Erik XIV med sin hustru Karin Månsdotter och rådgivaren Jöran Persson.

Erik XIV med Karin Månsdotter och Jöran Persson.

© Georg von Rosen/Nationalmuseum

Svårt att avgöra om Erik XIV var sjuk

Redan under 1568 års uppror började Eriks fiender teckna bilden av tyrannen som det var en Gudi behaglig gärning att störta. Det rörde sig om ren propaganda, full av bisarra överdrifter.

27 december 2010 av Dick Harrison

Redan under 1568 års uppror började Eriks fiender teckna bilden av tyrannen som det var en Gudi behaglig gärning att störta. Det rörde sig om ren propaganda, full av bisarra överdrifter. Bland annat gjorde Johan gällande att Erik planerade att utrota hela högadeln, bränna ned Stockholm och fly österut för att egga ryssarna till krig mot Sverige.

I Johan III:s ögon var brodern en allt igenom usel varelse. Det var inte psykisk sjukdom som var problemet, utan ondska.

I ett senare skede förändrades uppfattningen. Erik XIV kom att tolkas som en galen kung, tidvis helt från sina sinnen. Men hur tokig var han egentligen? Att hans bror Magnus, och även andra släktingar, led av psykisk sjukdom är väl omvittnat, likaså att även de sundare medlemmarna av familjen – inklusive fadern och farfadern – lätt greps av raseri och gjorde överilade saker i ilskan. Mental obalans låg i släkten.

Enligt Viktor Wigerts analys från 1922 led Erik XIV av ärftligt betingad schizofreni. Nils Antoni (1964) karaktäriserar honom som en paranoid psykopat. Väl att märka utgick dessa forskare i stor utsträckning från Johan III:s propagandamaterial.

En sak är säker: det faktum att Erik XIV beordrade lönnmord, använde sig av tortyr och gick till våldsam aktion mot inre och yttre fiender är inte tecken på galenskap. Sådana handlingar var vanliga i 1500-talets europeiska politiska kultur. Gustav Vasa hade gjort på samma sätt, men skickligare och lyckosammare. Om vi jämför Erik XIV:s Sverige med hugenottkrigens Frankrike framstår kungens hanterande av verkliga eller misstänkta fiender som mild – rentav alltför mild. Om Erik gått hårdare fram mot vissa högadelsmän och spärrat in Johan på Gripsholm på våren 1568 hade han måhända fått behålla kronan.

Det finns onekligen element i Eriks agerande som vittnar om att han led av psykiska störningar, till exempel en besynnerlig rädsla för granris. Men det är omöjligt att i dag avgöra vad som var verklig sjukdom och vad som var vidskepelse. Att Erik kollapsade mentalt i maj 1567 är ställt bortom varje tvivel, men inte heller detta var särskilt uppseendeväckande. Att härskare som befann sig under hårt inrikes- och utrikespolitiskt tryck drabbades av psykiska svaghetsperioder sågs på 1500-talet som helt naturligt.

I dag menar forskarna att Erik inte var galen, men att hans mentala hälsa slets ut och tidvis bröts ned av kriget, av kampen mot den inhemska oppositionen och av det dagliga arbetet. Lägg därtill det hårda livet vid 1500-talets hov, med en helt annan matkultur och alkoholförtäring än vad vi är vana vid i dag, och det är lätt att förstå att Erik från och med 1566 fick depressioner och gjorde sig skyldig till överilade handlingar. Krisen i maj 1567 gick över efter ett halvårs konvalescens, och verkligt vansinne lär Erik inte ha lidit av förrän efter flera år i plågsam fångenskap och isolering på 1570-talet.

Publicerad i Populär Historia 12/2010

Kanske är du intresserad av...

Läs också