Svensk slottsfisk på export

Odling av karpfiskar i dammar har gamla anor. Historiens första kända karpodlare hette Tao Chu Kung och levde i Kina redan under det femte århundradet för

15 mars 2001 av Hasse Jansson

Odling av karpfiskar i dammar har gamla anor. Historiens första kända karpodlare hette Tao Chu Kung och levde i Kina redan under det femte århundradet före Kristus.

Karpen härstammar troligtvis från Asien, varifrån den infördes till Europa under antiken. Vissa menar sig dock ha hittat karpfjäll i förhistoriska avlagringar i Mellaneuropa, men om detta tvistar de lärde. Till Danmark kom i alla fall karpen under mitten av 1500-talet och kort därefter fanns den i Sverige.

Redan från slutet av medeltiden finns det skriftliga källor som behandlar karpodling i Europa, eller närmare bestämt från de mycket omfattande odlingarna på Wittingau och angränsande gods i tyska Böhmen.

Oroligheterna i samband med trettioåriga kriget innebar dock ett svårt bakslag för den europeiska fiskodlingen. En av Gustav II Adolfs motståndare i kriget, Albrecht von Wallenstein, tillhörde för övrigt kontinentens främsta karpodlare. På sitt stamgods Friedland hade han 39 stora dammar. Lützen-året 1632 blev det på grund av kriget omöjligt att leverera fisk landvägen från godset, vilket ledde till att lagringsdammarna snabbt fylldes med slaktfärdiga karpar. Emellertid stiftades påpassligt nog en lag som tvingade alla boende i området att köpa avsevärda partier fisk. På så vis fick Wallenstein behålla sina inkomster från odlingen.

Linné förundrades

Mot slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet kom ett relativt kort uppsving för fiskodlingen. Men från 1700-talets slut och fram till mitten av förra århundradet inträdde ännu en nedgång för dammkulturen i samband med nya satsningar på jordbruket både här hemma och runt om i Europa. Odlingen av fisk upphörde överallt där det var möjligt att lägga dammbottnar under plog, och på de allra flesta håll föll kunskaperna om de kvarvarande dammarna – och deras innevånare – i glömska.

I Sverige hade dammkulturen med odling framför allt av karp, sutare och i viss mån ruda sina glansperioder under 1700-talet och under några årtionden före och efter det senaste sekelskiftet.

När Carl von Linné genomförde sin skånska resa under sommaren 1749, förundrades han över karp- och rudodlingarna vid slotten Lärkesholm och Marsvinsholm. Lärkesholm ägdes och förvaltades vid den här tiden av översten vid Kronobergs regemente, Bernt Wilhelm von Liewen (1685–1771), som av sina samtida ansågs som en av landets främsta fiskodlare.

Linné konstaterade att området norr om gården endast bestod ”af kala ljungbackar, emellan hvilka lågo små fält och dälder med kärr, pussar och myror, som det eländigaste land i verlden. Alla dessa dälder voro hopgrafne med communicationsgrafvar ... När dammarna således blivit uplagde, stämmes vatnet öfver hela myran, då vatnet utur kärret utlakar syran, fördärfvar alla tufvor med gräset, så at jorden ej behöfver vändas. Emellertid släppes dit fisk, som går där och rotar i 4 á 5 år. Sedermera då vatnet afsläppes, finnes jorden vara naken och svart som dy, häruti sås råg, hafra, gräsfrön, men korn växer ej gärna däruti.”

von Liewen idkade alltså växelbruk med dammar och spannmålsodling. Tidigt insåg han dammkulturens betydelse som jordförbättringsmedel. På Lärkesholm hade man också en mycket speciell metod för att hålla karpdammarna isfria under vintern. Vid varje damm byggdes en liten ugn där man eldade torv eller ved som fick brinna långsamt. Röken från ugnen styrdes sedan ut över dammen så att denna inte skulle frysa till.

Nytt uppsving vid sekelskiftet

Trots Linnés entusiasm över fiskodlingen föll den svenska dammkulturen i glömska. Inte förrän i slutet av det följande seklet skulle den åter skjuta fart då en tysk godsägare, Carl Wendt, år 1879 flyttade in på egendomen Gustafsborg vid Perstorp i norra Skåne. Dammhushållningen på Gustafsborg utvecklades snabbt och snart bestod den av omkring 550 hektar vatten.

Godsägarens son anlade senare även fiskdammar vid Lammhult i Småland. Vid 1900-talets början exporterade denne årligen sutare och karp till Tyskland till ett värde av omkring 50 000 kronor.

Någon gång under 1800-talets sista år började tanken på en stor fiskodlingsan-stalt att växa fram. En förening bildades som med stöd från sju hushållningssällskap fick i uppdrag att finna ett lämpligt markområde för verksamheten. På initiativ av föreläsaren, riksdagsmannen och jordbrukaren Carl M Peterson från Ugglehult i Småland kom Södra Sveriges Fiskeriförenings försöksverksamhet att förläggas till Aneboda i Kronobergs län.

Verksamheten startades 1906 och ut-ökades snart även till Eriksdal i Malmöhus län och till delar av södra Småland och norra Skåne. Sveriges totala dammareal uppskattades 1916 till omkring 1 700 hektar. Två tredjedelar av arealen fanns då i Kristianstads län medan återstoden fördelade sig på Kronobergs, Malmöhus och Hallands län.

Hur gick det då till att odla karpfisk? Odlingskonsten förfinades under århundradena och man använde sig i allt större utsträckning av minst tre olika typer av dammar för odlingen av karp och sutare:

I lekdammen föryngrades bestånden. Tillväxten skedde snabbt; karparna blir fortplantningsdugliga redan vid tre års ålder och bara några år senare producerar en stor hona mellan 300 000 och 700 000 ägg vid varje lek.

Ynglen flyttades sedan till den så kallade sträckdammen för att växa till.

Vinterdammen, som hade ett större djup, låg för det mesta torrlagd under sommarhalvåret för att luftas och fylldes med vatten under hösten då fisken flyttades dit.

För att skynda på tillväxten utfodrades karpfiskarna på många olika sätt. Gödsel från ladugården var vanligt för att öka produktionen av insekter och växtlighet i dammen, men man försåg även fiskarna med bland annat köttmjöl, rapskakor, krossad majs, lupiner och potatis.

Transporterades levande

Karp, sutare och ruda är de stryktåligaste och minst syrekrävande av alla fiskarna i det stora karpsläktet. Detta bidrog till att de levande kunde transporteras långa sträckor på land utan vatten, och därmed kunde levereras färska direkt till konsumenten.

Långt tillbaka i tiden brukade man lägga in en brödbit som doppats i brännvin i fiskens mun. Vid den vanligare så kallade torrpackningen av fisk använde man sig annars av packlådor eller flätade korgar med fuktig vitmossa. På mosslagret lades fiskarna mycket noggrant med buken nedåt, sida vid sida och med mossa mellan varje fisk. Över alltsammans lades ytterligare ett lager med fuktad vitmossa, varefter man band ett lock över korgen eller lådan. Då dessa placerades i det transportmedel som stod till buds poängterades särskilt att de inte fick ställas upp och ned eller på kant.

Vid export av levande dammfisk mellan länder i Mellaneuropa skickades fisken i specialbyggda järnvägsvagnar som försetts med vattencisterner. Medan Sverige fortfarande exporterade sutare och karp till Tyskland kördes sådana vagnar hit. Varje vagn kunde ta ända upp till sex ton levande fisk.

För att få ihop en tillräckligt stor mängd fisk för den här typen av transporter inrättade man uppsamlingsplatser på flera håll i södra Sverige. På 1920-talet hade Malmöhus och Kristianstads läns hushållningssällskap sådana anläggningar i bland annat Fogdaröd och Tjörnarp. Vid Fogdaröd fanns det fyra cementerade dammar som var så högt belägna intill järnvägen att fiskarna via en ränna kunde föras direkt till järnvägsvagnarna.

Export till Tyskland

År 1914 gav dammkulturen omkring 28 ton karp i vårt land, varav 18 ton gick på export till framför allt Tyskland. För sutaren finns inte motsvarande statistik men man antar att exporten av den varit större än av karp på grund av att den som matfisk rönt ett mindre intresse i vårt land. Samma år fångades nästan två tusen ton gädda och gös i vårt land, medan de laxartade fiskarna bara stod för omkring 500 ton. I en undersökning från 1922 konstaterades att dammanläggningar med mycket goda förutsättningar och omsorgsfull skötsel kunde avkasta ända upp till mellan 200 och 400 kilo sutare eller karp per hektar och år.

På några fåtal platser i södra Sverige odlas det alltjämt karp i liten skala, men av de odlingsföretag som kontrolleras av Fiskhälsan fanns det 1994 bara ett som odlade karpfiskar – i Aneboda i Småland.

Tack vare våra invandrare, bland andra tjeckerna, finns det en viss efterfrågan på karp. I en rad centraleuropeiska länder är karpen en traditionell rätt på julbordet och i saluhallarna i våra större städer säljs fortfarande denna synnerligen köttrika fisk.

I dag odlas också karpar till ”sättfiskar”, det vill säga fiskar som säljs levande för utsättning i sjöar eller i dammar avsedda för sportfiske. Den riktiga karpen kan nå vikter långt över tio kilo, samtidigt som den är en av de listigaste och mest svårflörtade av våra fiskar.

Det kulinariska intresset för våra karpartade fiskar tynade så sakteliga bort trots både framgångar och betydande insatser i själva odlingsbiologin. Under 1920-talet föreslogs att sutaren för att bli attraktivare skulle byta namn på vägen till fiskdiskarna. Någon form av varumärke kunde kanske ha ändrat motståndet i själva ordet sutare. Det finns ju flera exempel på att sådana marknadsföringsknep lyckats, den rökta gråsejen kallas ”havslax” och havskatten och marulken går styckade i vackra vita delar oftast under namnet ”kotlettfisk”.

Karp mot emigrationen?

Den framsynte Carl M Peterson i Ugglehult menade ännu ett stycke in på vårt århundrade att rationell naturahushållning, där växelbruket mellan fiskdammar och spannmålsodling var kärnan, skulle ge folket försörjning på landsbygden och därmed stoppa den stora emigrationsvågen.

Men så kom krigen och världen ropade efter spannmål. Efter andra världskriget inleddes en stark utveckling för havsfisket och de marina fiskarterna blev mycket konkurrenskraftiga. Intresset för våra sötvattensfiskar avtog avsevärt.

Samtidigt, där kraftverksutbyggnaden hade omintetgjort laxföryngringen, började vattendomstolarna att lagstadga för en ersättning av förlorade laxfiskar, så kallade kompensationsodlingar, där intresset helt fokuserades på lax och öring.

Med all modern kreativitet och uppfinnarlusta i åtanke finns det kanske ändå ett litet hopp att de förr så blomstrande karp- och sutareodlingarna i vårt land kan få en renässans. I Kina, där det hela en gång började, odlar man fortfarande omkring 4,2 miljoner ton sötvattensfisk per år. Och populärast är just karpen.

Hasse Jansson är naturskribent och konstnär. I höst kommer hans bok Alla tiders fiskar, illustrerad med litografier och akvareller av Wilhelm von Wright, ut på LTs förlag.

Kanske är du intresserad av...

Läs också