Verner von Heidenstam poserar på altanen till villan på Djursholm. Som så ofta ser vi honom i halvprofil.

© Bonniers förlagsarkiv

Superkändisen Heidenstam

I dag är han nästan bortglömd, men för hundra år sedan hette Sveriges störste kändis Verner von Heidenstam. Vad han skrev var folk inte så intresserade av, däremot av hur han såg ut och vem han gifte sig med.

23 november 2010 av Andreas Nyblom

Slår man upp Verner von Heidenstam i ett uppslagsverk får man som regel veta följande: Han föddes på gården Olshammar i Närke den 6 juli 1859 och dog den 20 maj 1940 på gården Övralid i Östergötland. Han debuterade 1888 med diktsamlingen Vallfart och vandringsår

Han inledde oppositionen mot naturalismen i Sveriges litteratur och räknas som den främsta företrädaren för det så kallade nittitalet, en nationalromantisk strömning som även Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf kom att tillhöra. 

Utan undantag får man veta att Heidenstam valdes in som ledamot av Svenska Akademien 1912 och att han 1916 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Ibland får man även upplysningar om att han utsågs till hedersdoktor vid Stockholms högskola 1909. Och i längre presentationer nämns ofta några av hans mer kända verk, till exempel novellsamlingen Karolinerna eller romanen Folke Filbyter.

En dåtida Ranelid

Allt detta är förvisso sant, men uppgifterna berättar egentligen bara hur Heidenstam uppfattades av de författarkollegor, litteraturkritiker och professorer som skrev in honom i litteraturhistorien. 

Det stora flertalet svenskar läste ju inte lyrik eller litteraturkrönikor i facktidskrifter, utan tittade möjligen förstrött på dagstidningarnas annonssidor, ögnade igenom veckotidningarnas intervjuer och hemma-hos-reportage, och roade sig med skämttidningarnas karikatyrteckningar och satirer. 

Överallt mötte de Heidenstam, men ytterst lite handlade om hans litteratur och estetiska idéer. Desto mer gällde hans person och livshistoria: hans utseende, resor, bostäder, politiska åsikter och kvinnoaffärer. 

Igenkänd av de flesta, men läst av betydligt färre, var Heidenstam något av en motsvarighet till Björn Ranelid i dag. Förflyttad till vår tid hade han förmodligen medverkat i tv-soffor, dokusåpor och reklamfilmer. 

Troligen skulle han ha anklagats för att vara både fåfäng och pretentiös, och det är inte helt osannolikt att han skulle ha utsetts till Sveriges sexigaste man. Verner von Heidenstam var inte bara författare – han var en celebritet och mediepersonlighet vars privatliv utspelade sig inför offentligheten.

En samtida karikatyr kommenterar ett litterärt lotteri med budskapet att det vore bättre att lotta ut författarna än deras böcker. Heidenstam utgör första pris.

Sökte bekräftelse

Detta var förstås ingen roll som Heidenstam var tvungen att spela. Men han ville synas, och han sökte rampljuset och bekräftelsen. Först som målare och sedan som diktare var hans mål att slå alla med häpnad. Faderns frånvaro och brist på kärlek under uppväxtåren sägs ha lagt grunden till Verners behov av att stå i centrum. 

I barnlekarna intog han alltid rollen som kung, och som vuxen skulle han vara mittpunkten i såväl sällskaps- som kulturlivet. Många har uppfattat honom som en teatralisk personlighet och något av en posör. 

Och han var mån om detaljerna i sina framträdanden. Hans femtioårsdag 1909 var på många sätt en gestaltning av den furstliga diktarrollen, och det sägs att jubilaren i förväg repeterade sin entré inför en tänkt folkmassa och övervägde på vilket sätt kappan skulle falla, och i vilken hand han skulle hålla sin stav.

Heidenstam gjorde snabbt karriär. Vallfart och vandringsår fick ett relativt fint mottagande av landets litteraturkritiker, och så småningom började den beskrivas som portalverket för nittitalet. 

I sin stora biografi över vännen Heidenstam hävdade Fredrik Böök senare att diktsamlingen hade slagit ner som en bomb i samtiden. Fast någon kioskvältare var det knappast fråga om. Det dröjde nämligen tolv år innan förstaupplagan (1 500 ex) hade sålt slut. ”Ändtligen”, utbrast då Heidenstams förläggare i ett brev. 

Intill år 1900 hade boken bara lockat omkring hundra köpare per år. Men under tiden hade Heidenstam etablerat sig som en av Sveriges mest framträdande kulturpersonligheter.

Mer ära än guld

Hans programskrifter mot ”skomakarrealismen” och ”gråväderstämningen” inom litteraturen hade väckt uppmärksamhet. Dessutom hade han hunnit publicera ytterligare en diktsamling, en reseberättelse, två romaner och en novellsamling i två band. Inte heller dessa böcker innebar några större framgångar ur försäljningssynpunkt. Med förläggarens ord hade författaren ”skördat mycken ära men intet guld”.

Men Heidenstam gjorde sig ett namn även på andra sätt, bland annat som publicist. Han var en av initiativtagarna till ombildningen av Svenska Dagbladet 1897. Som han själv uttryckte det, gav tidningen honom ”litterär makt”. Jämfört med hans egna böcker hade den förstås en oändligt mycket större spridning. 

Tanken var att tidningen skulle bli ett kulturorgan, och inte minst skulle den ägna tidens konstnärer, författare och kulturpersonligheter ett lika stort intresse som kungligheterna bereddes i andra sammanhang. Inför lanseringen skrev Heidenstam till tidningens kulturredaktör Oscar Levertin: ”Beskrif gärna prinsessan Ingeborgs strumpor, bara vi i den andra spalten får en trogen skildring af Ellen Keys nattlinne.”

Ännu ett porträtt av Verner von Heidenstam i profil. Bilden är tagen på Övralid.

Döpte sina barn efter honom

Heidenstam var nu i hög grad själv en sådan personlighet som det skvallrades om, och vars förehavanden blev till nyheter. Han skildrades i andra författares romaner, kunde slås upp i tidens konversationslexikon, och hans utseende var allmänt bekant från otaliga fotografier och teckningar i pressen. 

Åtta år efter debuten konstaterade en tidning att ”Skalden Verner von Heidenstams markerade drag äro välbekanta”. Folk kände också igen honom om de mötte honom på gatan i Stockholm eller Köpenhamn. Nyfödda pojkar döptes efter honom. Namnet Verner har aldrig varit så populärt som i början av 1900-talet när Heidenstam var som mest omtalad. 

Att denna popularitet handlade om författaren snarare än hans litteratur uppmärksammade bland annat den här uppdiktade dialogen i en satirtidning:

Nå, hvad tycker du om Heidenstam?

Å, förtjusande! Idealisk! Härlig alldeles!

Har du läst honom då?

Nej, men han sitter ju i hvartenda boklådsfönster!

Heidenstams utseende hade en avgörande betydelse både för hans framgångar hos det motsatta könet och för hans kändisskap. Han ansågs ha ett fördelaktigt yttre och han exponerades i bild både ofta och på ett sätt som gjorde honom lätt att identifiera. 

Så gott som alltid avbildades han i profil. Redan vid mitten av 1890-talet hade han porträtterats på detta sätt av erkända konstnärer som J.A.G Acke, Hanna Pauli och Richard Bergh. På samma sätt skulle mängder av fotografier och hundratals karikatyrteckningar framhäva hans mest utmärkande drag – den spetsiga näsan, tjusarlocken och mustascherna. 

Hans profil blev något av ett varumärke. Den syntes i annonser för hans egna böcker, men också på veckotidningarnas förstasidor, på vykort, samt i reklam för både rusdrycker och sällskapsspel.

Frustrerad

Med tiden tvingades Heidenstam vänja sig vid att den offentliga bilden av honom inte alltid stämde överens med hans egen självbild. På grund av tidens uppdrivna intresse för ”personligheter” och den omfattande exponeringen av Heidenstam i medierna, var det ytan snarare än djupet, och författaren snarare än hans litteratur, som främst gjorde intryck på samtiden. 

För Heidenstam var detta förstås frustrerande och emellanåt obehagligt, även om han i högsta grad medverkade till det själv. Många år senare, då hans författarskap i praktiken var avslutat, upplevde han fortfarande samma vanmakt inför mediebilden av sig själv. 

Heidenstam på omslaget till Svenska Journalen, 1939. Vid denna tidpunkt hade dock hans stjärna dalat.

Till en vän skrev han: ”Folk som endast känner mig genom tidningsartiklar tror visst, att jag är en mäkta snobbig kavalier som lefver i smoking, trifs på restauranger, inrättar mig i gyllne gemak och bara pratar estetik. I verkligheten får jag snubbor för mina slitna hvardagskläder, har fullt utbildad restaurangskräck, fast jag vid besök i Stockholm inte gärna kan sätta mig på gatan och äta matsäck."

Utsvävande sällskapsliv

Ryktbarheten påverkade givetvis Heidenstams privatliv och relationer. Den litterära debuten ledde snabbt till ett intensivt och utsvävande sällskapsliv. Heidenstam var då sedan åtta år gift med Emilia Uggla. 

De hade mestadels vistats utomlands, först i Rom och Paris där Heidenstam strävade efter att bli konstnär, sedan i Schweiz där författardrömmarna tog form och även uppmuntrades av ett umgänge med August Strindberg som bodde i grannbyn. 

Efter återkomsten till Sverige färdigställde Heidenstam manuset till diktsamlingen som han i januari 1888 lämnade in på Albert Bonniers förlag. 

I hans egen familj hade konstnärsdrömmarna aldrig uppmuntrats. Men Emilia stöttade honom i hans strävanden. Hon har beskrivits som moderlig och trygg, men inte särskilt vacker. Och Heidenstam var inte sen att bedra henne när tillfälle erbjöds.

Den nye diktaren inbjöds flitigt till läsaftnar och salonger och blev en välkommen gäst i den intellektuella societetens sällskapsliv. Plötsligt omgärdades han av vackra unga kvinnor som smickrade och beundrade honom. 

Till Strindberg skrev han efter en sådan sammankomst, att de församlade kvinnorna förmodligen inte hade förstått hans dikt om fri kärlek: ”Men jag hade kråsnål af perlor och ljusgrön vest och derför knep jag dem.” 

Bedrog sin hustru

Det var i synnerhet en ung kvinna han hade snärjt. Mötet med den 25-åriga Ellen Belfrage förvandlades snabbt till en kärleksrelation. I tre år pågick deras hemliga möten utan att hustrun Emilia anade någonting. När hon väl fick veta handlade det också om att älskarinnan hade fött ett barn som Heidenstam var far till – pojken Nils som bara skulle få träffa sin pappa en enda gång under sitt liv. 

Innan äktenskapet med Emilia slutligen upplöstes 1893 hann Heidenstam bedra henne med ytterligare två kvinnor. Den ena av dem, 19-åriga Olga Wiberg, skulle bli hans hustru i andra äktenskapet.

Verner von Heidenstams och Olga Wibergs vigsel på Blå Jungfrun i Kalmarsund 1896 är omtalad. Här syns bröllopssällskapet inför avfärden till ön.

© IBL Bildbyrå

Vigsel på Blå jungfrun

Tre år senare stod bröllopet, och den märkliga vigseln blev ett tydligt exempel på hur Heidenstam aktivt uppmuntrade publiciteten kring sin person. Någon sedvanlig ceremoni inför släkt och vänner var det inte fråga om, och bruden tycks ha spelat en närmast betydelselös roll. 

Viktigare var förmod­ligen att reportern från Oscarshamns-Posten fanns på plats, samt att ett referat av händelsen via en nyhetsbyrå spreds till de flesta av landets övriga tidningar.

Vigseln ägde rum på den så kallade djävulsön Blå Jungfrun i Kalmarsund för att, som Heidenstam själv uttryckte det, ”driva litet med Sveriges femhundratusen käringar”. Inga släktingar var inbjudna, och gästerna bestod huvudsakligen av kända konstnärer, publicister och författare som för ändamålet var utstyrda i klassiska vita togor och bar kransar av ekblad på huvudet. 

Dagen efter fotograferades det celebra sällskapet i olika grupperingar, och fotografierna blev en god affär för ateljén. Fotografen konstaterade att hela Oskarshamn ville köpa ”bröllopstavlan”. 

På de fotografier som syntes i pressen omgavs brudparet av de övriga festdeltagarna, bland andra Gustaf Fröding och Albert Engström. Bröllopet var avsett för offentligheten. En tidning kommenterade också efteråt att arrangemanget vittnade om ”jagt efter uppmärksamhet”.

Behövde kungens tillstånd

Äktenskapet med Olga varade i sex år och verkar ha varit tämligen lyckligt. Våren 1902 bröt de med varandra av okända orsaker. I Heidenstams liv återstod nu två längre kärleksrelationer. Samma år som skilsmässan från Olga fullföljdes gifte han sig med Greta Sjöberg. Hon var då bara 17 år gammal och Heidenstam tvingades begära dispens hos kungen för att kunna äkta henne.

Äktenskapet skulle givetvis kungöras i pressen, och dagen före vigseln förutspådde Heidenstam: ”I morgon blir jag utskrattad öfver hela landet!” Greta var ett barn och åldersskillnaden mer än stor. Ändå hade nästan två år förflutit sedan hon först förfördes av den då 42-årige Heidenstam.

På 80-årsdagen uppvaktades Verner von Heidenstam i sitt hem Övralid. Den berömde forskningsresanden Sven Hedin överlämnade en hälsning och en guldjetong från Svenska Akademien.

© IBL Bildbyrå

Efter giftermålet levde Greta och Verner tillsammans på egendomen Naddö vid Vadstena som Heidenstam köpt samma år. Det ståndsmässiga huset var ett passande attribut för den nationalskaldsroll som Heidenstam vid denna tid försökte bära upp. 

Tre år senare kom det fram att Greta hade varit otrogen, och makarna upprättade skilsmässohandlingar. Men Greta stannade ytterligare tio år på Naddö som ett slags husföreståndarinna. Hon agerade också värdinna på Heidenstams storslagna femtioårsfest 1909.

Kritiken tilltog

Femtioårsdagen, som framställdes som en nationell högtidsdag, markerar början på slutet för Heidenstams popularitet som offentlig person. Han firades så stort och så anspråksfullt att en mer kritisk opinion uppväcktes. I framförallt arbetarpressen beskrevs han som överskattad. 

Under den så kallade Strindbergsfejden som utbröt året därpå blev kritiken hårdare. Heidenstam hamnade i centrum för Strindbergs samlade vrede och påstods ha uppnått sin position genom konspirationer, reklamkampanjer och vänkritik. 

I den fortsatta tidningsdebatten, som bland annat formade sig till en uppgörelse med tidens idoldyrkan och personkult, var det också Heidenstam som for mest illa. Strindberg kröntes till arbetarhjälte och folkskald medan Heidenstam reducerades till en kulturskald för litterära finsmakare.

Redan efter Strindbergs första utfall hävdade Heidenstam att han fått ”en klar blick på värdet av all s.k. berömmelse”. Framöver gav han uttryck för en allt bittrare inställning till sin samtid, och det som skulle bli hans sista litterära verk, Nya dikter (1915), vittnar på många ställen om hur hårt han hade tagit de föregående årens kritik.

Nobelpriset

Samtidigt erhöll han fina erkännanden från Svenska Akademien, som invald ledamot och Nobelpristagare. Men det var en tyst och betydligt lugnare tillvaro som inleddes. Heidenstam blev aldrig mer en så central gestalt i offentligheten som han varit.

Han var efterfrågad, men frånsade sig många av de uppdrag han erbjöds och använde till och med brevkort med den förtryckta texten ”Omöjligt af brist på tid”. Han skrev också dikten ”Ryktbarhet” som ger uttryck för en ny inställning till det offentliga livet: ”Berömmet är ett folkets prat, / knappt högre värt än folkets hat. / […] Blott den får ro, som dör förgäten.”

Övralid var Verner von Heidenstams sista hem. Huset, som uppfördes efter hans egna ritningar, utgör i dag museum och är öppet på somrarna.

© Sjöberg bild

Gifte sig aldrig med Kate Bang

Under större delen av sitt resterande liv levde Heidenstam tillsammans med den 33 år yngre danskan Kate Bang. De bodde länge i Danmark men befann sig ofta på resande fot. År 1923 köpte Heidenstam lantegendomen Övra Lid i närheten av Motala, och där uppförde han tillsammans med Kate ett ståtligt hus efter egna ritningar. 

Deras samvaro har beskrivits som lycklig, ända till dess den förmörkades av Heidenstams stigande demens och plötsligt avbröts sensommaren 1937. Under märkliga omständigheter förvisades Kate från Övralid och var inte välkommen tillbaka. 

Så småningom skulle det uppdagas att skilsmässan var en del i ett intrigspel som bottnade i en missriktad omsorg om Heidenstams förestående eftermäle.

Heidenstam var gammal, förvirrad och sjuk. De ”vänner” som värnade om den store skaldens minne ansåg att hans liv behövde läggas till rätta och Övralid förberedas för en funktion som museum efter hans död. 

Det var bland annat därför Kate utmanövrerades. Hon var ung, och om hon skulle bo kvar i huset efter Heidenstams död hade museiplanerna skjutits långt in i framtiden. Hennes relation till Heidenstam var också illegitim – en ogift kvinna skulle inte få bli hans änka och närmast sörjande. Dessutom var hon inte svensk, och nationalskaldens boning kunde absolut inte hamna i utländska händer.

Emilia kommer tillbaka

En mer passande ”änka” blev Heidenstams första hustru, Emilia Uggla, som nu återintroducerades. Hon hade alltjämt fortsatt att beundra Heidenstam, och hennes trofasthet och dyrkan var viktiga ingredienser i den saga om de båda gamlingarnas återförening som nu konstruerades. 

På Övralid ersattes alla spår av Kate med avtryck från Emilia. En månad efter Heidenstams död i maj 1940 kröntes slutligen denna fantasi genom att gravkammaren öppnades och Emilias urna placerades invid Heidenstams rostfria kista.

Så slutade Verner von Heidenstams liv i ett drama som var både fiktion och verklighet. Den offentliga bild som han själv aldrig känt igen sig i, hade till slut blivit viktigare och mer levande än hans egen vardag. 

Och som ännu ett exempel på att Heidenstam inte bara var författare själv, utan att även hans eget liv ideligen förvandlades till skönlitteratur, gjorde historien några år senare succé på Dramaten i komedin Den stora skuggan av Carlo Keil-Möller. Heidenstam hade levt ett liv som i många avseenden överträffade dikten, inte minst hans egen.

Kanske är du intresserad av...

Läs också