastbilen levererades vintern 1911 till Jämtlands fältjägarregemente i Östersund. I arméns upphandling tävlade Tidaholms bruk med Scania i Södertälje. Den senares lastbil var billigare i inköp men hade en svagare motor.

Fältjägarregementets Tidaholmare användes i nio år. Anledningen till att fordonet 1920 togs ur tjänst var de alltför höga driftskostnaderna.

Efter grundlig renovering fick lastbilen ett nådeår som buss för officerarna vid Norra Skånska infanteriregementet. De använde den för att förflytta sig inom garnisonsområdet i Kristianstad.

FAKTA von Essen var Tidaholms visionär

Tidaholmsprofilen Hans Henrik von Essen (1820–94) var son till generalmajoren Fredrik Ulrik von Essen och Anna Sofia Gyllenhaal.

Som så många andra adelsmän gjorde han en militär karriär, men avbröt denna redan 1855 för att fortsättningsvis ägna sig åt egendomen Tidaholm som han köpt ett par år tidigare av sin far, samt åt utvecklingen av den tillverkningsindustri som sedan dess präglat orten.

von Essen var en visionär med stora planer för Tidaholms framtid, men han hade också tillgång till kapitalet för de investeringar som behövde göras. Upprustningen av det gamla bruket lade grunden för bland annat tillverkning av olika yrkesfordon.

Inspirationen till satsningen kom från hans många resor utomlands, framför allt mötet med industrialismens Storbritannien.

Filantropi och kristendom präglade Hans Henrik von Essens gärning i Tidaholm. Hans övertygelse var att en kristen livshållning fungerade som en kraftkälla också i vardagsarbetet på fabrikerna.

Att läsa: Tidaholm – från sätesgård till industriort (1977) av Ernst Kjellgren och Hans Henrik von Essen på Tidaholm – högreståndsväckelse och socialt ansvar i ett begynnande industrisamhälle (1974) av Per Erik Gustafsson.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen