Svenska småstäder: Eslöv

Att jämföra städers attraktionskraft och gradera tråkighet är naturligtvis vanskligt. Eslöv växte upp i närheten av lärdomsstaden Lund och storstaden M

18 mars 2011 av Thorsten Sandberg

Texten fortsätter under annonsen

Att jämföra städers attraktionskraft och gradera tråkighet är naturligtvis vanskligt. Eslöv växte upp i närheten av lärdomsstaden Lund och storstaden Malmö, och så sent som 1858 när Södra stambanan drogs fram var Eslöv en liten by.

Järnvägens ankomst blev också startskottet för ortens utveckling. På mindre än ett decennium blev Eslöv en viktig skånsk knutpunkt där stambanan mötte två lokala järnvägsspår, vilket gynnade den lokala kommersen. När Eslöv blev stad 1911 var det därför självklart att stadsvapnet skulle gestalta järnvägen och handeln med lantbruksprodukter.

Eslöv växte fram i en brytpunkt mellan den gamla och den nya tiden.

I slutet av 1850-talet nådde Södra stambanans ingenjörer och rallare fram till orten. Det dröjde inte länge förrän nya anslutande järnvägslinjer byggdes. 1865 blev banan till Landskrona och Helsingborg klar och året efter kunde järnvägen till Ystad invigas.

De två decennierna mellan 1860 och 1880 kan sägas vara Eslövs ”barndom”. Under denna tjugoårsperiod uppstod ett helt nytt samhälle med så god stabilitet, att den fortsatta utvecklingen kunde säkerställas.

Med Eslöv fick en betydelsefull del av Skåne ett både naturligt och nödvändigt centrum för ekonomi och näringsväsende. Förvandlingen från en bondby med femtontalet gårdar till ett viktigt jordbruks och handelscentrum kröntes 1875, då Eslöv blev köping.

För den växande tätortens elit och vissa andra grupper, som hantverkare och köpmän, gick övergången från småort till lokalt handelscentrum smidigt genom den sociala samhörighet man skapade. Men större delen av Eslövs nya befolkning förlorade med inflyttningen till staden en del av det sociala fotfästet. Många arbetare hamnade i rotlöshet och ofrivillig individualism. De vanor som var knutna till den lokala kyrkan och fast förankrade i bondebygden runt Eslöv vittrade snabbt bort i det dynamiska stationssamhället.

En av det nya Eslövs första invånare var Gustaf Dorén. De funderingar han hade under en resa till staden med sin far 1863 ger i all sin knapphändighet en god bild av vad som inträffade under denna händelserika epok, inte bara i Eslöv utan i hela Sverige:

”Den första större färd som jag med min far utförde, var då jag som sexåring åkte häst och vagn från Sireköpinge till dåvarande byn Eslöv. Min morfar var inspektor på Sireköpinge gård, och mina föräldrar hade ett arrendeställe alldeles intill. Min far hade hört att Eslöv skulle vara stadd i tillväxt och ha stora möjligheter. Min första resa företogs därför av den anledningen att min far ville se på en lämplig plats att uppföra något litet affärshus i närheten av den nya järnvägsstationen.”

En ny tid hade kommit. Sveriges industrialisering och urbanisering tog fart. Överbefolkning och ekonomiska svårigheter satte landsbygdens folk i rörelse, mot tätorterna dit man förlade hoppet om en bättre framtid.

I Eslöv blev järnvägen en kraftfull motor i utvecklingen och samhället utvecklades till en viktig knutpunkt för den spårbundna trafiken.

I mitten av 1880-talet hade Eslöv seglat upp till andraplatsen bland landets viktigaste handelsköpingar. Ett par av de företag som grundades under denna tid var ättiksfabriken – där så småningom också desinfektionsmedlet Salubrin producerades och Herbert Felix lade in gurkor i industriell skala – och Åkermans verkstad, senare känd som tillverkare av grävmaskiner.

Kring sekelskiftet öppnades ytterligare järnvägslinjer, bland annat till Hörby.

Eslöv var den första av alla nya järnvägsknutpunkter som fick stadsrättigheter, år 1911. Närheten till goda kommunikationer drog snabbt till sig både handlare och verkstäder.

Järnvägen var en välsignelse för Eslöv, men innebar också konkurrens. Andra banor byggdes åren 1905–11, vilket gjorde att Eslöv inte längre hade riktigt samma centrala position som förr. Som en konsekvens krympte också det handelsområde staden haft inflytande över. Äldre centra som Lund och Hörby återtog nu tappad mark.

Första världskriget förde med sig tuffare villkor för det lokala näringslivet i Eslöv. Social oro utbröt och 1917 genomfördes en hungerdemonstration i staden. Situationen förvärrades av 1920- och 1930-talens djupa konjunktursvacka och ekonomiska depression.

Staden stagnerade och invånarantalet stod och stampade på samma nivå till början av 1940-talet. Men därefter har Eslöv varit en av landets mest expansiva industristäder, med företag som Felix, Åkermans, glastillverkaren Trempex och Förenade Well.

Dagens kommun, med Eslövs stad som centralort, har haft sin nuvarande omfattning sedan början av 1970-talet då landskommunerna Löberöd, Skarhult och Marieholm inkorporerades. Eslöv har inte längre kvar sin historiska roll som järnvägsknutpunkt, men med tio minuters tågresa till Lund, 25 minuter till Malmö och något över timmen med tåg till Köpenhamn har staden blivit en viktig pendlingsort.

Och hur var det nu med etiketten ”Sveriges tråkigaste stad”, som via TV bet sig fast hos svenska folket och fortfarande dyker upp när Eslöv kommer på tal? I ett av den skånske medieprofilen Lasse Holmqvists populära soffprogram medverkade Hans Ostelius, titulerad globetrotter och världsresenär.

Lasse Holmqvist frågade Ostelius om han som besökt så många länder också skulle vilja resa till månen. Det ville nu inte Ostelius och förklarade för programledaren och alla tittarna varför: ”Jo, därför att på månen är tråkigheten på landsbygden så påfallande att till och med Eslöv ligger i skuggan.”

Ostelius omdöme föll naturligtvis inte i god jord i Eslöv, och Sveriges Television i Malmö blev nedringt av arga tittare. En upprörd Eslövbo hotade till och med att ge Ostelius ett kok stryk. ”Sluta prata skit om vår fina stad”, sa lokalpatrioten, ”om han vågar sig hit ska vi prygla honom ordentligt.”

I den hetsiga diskussionen fick Ostelius till slut tillfälle att förklara sig. ”Sa jag verkligen Eslöv? Jag menade ju Landskrona!” När Ostelius vid ett senare tillfälle skulle besöka Eslöv lär han med glimten i ögat ha frågat om det gick att ordna några livvakter…

FAKTA Eslöv har medeltida anor

Läge Eslöv ligger i Skåne, cirka tre mil nordost om Malmö. Närmaste grannstad är Lund.

Historia Eslöv nämns för första gången i de historiska källorna 1145.

Stadsvapen Både järnvägen och handeln med jordbruksprodukter finns med på vapnet, som fastställdes 1911: »en blå sköld med ett vingat hjul och däröver ett klöverblad, allt av guld».

Stadsrättigheter Eslöv blev köping 1875. 1909 skedde en sammanslagning med grannsamhället Västra Sallerup. Två år senare fick Eslöv stadsprivilegier. Sedan kommunreformen 1971 centralort i kommunen med samma namn.

Invånare Själva staden har ungefär 17 800 invånare, hela kommunen cirka 31 500.

FAKTA Krig och konserver

I slutet av 1930-talet märktes ett tydligt trendbrott – de svenska husmödrarna hade tröttnat på att göra egna inläggningar av gurka och andra grönsaker. Detta gjorde tydliga avtryck i Eslöv, där ättiksfabrikens produktion minskade. Från fabriksledningens sida ansåg man att lösningen var en omställning från tillverkning av bara ättiksprit till storskalig industriell ättiksinläggning. Den nya affärsinriktningen var klar men man saknade kompetent folk.

Fabriken började headhunta och snart hade man rekryterat en verklig specialist i Herbert Felix, en trettioåring som 1938 flytt till Sverige från Tjeckoslovakien. Herbert Felix var expert i tredje generationen på konservering och industriella inläggningar, och 1939 startade han det som skulle bli Felix AB som en del av AB P Håkansson (Salubrinfabriken) i Eslöv.

Råvaran som användes kom från lokala odlare som Felix skrivit kontrakt med. Odlarna använde gurkfrön som Felix skaffat i sitt gamla hemland. Han var påhittig och de gurkor som var för stora för att få plats i burkarna skivades till smörgåsgurka. Produktionen rakade i höjden.

Under andra världskriget levererade fabriken bland annat äpplemos till svenska försvaret. Kriget påverkade också Herbert Felix personligen, som tog värvning i den exiltjeckiska armén i kampen mot Tyskland. När de allierade landsteg i Normandie 1944 var Felix

en av soldaterna.

Efter kriget återgick han till företagandet och fabriken i Eslöv, och medverkade i framtagningen av burkrätter, bland annat köttsoppa. Han blev också pappa till Bostongurkan, som fortfarande är populär inte minst i gatuköken.

När fabriken såldes 1964 lämnade Felix VD-stolen och tog ett uppdrag i Rom för FN:s jordbruksorgan. Här arbetade han under några år med att stärka banden till utvecklingsländerna på livsmedelsområdet, och med att utveckla bättre råvaror för jordbruket. Han avled 1973.

FAKTA Ättika blev klassiskt desinfektionsmedel

Eslöv har förknippats med både ättiksprit och Salubrin, två produkter som har kemiskt släktskap. Ättiksprit, eller ättika i dagligt tal, är en tolvprocentig ättiksyrelösning. Under en resa i Tyskland lärde sig fabrikören Per Håkansson att tillverka ättiksprit, och 1874 startade han produktion i egen fabrik i Eslöv, som han flyttat till samma år. Ättikspriten tillverkades genom naturliga processer i stora träkar.

Eftersom ättiksyra håller mögel och bakterier borta har det länge använts som konserveringsmedel. Men ättiksyran har också desinficerande egenskaper, vilket Håkansson konstaterade i sin fabrik. Det visade sig nämligen att personalen hade mycket låga sjuktal – de var sällan eller aldrig borta från jobbet. Denna upptäckt blev grunden för desinfektionsmedlet Salubrin, där ättiksyra är en viktig komponent.

Per Håkansson startade produktionen 1893, och Salubrin marknadsfördes som ett medel man kunde badda på lindriga yttre skador för att förhindra infektioner. Men man ordinerade också Salubrin mot tuberkulos och blodförgiftning.

Nuförtiden används Salubrin ofta för att lindra insektsbett och de hudirritationer som kan uppstå efter för mycket solande. Salubrin är ett av Sveriges äldsta varumärken, numera ägt av nordiska kosmetik- och kroppsvårdsföretaget Hardford Daily Care.

Att läsa En bok om Eslövs stad, Eslövsbygden och Eslövs Sparbank – minnesskrift med anledning av Sparbankens 75-årsjubileum (1941) av Josef Carlsson, Stadens födelse (1967) av Sven B Ek, Svenska varumärken i hus och hem (2009) av Thorsten Sandberg.

POP-3_11

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen